501. Martin Lamm Firenze, Lungarno Torrigiani 1 p. p. första maj [1923] Käre Martin! Här föreligger ett förfärligt misstag! Du tror, att jag inbjudit Dig till en sontuoso pranzo[1] i mitt palats, därför att Du i ett brev adresserat till hotel Metropole smickrat min signorila fåfänga att vilja uppträda som dramatisk författare. Egregio signore! om sagda brev hade jag icke en aning, då jag utfärdade la invitazione ufficiale.[2] Hade jag känt dess innehåll skulle jag naturligtvis inte bjudit Dig på middag eller snarare – jag skulle ha bjudit Dig på två, ty redan Strindberg gjorde den iakttagelsen att att man aldrig skäller bättre på folk än när man har dem vid sitt bord. Ditt sätt att draga i tvivelsmål mina arbetens fullödighet har givetvis väckt min rättmätiga vrede och talar föga förmånligt om Din karraktär – det är dock icke första gången, jag bjuder Dig på middag! – men detta skulle jag dock[3] kunna skriva på conto della invidia,[4] för vilken senare vi medlemmar av SVERIGES DRAMATISKA FÖRFATTARES FÖRENING (medlemsantal: 223) ständigt äro utsatta. Oerhördare äro de båda ord med vilka Tu ci hai proprio scandalizzato: troppo grassi![5] Visserligen söker Du dölja Dig bakom Carmelas rygg – ett i och för sig skäligen löjligt försök – men det skall icke hjälpa Dig. Jag dristar – och i ännu mycket högre grad än jag dristar min förfärligt modiga hustru – förklara denna perfiditet vara äkta Martin-Lammsk och tvekar ej att stämpla Dig som nidskrivare. Ej nöjd[6] därmed hotar Du att verksamt skada mina legittima intressen genom att i Taormina utsprida att jag är en fattig man. Härvidlag söker Du gömma Dig bakom Din lika älskvärda som om människor[s] ondska okunniga hustru. Men det skall icke lyckas Dig! Du vet alltför väl att den fattige betalar dubbelt mot den rike. Jag uppmanar Dig härmed att gå till signor Fichera och yttra ungefär följande: Senta! Quanto al patrimonio del poeta Bergman ho sbagliato quando ieri l´altro dicevo che fosse lui uomo povero. Ho pensato a una certa canaglia nominato Bo Bergman individuo proprio misero. Al contrario il signor Hjalmar Bergman si puodire un pezzo grosso. Dopo la morte del compiantissimo grande amico d’Italia, Algot Sandberg, lui è[7] l’ intelletto piu perfetto, l’ anima piu squisita della Suezia e guadagna immensamente. Dai suoi doni drammatici, romanzieri e novellieri sa traere uno prospicuo profitto.[8] Ja, vill Du säga något i den andan samt omspunnet av den glänsande eloquentia italiana[9] varmed Du i Ditt brev förbluffat och berusat mig, så bör jag i Taormina kunna njuta, vad som på lotteri-språk benämnes ett kostnadsfritt år. Sedan jag givit mina av Dig[10] här och var sårade känslor luft och lindring, vill jag fråga om det verkligen är Ert allvar att stanna så länge på Sicilien. Om Ni bara kunde ana, hur vackert Firenze är. Men man måste se´t för att tro´t. Ingen flickpension i världen kan jämföras med Signorians[11] torn! (Det förefaller nu verkligen att vara ett axiom.) Och sen är det så, kära Du, att vi resa härifrån på kvällen den 18. Den nittonde är nämligen en dag av tung ekonomisk betydelse – då börjar en ny hyresmånad. Jag bedyrar att jag känner mig absolut ovärdig att i allra minsta mån öva inflytande på Era resplaner. Jag talar bara om hur saken står. Och så är här så gräsligt vackert! ? Och så beskyller Du mig för att ha plagierat Musset.[12] Men jag ska säga Dig att jag är en mycket ärlig författare. Händelsen, som ligger bakom ”Sagan”[13] är denna: en liten mycket överspänd flicka, som jag kände, tog livet av sig för att inte stå i vägen för en ”stor” kärlek. En gång, då jag läste On ne badine pas – fick jag lust att behandla hennes fall efter Mussets schema och bega[g]nande[14] – som han – en sagoton. Jag var således inte rädd för likheten, den var från början avsedd och angiven i texten, vilket Du också mycket riktigt annoteradt. Varför det hela gick sönder, minns jag inte längre. Men bara den omständigheten att jag gick från första akten till den fjärde, ett arbetssätt som är mig alldeles främmande, visar att jag hade en eller flera skruvar lösa. I alla händelser får denna olycka ej läggas den stackars Musset till last. Stjäl jag, så anger jag tydligt att jag stjäl och travar oförskräckt på i ullstrumporna, övertygad som jag är, att den moderna litteraturens utdöende skulle betyda tillbakagång för pappersmasseindustrien, en av vårt kära fäderneslands viktigaste näringar. Vad beträffar att ge ut ”Sagan” – i så fall jämte tre andra pjeser[15] – så har jag nog tänkt på saken fast med mycken tvekan. Skrivbordslådan är inte någon dum plats för dramatiska arbeten. Där plågas de varken av kritikens gnäll eller publikens likgiltighet eller teaterdirektörernas hånleenden eller bokförlagerdrängarnas (nytt ord) suckar eller Karl-Ottos[16] Jag-är-ruinerad-mine. Förrästen är jag inte absolut övertygad om mitt livs kortvarighet: jag kan vänta. Tillåt mig nu att göra en fråga: hur firade Ni il Natale di Roma? Må vi hoppas: värdigt. D.v.s. värdigt l´on. Mussolini, la terza Italia och marschen mot Rom.[17] Vi för vår del anslöto oss till ett storartadt fascist-tåg. Det var mycket vackert och högtidligt. I dag är det 1 maj och jag hoppas bli i tillfälle att ansluta mig och min hustru till en eller annan mäktig demonstration. A propos, jag fann nyssens i en bok av Beltrammi[18] följande rätt kvicka sats: Il principe Metternich ci ha detto che Italia non è che una espressione geografica. Ma ha sbagliato,[19] Italia è[20] una espressione umoristica.[21] Ditt erbjudande till mig att övertaga Din professur vid Stockholms Högskola accepterar jag härmed tacksamt. (Hur stor är lönen?) Det måste vara förtjusande att kugga blivande litteraturrecensenter och föreläsningarna kan man väl inställa på grund av heshet. Men sannerligen om jag gör Dig denna väntjänst blott för att Du ska få springa omkring och trötta ut Din stackars hustru på monte Ziretto och andra backar. Ett sine qua non[22] är att Du omedelbart övertar ledningen av de Kungliga Teatrarna samt förbinder Dig att – gärna under skilda pseudonymer – skriva teaterrecentioner i ett flertal större tidningar. Tänk på saken och kom hit och meddela mig Ditt beslut. Det är för viktigt att anförtros åt papperet. Framför min vördnad för Din Fru, och mottag, caro Commendatore,[23] uttrycken av min uppriktigaste vänskap och djupaste vördnad. Din Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1]ital., lyxmåltid. [2]ital., Bäste herre – – den officiella inbjudan. [3] Ordet dock överstruket för hand med blyerts. Det är osäkert om denna och andra liknande smärre ändringar– se noterna 6, 7, 10, 14, 20 – är gjorda av Bergman eller lika troligt av Martin Lamm i samband med den minnes-teckning han skulle göra över Bergman. [4] ital., avundens konto. [5] ital., Du har verkligen skandaliserat oss: med alltför feta/överdrivna ord. [6] Det ursprungliga ordet nog har korrigerats med blyerts till nöjd. [7] Ett ursprungligt e = och på italienska har med blyerts försetts med grav accent = è; det korrekta återgivandet av tredje person singularis av det ital. verbet essere = vara. [8] ital., fritt översatt: ”Lyssna! Vad gäller poeten Bergmans förmögenhet misstog jag mig när jag i förrgår sade att han var en fattig man. Jag tänkte på en viss kanalje Bo Bergman, en riktigt fattig person. Tvärtemot kan man om herr Hjalmar Bergman säga att han är en riktig storgubbe. Efter den djupt sörjde Italienvännen Algot Sandbergs död är han det mest fulländade intellektet och den mest framstående anden i Sverige och han tjänar kolossalt mycket. På sin talang som dramatiker, romanförfattare och novellist kan han dra in en ansenlig vinst.” Författaren och skådespelaren Algot Sandberg (1865–1922) hade avlidit året före Bergmans besök i Taormina. I sina minnesanteckningar, postumt publicerade i Bonniers Litterära Magasin, nr VIII, 1951, kommenterar Lamm den attityd hos Bergman som kommer fram i brevet: ”Hans förhållande till pengar verkade kuriöst. Samtidigt med att han klagade över att behöva skriva för förtjänstens skull och särskilt verkade trött på ett par av sina medarbetare vid fabricerandet av filmscenarier var det honom stört omöjligt att ackordera om ett pris, också när butiksbiträdena gåvo omisskännliga vinkar om att de motsågo prutningar och voro beredda till det. Resultatet blev att allt kostade honom tredubbelt mot andra.” Ett annat ögonvittne, som kände Bergman väl under senare delen av hans liv – Alma Söderhjelm – ger en likartad karaktäristik: ”Han talade aldrig om pengar, aldrig om vad han förtjänade eller överhuvud om ekonomiska ting. [- - -] Han hade alltid pengar, fickorna fulla av pengar och var generös på sitt sätt.[- - -] Hans förhållande till pengar var dock ej oväsentligt för honom: det var något storborgerligt över hans sätt att trygga sig till penningen och hans samtidigt fullständiga obekantskap med vad allting var värt. Han hade en ständig, rent virrig oro för att inte göra rätt för sig, och de drickspengar han gav voro inte kloka.” Alma Söderhjelm, Mina sju magra år, 1932, ss 170 f. [9] ital., italiensk vältalighet. [10] Dig, bokstaven g tillfogadför hand. [11] Palazzo della Signoria eller Palazzo Vecchio i Florens användes ursprungligen av magistraten och ligger vid det stora torget Piazza della Signoria. Savonarola brändes på den platsen på bål, något som Bergman gett en livfull skildring av i sin roman från 1909. [12] Syftar på den franske romantiske diktaren Alfred de Musset (1810–1857) och dennes drama On ne badine pas avec l´amour; (Lek ej med kärleken). Martin Lamm hade fått skådespelet Sagan till genomläsning och bedömning under den gemensamma vistelsen i Taormina. Hans svar till Bergman den 21 april 1923 blev ingående. Däri förekommer just en intertextuell anspelning på Mussets drama. ”Ja, jag har läst den och läst om den, läst den rätt fram samt läst den i den ordning, som Din fru sagt att akterna slutförts = 1,4,2,3. Men är fortfarande så osäker om mitt omdöme; att jag skall be få läsa den en eller ett par gånger till och säga min definitiva mening, då jag kommer till Florens [där Bergmans och Lamms bestämt att ånyo mötas]. En sak är jag emellertid fullt på det klara med, och det är att Du på inga villkor får låta ett verk af den rangen ligga otryckt i Din skrifbordslåda.” [13] Sagans tillkomsthistoria är särpräglad. Bergman hade arbetat med skådespelet under olika perioder, ett för honom ovanligt tillvägagångssätt. Enligt almanackan skrevs akt I den 6–15 oktober 1919. Akterna II och III skisserades i en första version den 22–27 oktober 1919, medan akt IV skrevs den 20–30 december 1919. En omskrivning av akterna II och III skedde den 3–15 maj 1920. Se Ulla-Britta Lagerroths uppsats ”Hjalmar Bergmans Sagan – och Per Lindbergs”, införd i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok, 1980, ss. 43 ff. [14] g tillfogat med blyerts. [15] De tre pjäserna bör vara Spelhuset, Porten och Vävaren i Bagdad, som Bergman samlade i en volym och som kom ut hösten 1923. Se brev 521 till Hans Larsson den 21/10 1923, not 1. [16] Bokförläggare Karl Otto Bonnier. [17] ital., il Natale di Roma / julen i Rom; l´on Mussolini / den hedervärde Mussolini; la terza Italia / det tredje Italien. Marschen mot Rom avser fascisternas tåg mot Rom i oktober 1922, som efter några kaotiska dagar ledde till att Mussolini utnämndes till regeringschef. [18] Den ital. arkitekten och arkitekturhistorikern Luca Beltrami (1854–1933). [19] Dubbelslag på skrivmaskinen av bokstäverna sb och sp; sb är det korrekta. [20] Accent tillfogad med blyerts. Se not 7. [21] ital. med vissa personliga språkliga egenheter: Furst Metternich har sagt oss att Italien bara är ett geografiskt uttryck. Men han har misstagit sig, Italien är ett humoristiskt uttryck. [22] lat., [conditio] sine qua non – ett oeftergivligt villkor. [23] ital., grundbetydelse kommendör av någon orden. Titeln används dock ofta som en ren hederstitel. |
|