6. Herman Brulin Firenze den 16/10 901 samma dag afbrutet följande ” förhindradt den 18/10 901 afslutadt. ” ” ” afsändt. Du Bäste! Sann var Din premiss, att jag väntat länge, sann var ock Din konklusion: ett ovanligt godt porträtt fick jag – ändtligen! – och jag tackar Dig hjärtligt därför! Ditt intresse för mig tillhör Din vänliga själ och Din Familjs isanning! Alltså! Min färd till denna här kostbara staden gick öfver Berlin, Stuttgardt, Zürich, St. G., Milano och Bologna, samt utan äfventyr.[1] Visserligen förstod mig icke den stora hopen, hvare sig jag i vredesmod talade svenska eller lugnt och öfverseende sökte tala med tungor. Icke heller förstod jag mig själf, hvarför det goda folket fick handskas med mig hur de ville. Och nu är jag här i ”Toskanas blomma” (citat af Fra Angelico) *[2] och mår tämligen godt och försöker göra mig förstådd på engelska, tyska, franska, italienska och svenska, mest på engelska, för det kan jag inte alls. Mina konst-studier bedrifver jag med beundransvärd flit, hvarför också de mera kvicktänkta än kvicka italienarna hålla mig för konst-kritiker. Något måste jag göra för att icke desillusionera de arma och så gör jag: för hvar gång jag träffar på någon ovanligt afskyvärd tafla stannar jag plötsligt, öppnar mina ögon helt och hållet, min mund endast till hälften; därefter stryker jag ned mitt långa hår öfver ögonen samt skelar envist under 7 minuter på ett enskildt hårstrå, sedan jag sålunda blifvit till hälften blind, tar jag två steg åt hvardera väderstrecket, sjunker ned på en stol, drager upp en fläckig skrifbok och skrifver abcdefg bla blä blo bli slutligen sjunker jag i tankar d.v.s. somnar under mängdens vördnadsfulla hviskningar. Och sömn behöfver jag verkligen, ty processen är lika tröttsam, som den är säker. Här är för öfrigt en sådan oerhörd mängd med konstprodukter, att man nästan kan bli förryckt, och jag funderar ibland på att bränna upp en del af gallerierna för att sedan med lugn kunna genomströfva de andra. Jag förnöjer mig här åt en hel del saker, som Du alls icke skulle kunna njuta af. Så t.ex. betraktar jag med vördnadsfullt intresse Gallilei[3] gamla observationstorn, Savanorolas cell[4] i San Marco mfl. saker, som Du endast skulle skänka ett medlidsamt löje. A propos, härom dagen kom jag i kamp med en italiensk professor Luigi (historiker) om Neros[5] kynne under ynglinga-åren. Jag svängde mig med den bekanta historien om Acte, men professorn ryckte föraktligt på axlarna: ”Det är ju löjligt att tro på sådana sagor!” Vänligt leende: ”Visst är det löjligt, men sådana äro vi, vi tro ju till och med på alla Garibaldis[6] historier.” Djup och italiensk tystnad! – Historici här äro mycket sceptiska, och med tanken på Dig, Du Store, har jag sagt dem, att våra största forskare tvifla på allt. Det gläder dem ofantligt, men, när jag vidare säger dem, att bemälde forskare hålla Dante och Michelangelo för barnsagor, tiga de och gråna märkbart under loppet af en timme. Dante[7] ja, – hör! – jag tänker läsa honom på originalspråket *[*]! Har du förstått mig? Jag tänker inte läsa om honom, ej heller discuttera honom i detalj (det kan då hvem som hälst till och med Lillen, tror jag – låt honom uppträda). Nej, jag tänker läsa honom och på originalspråket! Kanske är det början till storhetsvansinne? Ädle, när Du i Ditt bref talade om ett kvinligt element i Eder krets, tänkte jag: månne en symbol? menar Den Vise, att nu endast Historia och Justitia härrska? *[**] Men att kalla en symbol för fröken Montelius[8] var dock min misstänksamhet väl starkt, hvarför jag (med sorg) afstod från denna tolkning. *[***] Hvad nu factum Montelius beträffar, tror jag mig med lugn kunna förutsäga, att det kommer att förökande och förädlande inverka på Fredriks rimsmiderier samt ordnande, hvad beträffar Jerkers bena (kanske kommer han också att växa? en fråga som dock tillhör fysiologien mer än filosofien). Hvad Dig beträffar, Du Gode, kommer säkerligen Din panna vara lika klar, Dina ögon lika älskvärda och vänligt nedåtskådande, Din mun lika gifmild mot andäktigt lyssnande lärjungar, men kanske blir Din middagskrankhet (ryckningarna i armar och ben) mindre våldsam och säkerligen kommer Din (liksom Fredriks) kärlek till varmt vatten, väldoftande tvål och blanka knifvar att få ny näring. Min vördnadsfulla tillgifvenhet för Dina Föräldrar, min något undrande*[****] kärleksfullhet för Philocorus[9] Fillateleus och Philocorus Minimus samt slutligen ännu en gång ett hjärtligt tack från en Ödmjuk Yngling som längtansfullt väntar på hvarje skrifttecken från Din Hand! *se Nordisk Familjebok eller en konsthistoria *[*] italienska *[**] Som bekannt uppträder den förra alltid som en halffjollig skrifverska, den andra som en blind krämerska. [10] *[***] Det hade varit ett härrligt psykologiskt fall! *[****] Undrandet beror på ett tvifvel som smugit sig in i min själ, skulle dessa två arter icke tillhöra familjen Justitia? Skulle Fredrik vara en epikuré, en filosof, en andre Horatius eller Catullus.[11] Skulle Jerker vara stoiker? Så liten kan endast en stoiker vara. Handskrivet brev. Originalet finns i Riksarkivet. [1] Kort beskrivning av rutten för Bergmans första resa till Italien. Med St. G. avses troligen Sankt Gotthardstunneln. [2] Den italienske ungrenässanskonstnären Fra Angelico (ca 1395–1455), främst känd för sina muralmålningar i klostret San Marco i Florens. [3] Gallilei torn – Torre del Gallo – ligger i Florens utkant. Härifrån gjorde Galileo Galilei (1564–1642) sina omvälvande astronomiska iakttagelser med hjälp av sin uppfinning – teleskopet. [4] Girolamo Savonarola (1452–1498), predikomunk som från 1490 till sin död var prior i San Marco-klostret i Florens. Under en kort period införde han en form av teokrati i Florens. Hans cell i klostret finns bevarad och innehåller hans rosenkrans och några av hans böcker. I rummet hänger också en målning, som skildrar hur Savonarola bränns på bål på Piazza della Signoria den 23 maj 1498. Munkens levnadsöde kom omedelbart att fängsla Bergman. Han ville ursprungligen skriva ett drama om honom. Det rika historiska stoffet var aktuellt för honom under en längre period, ända till dess han mäktade gestalta det i sin historiska roman. Under perioden juni 1907 till slutet av juni 1908 utarbetades berättelsen om predikomunken och hans färgstarka samtid. Den kom ut 1909 med titeln Savonarola. En munkhistoria berättad af Messer Guidantonio Vespucci. [5] Den romerske kejsaren Nero (37–68 e. Kr.), anklagades av sin mor Agrippina för sin kärlekshandel med den frigivne slaven Acte, vilket ledde till mordiska förvecklingar i den intriganta kejsarfamiljen. [6] Giuseppe Garibaldi (1807–1882), folkkär frihetskämpe i samband med Italiens enande. Hans äventyrliga krigarliv gav upphov till en mängd anekdoter, mer eller mindre sannfärdiga. [7] Bergman inköpte under sin Italienresa Dantes Divina Commedia från början av 1300-talet. Läsningen gjorde ett bestående intryck på honom. I sina brev och arbeten återkommer han i fortsättningen ofta till den store florentinske diktarens verk. [8] Möjligen en studentska – en vid denna tid tämligen ovanlig företeelse i Uppsalas studentkretsar, varför Bergman ironiskt utmålar hennes eventuellt djupgående inverkan på den manliga kamratkretsen. [9] Philocorus Fillateleus – Fredrik – samt Philocorus Minimus – Jerker – syftar på kamrater i matlaget, som tydligen deltog i folkdansföreningen Philochoros i Uppsala. Den ene var ivrig filatelist och den andre liten till växten. I ett brev från Herman Brulin till Martin Lamm den 2/2 1950 berättar denne: ”Hj. Bergman har tydligen haft mer känsla för sina kumpaner i vårt hem i Hotell Sveas hus, än jag trodde. Till upplysning om dem vill jag meddela, att de som åsyftas tydligen äro Fredrik Malm, som på den tiden tog jur.kand. och sedan tjänstgjorde i Borås; han var filatelist och fick lida åtskillig smälek för det. Medicinaren hette Harry Ewert, blev sedan läkare i Göteborg och dog för ett antal år sedan. ’Jerker’ är Erik Schwartz, en snäll jurist, död för länge sedan. Jag vill minnas, att han hade en tentamensmotgång våren 1905.” Denne var philochorist, och tydligen har ett lag sådana haft en dansuppvisning i Örebro (Veitisternas ’vilda yra’). [10] I enlighet med ikonografin inom bildkonsten representeras dessa två vetenskapsgrenar av kvinnor. Kvinnofiguren Clio är försedd med en skrivtavla på vilken hon nedtecknar det historiska skeendet. Justitia har en bindel för ögonen, för att hennes domslut inte skall påverkas av yttre omständigheter. Hon bär dessutom två attribut, dels vågskålen, en symbol för den dömande makten, dels svärdet, en sinnebild för den exekutiva makten. [11] Bergman försöker inför vännen i studentikos jargong briljera med sina kunskaper om antiken med anspelningar både på de romerska diktarna Catullus (ca 150–ca 87 f. Kr.) och Horatius (65–08 f. Kr.) och på de antitetiska filosofiska riktningarna epikurism och stoicism. |
|