607. Hans Larsson Villino MADRESELVA in Arcetri, FIRENZE 24/4 XXV Käre Hans Larsson, man har skickat mig ett Dagblad i vilket jag ser, att Du invalts i Sv.A. Jag vet ju inte, vad betydelse händelsen kan ha för dig personligen men jag frestas tro, att den ej är överväldigande. Likvisst känner jag mig i humör att sända en gratulation och då jag av formella skäl ej kan sända den till Karlfeldt[1] – som jag ej personligen känner – sänder jag den till dig! Du har ju alltid varit en smula för hövlig, vilket kanske förklarar att några herrar stigit tidigare i den ärevördiga salen än vad som kan anses passande. Men det är ju småsaker. Hyggligt folk är – för så vidt jag vet – de flesta du där kommer samman med. Själv har jag aldrig bevistat något av akademiens festliga sammanträden men har jag någon möjlighet, skall jag sitta och lyssna till ditt inträdestal med den överlägset gillande (ev. klandrande) min som i våra dagar så väl klär lärjungen i hans förhållande till läraren. Du var vänlig nog att sända mig uppmaning till ett besök. Den skulle jag ha efterkommit om jag inte just då havt en del tråkigheter som gjorde mig svart. Och då ska man hålla sig för sig. Nu är jag i mitt älskade Firenze. Jag skulle vilja ha dig här. Jag ber dig framföra min vördsamma hälsning till din fru. Din tillgivne Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek. [1] Skalden Erik Axel Karlfeldt (1864–1931) var vid denna tid Svenska Akademiens ständige sekreterare och kunde i denna egenskap vara värd en gratulation till invalet av Hans Larsson i Akademien, menar Bergman. |
|