57. Augusta Lindberg Roma, via Sistina 138 III Cappei 6/3 06 Tante Lindberg! Jaså, jag är fortfarande slapp, jag! Jag, som skrifver hela bunkar med bref till Tante och till Tantes dotter och understundom äfven till alldeles oskyldiga personer. Och som likväl icke väntar mig annan lön än sarkasmer och hån och annan dålig behandling. Är det slapphet det? Nåväl – då är jag slapp. Och räknar mig det till evinnerlig ära. Men var så snäll och tillåt mig komma med en liten motbeskyllning! Tante saknar blick för det praktiska lifvets kraf! Skulle tro det duger. Tante säger: min gosse lille gå ut och titta på människorna; sitt inte i ensamt majestät – tack för komplimangen! – fåna inte.[1] Nå detta är mycket bra sagdt och mycket sant sagdt och duger inte ett dyft. ”I blixtbelysning han såg nu allt” säger Snoilsky i en af sina sköna dikter.[2] Ska vi bestå oss med litet magnesium? Se här! Antag det exstrema och kuriösa fall att jag hade friat till en af de ogifta flickorna Lindberg.[3] Skulle Tante säga: Jaha, men gå först ut och titta litet på folket? Skulle Tante? Nej. Men så här: Vet hut yngling och räkna dina räntor! Det skulle Tante svara i ett bildadt och kvinligt språk, förstås. Och om då ynglingen stoppade händerna i byxfickorna och såg ängslig ut och sökte tröst i den gamla sanningen att rikedom ger ingen lycka. – Ja så skulle Tante säga: Adjö. Jag hoppas vi inte träffas mer. – På den här sidan om den stora passionen. Det skulle Tante säga. Och visade sålunda, att äfven Tante har sinne för det praktiska lifvet. Och på det viset skulle ju Tante med älskvärd gifmildhet kunna skänka den beprisade stora sorgen. Exempla sunt odiosa.[4] Men Tante och jag är ju teoretici. Vi se bort från det ponerade enskilda fallet; vi se endast det faktum, som det belyser, icke sant? Och så har jag kunnat försvara mig. Jag vet icke mot hvad. – Här är grufligt vackert. Vackra Rom. Och vackra, vackra väder. Vackra sommarväder. Här finns också en mängd människor, som man får titta på utan att erlägga någon afgift. Ibland borde man istället bli betald. Ifall det funnes någon rättvisa. Skandinaver finns här få. Den där dansken,[5] som spelats på dramaten och som varit skamlig nog att röfva mitt förnamn, lär vara här. Men jag har inte sett honom. Föreningen[6] är ljufligt tyst som ett de dödas hvilorum. Någon gång stryka skuggor genom rummen. Idag en hel skuggfamilj. Jag fick sen höra att det var den store – eller hur? – Börjeson[7] med afkomma och en hustru. Ja vi vandra i skuggornas dal. Låt oss hålla på med det. Och var så snäll och förarga sig inte öfver min dumhet. Utan förlåt mig. Ty det är ljufligt att förlåta. Jag tummar med Farbror![8] Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Den refererade uppmaningen att delta i det vardagliga livet och inte isolera sig ger kanske en återspegling av Augusta Lindbergs omdöme om debutromanen Solivro, som allmänt uppfattades som en fördrömd, romantisk saga. Bergman betraktades därför av kritikerna som en författare utan djupare livserfarenhet. [2] Syftar sannolikt på Carl Snoilskys (1841–1903) dikt ”Stenbocks kurir”, första strofen, där det heter: ”Som i en blixt han ser...” [3] Bergman har tydligen börjat fantisera om ett giftermål med Stina Lindberg. Skämtsamt testar han hur ett frieri skulle upptas av hennes mor. Senare i livet beskyllde han sin dåvarande svärmor för att ha övertalat dottern till giftermålet och kallade henne kopplerska. Att han kunde upplevas som ett ”förmånligt gifte”, hade tidigt väckt hans alltid lurande misstänksamhet mot omgivningen. [4] lat., exemplen är förhatliga. [5] Den danske folklustspelsförfattaren Hjalmar Bergstrøm (1868–1914), vars efternamn emellanåt tecknas Bergström. [6] Skandinaviska föreningen i Rom. [7] Bildhuggaren John Börjeson (1835–1910). [8] Brevet är inte undertecknat. |
|