516. Tor och Greta Bonnier Segholmen den 20 [9/1923] Kära Tor och Greta! Jag känner plötsligen ett behov av att tacka för den vänlighet som vederfors mig på den femte av mitt livs mera remarkabla och decimala olycksdagar.[1] Edra ynnestbevis skulle jag – en följd av min religiösa och filosofiska läggning – vilja tredela. Whiskyn och kvällens välfägnad var en vänlighet in natura eller en naturlig vänlighet,[2] de yppiga skinnkapporna kallar jag en rent onaturlig vänlighet, och den rosenröda och rosenrasande anda, som präglade det hela, finner jag övernaturlig! Att min tragiska själ ej undgått att få ett rosaskimmer framgår därav, att jag, då jag denna morgon svängde benen ur sängen och framstötte min första gäspning, desslikes kvad: Till skogs en liten fågel flög och var båd nöjd och lycklig visst visste han att livet dög och att larven är ätbar och stycklig. I denna dikt finner jag tvänne saker prisvärda: dels den starkt optimistiska undertonen, dels det välfunna rimmet på ett ord, så föga lättrimmadt som lycklig. Vilka ljusa drömmar måste icke ligga bakom denna lilla morgonpsalm! Ja, kära barn, måtte ni leva! Om inte i tusen år så dock förfärligt länge! Er HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] Hjalmar Bergman blev på sin 40-årsdag firad av svågern och svägerskan, bl.a. med en middag på Strand. I brev till modern, Fredrique Bergman, den 20/9 1923, berättar han livfullt hur födelsedagen förflutit från morgon till kväll. ”Lunchade med Irma på Rosenbad, samt begåvo oss till förlaget, där jag avlämnade årets bok. Greta bekransade mig med röda rosor, Lisen Bonnier sände mig en korg härliga druvor från hennes eget orangeri och Tor och Greta gåvo Stina och mig var sin sköna skinnkappa.” [2] Bergman har skrivit vänligher. |
|