612. Tor Bonnier

9 via S. Matteo in Arcetri, FIRENZE 16/5 [1925]

Käre Tor, tack ska du ha för brev och kontrakt vilket senare närslutes.^[1] Bra roligt att ni vågade er på en så pass stor upplaga. Jaså ni håller er hemma. Jag ger er så tillvida rätt som jag medger att alla resor – undantagandes kanske den sista – äro av ondo. Men vi hade som sagdt önskat skryta med vår villino samt i någon mån bräcka er. Det käns hårdt att inte få göra det. Ej heller dina ärade föräldrar få vi det utsökta nöjet att bräcka. Moster Lisen^[2] skriver att de styra kosan norrut. Nåja, det väderstrecket passar ju bäst för årstiden. Vi ha redan 28 c i skuggan vilket väl i tåg-kupé betyder 48.

Tack ska du ha för upplysningar och råd beträffande C.D.M.^[3] Jag handlar därefter. Förrästen gör jag ingen nytta om man med detta uttryck menar betaladt arbete. Jag har fem flickor, den ena vackrare än den andra – så godt som i huset. Och nu börjar de gå barbenta! Det är det otrevliga med Satan att han alltid ligger på lur. Men jag fäktar ju tappert. Förrästen erinrar jag mig just nu att jag är gift sedan 17 år tillbaka och att jag förgäves söker dölja mina grå hår under skosvärta och annan pomada. Ånej, jag behöver inte ens fäkta.

Men vet du, vad som händer mig! Plötsligt skriver Hjalmar Söderberg^[4] ett långt brev till mig och påstår att jag påstått att han visat sin gamle vän Bo Bergman dörren. Jag har alltid beundrat din fantasi, skriver Söderberg med tydlig ironi, men jag hade hoppats att få vara i fred för den. Kan du tänka dig en sån tråkig historia! En fru Blix är inblandad i den och man vet ännu ej om icke till äventyrs hon kan vara den mest skyldiga. Jag hoppas att så måtte vara fallet men känner liksom på mig att en och annan fläck kommer att vidlåda mig. Jag har skrivit och försökt lugna Söderberg och han har svarat att han egentligen aldrig betvivlat min ädla karraktär men att jag nog torde vara en bracka. Ja så är det, kära Tor, den klara himlen blixtrar, då vi minst vänte.

Förrästen har jag börjat en ny avdelning i min litterära produktion. Jag räknar med att ha cirka tio år kvar (kanske lurar jag mig) och dem tänker jag ägna till att uppsöka och beskriva vad som är värdefullt i livet. Jag har inte stort annat att göra. I en novell som jag sändt till författareföreningens skrift har jag gjort en början men den är dålig.^[5] Det gör mig ingenting. Jag har tiden för mig.

Vi ha ännu ej bestämt huruvida vi komma till Segholmen eller ej. Detta är verkligen en dålig formulering – inte för ett beslut men för åtskilligt annat. Må så godt!

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.