508. Tor Bonnier Segholmen den 15/6 XXIII Kära Tor, som du kanske förr någon gång märkt, saknar jag förmågan att fatta vad folk säger mig i telefon. Jag vet därför ej, om närslutna biografi, är vad du önskade.[1] Emellertid är det allt, jag har att säga om mig själv. Kom igen ett år senare så har jag ännu mindre. Skulle det behövas några data (skrifter etc.) så kan nog fröken Stern[2] sätta dit dem. Här är djävligt kallt, men vi ha det förträffligt tack vare Appelgrens[3] storartade veranda. Som jag hoppas, att du någon gång vill inspektera. Jag skriver noveller och grubblar på min stora höstbok.[4] Sucka nu inte så tungt för det! Sjöström[5] skriver, att han hoppas kunna skaffa mig plats därute i Los Angelos. (D.v.s. det kommer väl att bero på, om han lyckas hävda sin egen.) Och då far jag väl dit i höst och så behöver du aldrig sucka mer för mina böcker. Men vill du ge ut den där dramatiken[6] åt mig på för-hösten? När Werner[7] och hans syster komma – i juli – och omöjliggöra allt annat arbete för mig, ska jag redigera dramatiken och sluta Ferrero IV[8] så att jag kan lämna båda manus i slutet av juli. Passar det? Några yngre bio-män i U.S.A. ha bildat en förening, som inköpt en hel del medelstora biografer landet rundt för att på dessa framföra ’konstnärlig’ film och de ha utbedt sig att få starta med ’Vem dömer –’.[9] Kanske borde ni hålla utkik på den där föreningen? Möjligen har Sv.F.I.[10] någon överenskommelse med den åtminstone beträffande ’Vem dömer – ’. Apropos film ska jag be att få dementera en tidigare uppgift beträffande författarhonorar för Master of man.[11] Enligt Edith Sjöström skulle Hall Caine – eller va fan han heter – ha fått 200,000 dollars. Det var emellertid bortåt 200,000 kronor eller närmre bestämdt 50,000 dollars. Vackert så. Av någon obegriplig anledning ber mig Sjöström hemlighålla siffran men som hans fru pratat[12] bredvid mun förut så nämner jag detta i sanningens heliga intresse. På ett ’budget-meeting’ har det[13] bestämts, att Sjöströms film – en mycket enkel och vanlig sådan, skriver han – ska kosta 306,000 dollars. Nämn inte heller den siffran åt någon, är du snäll. Men medge, att det är vansinne. I morron kommer Pelle[14] hit för att prata film. Ja, måtte vädret bättra sig, annars blir det synd om Anna-Clara. Har du hört det, att jag gjort ett självmordsförsök genom intagandet av ättiksyra? Det misslyckades men jag har brännsår i strupen och långt ned i magen. Man kommer på så dystra tankar i det här vädret. Men vår veranda är förtjusande. Kom och titta på den, när du får tid. Din HjB Hjalmar Bergman föddes den 19 september 1883. Detta datum är hitintills det märkligaste i hans liv. Hans död blir ännu märkligare. Begär man nu, att jag skall anföra några andra händelser ur hans liv, så blir jag tveksam. Han har till exempel aldrig fångat hvalar i Norra Ishavet, ej heller skjutit lejon i Sahara eller tigrar i Indien. Av Kina känner han bäst tvänne stora porslinsvaser, som hans morfar fick av en mångberest affärsvän och i vilka hans mor brukar förvara torkade rosenblad. Men för att säga någonting mera positivt om Hjalmar Bergman,[15] så vill jag nämna, att han är en av de ytterst få stackars européer, vilka icke verksamt bidragit till att framkalla världskriget. Kejsar Vilhelm har han aldrig sett men en gång gick han i villa Borgheses park i Rom och mötte då den vackra gamla änkedrottningen av Italien. Han tog av sig hatten för den vithåriga skönheten och hon smålog emot honom. Se där allt.[16] Bergman har aldrig vunnit något pris i fotboll; på hans hylla finns inga pokaler. Men, som sagdt, han föddes för förtio år sedan i Sveriges mellersta landskap, Nerike. Det är ett mycket gammalt land, där det bröts teg och malm långt före Londons grundläggande. På fädernet härstammar Bergman från Skåne, det sydligaste Sverige. Det är ett kanske ännu äldre land ur civilisatorisk synpunkt sedt. (Förrästen torde väl alla land vara tämligen gamla.) Den förste av hans förfäder, som tog namnet Bergman, var en skånsk bonde, som levde i midten och slutet av femtonhundratalet. Vad betyder det, att bonden Pål eller Per tar sig ett släktnamn? Jo, det betyder helt enkelt att han känner sig i stånd att grunda en släkt, att draga upp en gräns mellan sitt och andras. Att han känner sig säregen. Mycket riktigt! I bortåt fyra hundra år ha Bergmännerna varit säregna. På mödernet härstammar Bergman från en släkt, som tog sitt namn, Elgérus, omkring år 1615. Men hans ur-ur-morfar föddes ett drygt sekel tidigare och blev i tidens fullbordan Sveriges förste protestantiske ärkebiskop, Laurentius Petri. I Örebro, Bergmans födelsestad, finns en skola för pojkar. I den skolan gingo på sin tid Laurentius Petri och hans bror Olle, mäster Olof kallad, Sveriges reformator, Luthers lärjunge.[17] Fyra hundra år senare gick Bergman i samma skola. Troligen hade den försämrats. Bergman föddes alltså i det urgamla järnbärar-landet och vad skulle han väl bli? Hans far var bankman. I Sverige existerar en borgerlig tradition, som förbjuder sonen att upptaga faderns yrke. Bergman blev därför icke bankman. Ja, han har under hela sitt liv aldrig grundat någon bank eller bolag eller koncern eller trust! (Detta kommer man inte att tro, men jag säger det ändå. Ty det är sant.) Nå, Bergman fanns i världen och han visste inte vad han skulle bli. Det hela var osäkert. Han kunde naturligtvis resa omkring en smula och titta på Chartagos ruiner och andra gamla förfallna städer, och han kunde gifta sig och bli riksdagsman. (I själva verket har han både gift sig och tittat på Chartago men däremot har han inte blivit riksdagsman. Vad det nu kan bero på.) Korteligen, det hela var osäkert och sedan Bergman levt en fem, sex år sa han en gång, då han låg i sin säng och hans mamma stoppat om honom: Kära Jesus Kristus, jag skulle önska att den Yttersta Domen komme snart! För det är så osäkert alltsamman. Jesus Kristus, som var hans personliga vän, svarade: Jaså, det vill du? Och vad skulle du göra då? Jag, svarade gossen, jag skulle hålla dig i rocken. Det tror jag dig om, genmälte Kristus. Men hur skulle du göra med alla de andra människorna, när jorden förgicks? Bergman funderade ett slag, svarade: Jag skulle se, hur de bar sig åt. Dett[a] yttrande, fäldt i en fyrstolpig barnsäng för cirka 35 år sedan, är mycket karraktäristiskt för Bergman. Han har havt och har en outsläcklig passion för att ’se hur folk bär sig åt’. Ibland skriver han upp, vad han ser, i en bok. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] De självbiografiska uppgifterna – som återges efter själva brevtexten – ville förlaget ha för en bokhandelskatalog med anledning av den planerade utgivningen av den halvt självbiografiska romanen Jag, Ljung och Medardus detta år. [2] Aina Stern, Tor Bonniers sekreterare. [3] Appelgren var Bergmans närmaste granne på Segelholmen och till professionen båtbyggare. [4] Syftar på arbetet med Jag, Ljung och Medardus, som skrevs under perioden den 2/8–16/9 1923. Manuskriptet var alltså färdigt lagom till Bergmans 40-årsdag den 19 september detta år och överlämnades också just denna dag till förlaget. [5] Filmregissören Victor Sjöström som just vid denna tid etablerat sig i USA. [6] Syftar på den volym som innehåller dramerna Spelhuset, Vävaren i Bagdad och Porten, som Bergman dedicerade till sin beundrade mentor Hans Larsson. Se brev 521 till Hans Larsson den 21/10 1923. [7] Werner Fütterer och dennes syster. Werner Fütterer som Bergman kallade sin fosterson besökte Segelholmen första gången sommaren 1922. Både Stina och Hjalmar Bergman har berättat hur slumpmässigt deras första möte med denne tyske pojke skedde i Travemünde i maj 1922. I brev till modern, Fredrique Bergman, den 17/5 1922 berättar Bergman engagerat, hur – medan han tog sitt morgonbad – en skolklass från Lübeck jämte sin lärare lägrade sig på stranden. ”Med den senare kom jag i samspråk och så bar det sig inte bättre än att jag – bjöd hela surven på middag! Det må Mamma tro! Ett nästan vansinnigt företag att vilja mätta 17 pojkar i femton, sexton årsåldern jämte deras rätt så utsvultne teckningslärare. Men det gick!” Stolt anger Bergman den kraftiga menyn och tillägger, att ”till detta drucko de – 15 liter öl och 7 flaskor vin”. För skolpojkarna var händelsen lika sagolik i det dåvarande, krigsmärkta och inflationsdrabbade Tyskland som vissa händelseförlopp i Bergmans verk kunde förefalla svenska läsare. Några dagar senare den 22/5 kan Bergman för samma adressat återge slutet på historien: ”Nå i går, söndag, fick jag se en grabb som strövade omkring på stranden och ägnade vårt hotel sin livliga uppmärksamhet och i min förträffliga Zeiss-kikare igenkände jag en av ’våra’ pojkar. Själv hade jag inte tid utan sände ut Stina att interviewa honom och det befanns då, att han kommit för att ge mig en teckning som tack för middagen. Så fick han då en middag till och då det befanns att han var en rar och väluppfostrad pojke kommo vi på den idén att bjuda honom till Segelholmen under hans sex veckors ferier.” Även om Bergman var osäker om experimentet med en ”sommarpojke” skulle falla väl ut, hoppades han, att det ”hoffentlich inte [skulle bli] värre, än att vi kan stå ut med det”. Det hela avlöpte så väl att Werner Fütterer inbjöds även de följande somrarna till Segelholmen. Senare avslöjade han sin dröm att bli skådespelare. I fortsättningen gjorde Bergman med hjälp av sina kontakter i film- och teatervärlden allt för att denne hans ”fosterson” skulle få möjlighet till en så god utbildning som möjligt. Snart öppnade sig också en framgångsrik karriär inom tysk stumfilm för denne vackre yngling. [8] Åsyftar den fjärde delen av Guglielmo Ferreros arbete Grandezza e Decadenza di Roma. Bergman översatte fyra delar av detta femvolymsarbete för Bonniers förlag med titeln Rom dess storhet och förfall. [9] Filmen Vem dömer – spelades in av Victor Sjöström 1922 efter Bergmans manus. Se skilda brev till Victor Sjöström under 1921–1922. [10] Svensk Filmindustri. [11] Name the Man var den första film Victor Sjöström regisserade i USA. Den var baserad på den engelske bestsellerförfattaren Thomas Hall Caines (1853–1931) roman The Master of Man. Skådespelerskan Edith Erastoff var gift med Victor Sjöström. [12] t i slutet av ordet tillagt för hand. [13] t tillagt för hand. [14] Regissör Per Lindberg, Bergmans och Tor Bonniers gemensamme svåger, som vid denna tid arbetade för Bonnierfilm. Det var han som efter Bergmans manus – baserat på en berättelse med samma namn av Hasse Z. – spelade in filmen Anna-Clara och hennes bröder. När den var färdigklippt var Bergman ganska missnöjd med resultatet. Se brev 531 till Tor Bonnier den 29/11 1923, not 1. [15] I brevet står på detta ställe Bargman. [16] Här åsyftas den tyske kejsaren Vilhelm II och troligen den italienska änkedrottningen Margareta av Savojen, maka till kung Umberto I. [17] Bröderna Laurentius Petri (1499–1573) och Olaus Petri (1493–1552), betydelsefulla gestalter i reformationstidens Sverige. |
|