602. Gustaf Muck Linden Como 31/3 XXV Käre Muck! Heder och tack för brev och telegram! Jag må säga, att du sköter butiken, kommer med det ena budskapet angenämare än det andra – peppar, peppar salt och ingefära, måtte det fortfara! de Wahls[1] prutning var ju visserligen vad man i min ungdom plägade kalla ”fisig”, men jag böjer mig inför de ekonomiska lagar, du påpekat och har alltså idag sändt dig ett telegram enligt dina instruktioner. Att det Kongelige och Oslo[2] gladde mig, behöver jag kanske ej med edsvurna vittnen betyga! Aprospos måste jag bekänna att jag skändligen bedragit dig vid vår uppgörelse. Vilket dock måste tillskrivas min alltför vidlyftiga glömskebok. I höstas fick jag nämligen besök av en liten amerikansk miss, Elisabeth Scott, introducerad av Åke B-r,[3] och hon snöt mig på Sleeman för engelska och om jag ej missminner mig två år. (Herre gud, nu säger Stina att jag ingalunda bedragit dig utan tvärtom vid kontraktets undertecknande givit besked därom.) Saken har emellertid kommit på tal därför att ”The Sunday Players”[4] begärt stycket för privat men i pressen ev. omnämd föreställning. Nåja, det ska väl inte rubba våra cirklar, hoppas jag. För ovannämda föreställning skulle översättningen verkställas av fru Classen,[5] London (Gyldendal skulle jag tro.) Fru C. plus make ha översatt Markurells, som i fjol utkom i New York. Den översättningen skulle jag vilja sätta nästan i klass med Hjalle Söderbergs France-översättningar.[6] Det kan ju vara bra att ha det i minnet ”if something should turn up”[7] på den kanten. Det enda tråkiga du har havt att förtälja mig rörde unge Fuetterer.[8] Men! Pojken är måhända till en viss grad ursäktad. Under de första månaderna hade han endast sin skola att sköta. Sen har han dels varje kväll statisterat i Coriolanus och Heliga Johanna, dels anförtrotts och inövat[9] en ej obetydlig roll i Sternheims Oscar Wilde, som – enligt vad man sa vid mitt Berliner-besök – skulle ha sin premiär i dagarna. För en ej alltför robust och ej särdeles välnärd pojke kan ju dylikt extra-arbete betyda en väsentlig nedsättning i skol-capaciteten. Emellertid skall jag ge honom en varning. Beträffande film har jag redan sökt trumfa i honom dels att jag inte tror han lämpar sig därför, dels att en skådespelare på sin höjd kan betrakta filmen som en bi-näring. Stackars pojke förrästen – han har sina föräldrar i Guatemala och fadern sedan ett halvår svårt angripen av gula febern, ur stånd att sända barnen understöd. Det är nog inte så underligt att han dröm[m]er om de bekanta film-miljonerna. Nåja Muck, om några miljoner drömma ju inte vi. Miljoner och mycken annan härlighet glesnar med åren och håren. Men vad du redan lyckats utträtta för Swed är verkligen storartadt! Tack ska du ha! Så snart jag får ny adress, skriver jag. Hälsa Olga! Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Musik- och teaterbiblioteket. [1] Saken gällde Bergmans honorar för den landsortsturné med Swedenhielms, som de Wahl planerade. Han drog därvid ner Bergmans andel av honoraret. I ett brev från Linden till Bergman den 6/4 1925 skriver denne: ”Jag påpekade [för de Wahl] det ´enastående´ (!) tillmötesgåendet från förf. gentemot skådespelaren och jag undrar om han egentligen inte kände sig en smula som du säger ´fisig´ åtminstone så mycket som han är i stånd till.” [2] Syftar på att komedin Swedenhielms blivit antagen vid de två nationella scenerna i Danmark och Norge, Det kongelige Teater i Köpenhamn och Nationaltheatret i Oslo. Av de kvitton som finns bevarade i Muck Lindens arkiv framgår, att Bergman hade för den tiden goda intäkter av de många uppsättningarna på olika scener. Verifikationerna bekräftar följande summor: den 1/1 1926: 2 498 kronor, den 27/5 1926: 8 103 kronor, den 1/10 1926: 1 355 kronor och den 8/2 1927: 5 826 kronor. Summa summarum 17 782 kronor. [3] Bokförläggare Åke Bonnier, som svarade för förlagets USA-kontakter. [4] The Sunday Players – privat teatersällskap i London. Se brev 573 till Tor Bonnier den 8/12 1924, not 1. [5] Fru E. Classen, översättare till engelska av Markurells i Wadköping under titeln God´s orchid, utgiven på Alfred A. Knopfs förlag i New York. [6] Författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941), som översatt flera av Anatole Frances (1844–1924) romaner, Drottning Gåsfot/La Rôtisserie de la Reine Pédauque, 1893, och Gudarna törsta/Les Dieux ont soif , 1912. [7] eng., om något skulle dyka upp. [8] Werner Fütterer, Hjalmar Bergmans tyske ”fosterson”, som vid denna tid studerade för den kände österrikiske regissören Max Reinhardt (1873–1943) och skådespelaren och dramapedagogen Ferdinand Gregori (1870–1928). Se brev 560 till Linden den 16/8 1924, not 4. [9] I ett ursprungligt inövadt har d strukits med bläck. Bergman övergav successivt men inkonsekvent gammalstavningen. |
|