592. Alma Söderhjelm [Stockholm] 26/2 [1925] Kära Alma Söderhjelm! Kors i jisse namn hur kan man komma på en så galen idé som att sända en svensk författare blommor?[1] Om det varit ett fastlagsris Ni bundit åt mig – ja då hade jag förstått. Nu har jag dem framför mig dessa bedårande tillställningar som söka inbilla mig att jag befinner mig hundra mil söder om Stockholm. Nåja, jag vånne de lyckades trolla bort en massa futtigheter – sen skulle de gärna få sarga mig med taggar. Jag skulle vara glad åt de röda, mjuka bladen. Er Hjalmar Bergman Handskrivet korrespondenskort. Originalet finns i Åbo Akademis bibliotek. Skrivet på kort med Hjalmar Bergmans namn i tryck. Den finlands-svenska historikern och författaren Alma Söderhjelm (1870–1949) tillträdde 1927 som första kvinnliga professor i Finland en professur i allmän historia vid Åbo akademi. Hennes väsentligaste forskningsområde gällde franska revolutionen. Hon skrev också romaner och dramatik. Alma Söderhjelm var en av Hjalmar Bergmans fåtaliga vänner. I Söderhjelms självbiografiska bok Mina sju magra år (1933) återfinns en minnesteckning av Bergman, där hon säger sig vara ”hedrad av” och ”stolt över” den relation hon hade till honom – ”en rent intellektuell känsla, utan sentimentalitet, utan moderlighet t.o.m.”. Hon tillägger förtydligande: ”Han närde min ande, inte mitt hjärta, men som andlig inspiratör har jag honom att tacka för mycket.” Trots att deras ”fantasiutbyte” var stimulerande sa hon sig vara fullt medveten om, att ”han var nervsjuk. Skulle man inte vilja erkänna, att Hjalmar Bergman var en nervpatient, att han var sjuk till sinnet, då skulle jag inte veta var man skulle ställa honom. Och den undfallenhet, som alla visade honom, var just beroende på hans sinnessjukdom, trots att den var omedveten.” Hon tillägger: ”Denne store karl var egentligen icke sig själv överlägsen, utan lät sig behärskas av sig själv.” [1] Kontakten med Alma Söderhjelm skedde i samband med premiären på Swedenhielms på Dramaten den 25/2 1925. I ett brev till Bergman i april 1925 skriver hon: ”Tack för senast! Tack för Swedenhielms, som jag tyckte var en ypperlig pjes, det bästa som på många långa tider skrivits i detta land.” Hon tillägger längre fram i brevet: ”Jag tyckte så mycket om er båda. Vi skall inte lämna varann ur sikte. Ni, Hjalmar Bergman, kursiverade så många av mina egna djärvaste tankar ō förnimmelser. Det var just det ögonblick jag skulle träffa en mänska som Ni. Inte för att jag tror varken på köttets lust eller själarnas obotliga ensamhet, predestinerade sympatier etc etc. Men det fogar sig så ibland att man tycker om en människa.” Detta blev upptakten till en vänskap som varade livet ut. |
|