53. Hugo Christian Andersson Firenze den 27/12 05 Gode HUGO CHRISTIAN ska ha tack för sitt vänliga julabref! Det var snällt. När man är så här på aflägsna vägar, blir man ju mer eller mindre bortglömd. Det kan inte hjälpas och inte gör det mig stort ondt. Kanske snarare motsatsen. Men kommer så ett bref med hälsning, så kan häller icke hjälpas att man blir glad. Så är det med den saken. Det är bra synd att Ni inte kan komma hit ned. Här är så vackert. Min vän, Hugo Christian och jag skulle ta oss morgonpromenader bland kullarna. Vi skulle gå upp ända till Torre del Gallo[1] och se hela Firenze och Fiesoles berg och Monte Morello. Tidigt eller sent, när klockorna ringa. Skulle inte det duga det? Tänk på saken. Eller om inte det går för sig, så tycker jag att Ni åtminstone kunde komma mig till mötes, då jag i vår troligen reser hem öfver Holland. Alltid något — ehuruväl långt ifrån Firenze. Ty upp mot Firenze kommer ingenting. Doktor Sund[2] var i själfva verket icke något otrefligt ressällskap. Vi förargade ju hvarandra ibland, och några gånger kom det till nog så häftiga utbrott. Men på det hela taget gick det bra. Men konsten – pho pho! Det var plåga det! Han var väl inte grymmare än hvad folket är mäst; men hur grymt är inte det mästa folket?! Åja, skäms inte Hugo Christian? Jag menar Hugo Christian borde skämmas jag. Ty om jag får se något vackert tänker jag allra som oftast: Hade jag nu vännen Hugo här! Se sånt anseende har Han skaffat sig hos mig. Han borde skämmas! Är det passeligt för en "studerad" läkare det? Tag vara på sitt anseende Hugo Chr! Förnärvarande sällskapar jag med fra Savannarola.[3] En märklig man det, klok i mycket och galen i något. Mindre dåre än de kloka, men galen nog att offra sig för den stora dårskap som kallas Kristus. Och så gick han upp i rök. Brann upp innifrån och utifrån och lämnade efter sig jämnt så mycken aska, som behöfdes för att fylla luckan efter en stor man. Och då röken steg till himlen, vädrade Gud Fader och nös och änglarna sjöngo prosit. Och därmed var Guds kämpes historia all. Får nu se om jag kan komma öfverens med den gode fraten. Och hvad däraf kan komma. Har Hugo hört att Ljus ska ge ut min nästa bok? Bonnier sade nej,[4] motiverande med genrens ålderdomlighet. Men direktör Koppel[5] skrifver mig: at Ljus med glaede paatager sig at udgive et arbejde, som vist ikke kommer at blive ubemaerket. Ja den som lefver får se. Själf blir jag för hvar stund allt mer okänslig för folks omdöme om min konst. Det intresserar mig blankt inte. Hade jag en lifränta, skulle jag gömma mig här och ge människorna fanen. Men jag har ingen lifränta. Hvad nu det ofvannämnda arbetet angår, vill jag omtala att dess namn är: Solivro, Prins af Aeretanien. Och det är icke skrifvet för det släkte, som är, än mindre för det, som skall komma. Det är skrifvet för de döda, som ännu lefva. Å, kära Hugo Christian, vårt lilla samspråk vore väl alls inte fullständigt, ifall jag icke anförde något angående min hälsa! Nåväl: mina ögon förse mig någon gång med lite värk, men på det hela taget äro de dock rätt hyggliga; cioé:[6] inte sämre. Men neurastenien den är allt svår ibland, mycket svår. Ni är allt ett kuriöst släkte, ni läkare, för allting sörger ni från tuberkel till skoskaf; men åt neurastenien rycker ni på axlarna. Och likväl tar den så många lif och så mycken lycka. Hvad menar ni egentligen? Tror ni kanske, att axelryckningar är något slags serum mot neurasteni. Tro ni det, så kan jag stå till tjänst med en liten upplysning: Ni tar fullständigt miste. Där ha vi nu haft vårt lilla medicinska kapitel. Det är nu rätt länge sen jag satt vid Tegnerlunden och resonerade. Kära Hugo Christian och kära Eva Katinka tack för de kvällarna! Tack för det, som är förbi, Ni snälla människor! Och lycka till det nya, till det nya året, som är i antågande! Det önskar Er vän Har mina småsmå vänner[7] fått Botticellis ängel? Hvad tyckte de om den? [Tillskrivet på tvären på första sidan:] I midten eller slutet af jannuari kommer jag troligen att ge mig af till Rom. Hälsa Syster och Svåger! Hur går det med deras resa? Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Torre del Gallo ligger i närheten av kyrkan San Miniato al Monte i Florens utkant. Galileo Galilei (1564–1642) hade här sitt teleskop uppställt, med vars hjälp han gjorde sina banbrytande nattliga observationer av kosmos – därav namnet. [2] Oscar Sundelius, familjen Bergmans husläkare. [3] Den religiöse och politiske reformatorn Girolamo Savonarolas dramatiska levnadsöde hade fängslat Bergman redan under hans första Florensvistelse hösten 1901. Då planerade han ett drama om den florentinske predikomunken, och det finns muntliga uppgifter om att han vid jultid 1905 höll på att realisera dessa litterära planer. Redan 1901 hade Bergman metodiskt börjat orientera sig i den historiska litteraturen kring Savonarola. Se brev 37 till Herman Brulin den 10/1 1905. Detta stoff var sedan aktuellt och levande för honom ända tills han mäktade gestalta det i sin roman Savonarola, som tillkom under åren 1907 och 1908. Den utkom på Bonniers förlag 1909. [4] Se brev 45 till Karl Otto Bonnier den 28/8 1905, not 1. [5] Det tämligen nyetablerade Ljus förlag, som leddes av den driftige danske förläggaren Henrik Koppel (1871–1934). Denne expansive bokförläggare var alltså villig att ge ut debutromanen Solivro. Se brev 48 till Henrik Koppel omkring den 20/12 1905. Han publicerade därefter ytterligare två verk av Bergman, innan denne återgick till Bonniers 1909. Alma Hedberg hade tydligen efter viss ansträngning lyckats förmedla kontakten med det nya förlaget. Se brev 52 till Alma Hedberg den 26/12 1905 [6] ital., cioè – nämligen. [7] Bergmans små kusiner hade tydligen fått ett vykort från Florens med en bild av ungrenässanskonstnären Sandro Botticelli (1445–1510). |
|