635. Karl Otto Bonnier

MERAN, Hotel Frau Emma, 13/11 XXV

Bokförläggaren

H.Herr KARL-OTTO BONNIER

Stockholm.

Käre Karl-Otto!

När vi nu ändtligen tycks ha fått en ”tillfällig fast punkt” i vår något rotlösa tillvaro, vill jag inviga vistelsen här med att hjärtligen tacka Dig och Åke – Tor har jag ju muntligen tackat – för den hjälp ”Albert Bonnier” lovat giva mig genom att utsända nya upplagor av några mina böcker.^[1] Oförutsedda händelser, som Stina redan omtalat, hade plötsligen försatt mig i en ganska otrevlig situation – eljes hade jag nog hellre väntat några år ännu. Tor framlade firmans förslag och lovade vidarebefordra mitt svar, varför jag väl ej behöver vidröra den saken annorlunda än med ett tack för hjälpen! Ett par dar voro vi samman med Tor, Greta, Abbe. Stämningen var ju inte den allra bästa men dock tämligen lugn och lugnast, då vi togo farväl. Tor föreföll stundom ganska trött och resan tycktes både roa och oroa honom – dock mer det första, efter vad jag tror och hoppas. Han försökte locka mig med på färden och lockande var det nog men svårigheterna oöverkomliga. Därtill kom, att jag absolut inte skulle ha varit rätte tredje kumpan. Däremot sa jag Tor att han borde skaffa sig en tredje man åtminstone innan han lämnar Kairo – hälst någon anglo-americain globetrotter, som kan ljuga honom och Sigge^[2] fulla med tropiska historier. Då blir det roligt och spännande, minnen och kunskaper för livet. Naturligtvis kan också jag ljuga en del om Abyssinien (jag läste i min tidigaste ungdom en bok som hette Abyssiniens Perla – oerhördt tjusig åtminstone då på nittiotalet) men herrar Tor & Sigge skulle inte tro ett ord. Allvarsamt taladt så bör de givetvis vara tre på färden. Jag reste en gång i min ungdom med en gammal vän, en Örebro-läkare,^[3] i Tunis. Vi voro nära att slita varann i stycken, vilda som libyska lejon. Nästa gång reste vi i Grekland och Mindre Asien. Då hade vi slagit oss samman med en tredje, en Malmö-läkare,^[4] och det gick förträffligt. A och B sluta sig samman mot C, A och C mot B, C och B mot A – –på det sätet når man aldrig upp till den heta friktion som måste uppstå mellan de isolerade A och B. Summa summarum: jag tror att resan blir för Tor kanske en hästkur men en god kur och jag tror att han i själva verket går den till mötes med ganska stora förväntningar. I sista ögonblicket – alltså innan vi gåvo oss i väg – frågade Tor, vad han borde göra, ifall han mötte ett lejon. Jag rådde honom att för det första se efter, om han inte kunde draga en tagg ur dess tass (vilket ju är ett gammalt beprövadt medel), för det andra att skjuta ihjäl djuret, för det tredje att lubba, för det fjärde – ifall han verkligen bleve uppäten – att protestera genom energiska kurrningar i magen. Rådet mottogs i samma anda som det gavs och det bevisar kanske att vår resenärs humör inte är så grått i grått som det ibland kan tyckas.

Apropos resa så är det inte utan att Moster Lisen^[5] gjort sig skyldig till ”väckande av falska förhoppningar”. (Jag minns ej enligt vilken § det straffas men det är nog en sträng §.) Vi hoppades få träffa Er i Köpenhamn men det gick om intet. Bättre lycka nästa gång få vi trösta oss med. Förrästen tror jag att föreställningen på Det Kongelige^[6] skulle ha roat Er. Den var ganska bra och stämningen mycket god. Reymert var nog bättre än de Wahl – fast naturligtvis helt översatt på danska. Eriksson-Mahlberg en bland de bästa sceniska prestationer jag sett. Däremot Boman-Neijjendam^[7] en verkligt svart punkt – och det var ju fatalt. Översättningen dessutom dålig. Emellertid tror jag att Ni kunde ha funnit ett visst intresse i jämförelsen mellan den svenska och den danska scenen. Och därför kunde Ni ha gladt oss med ett besök.

Jag börjar brevet med ett tack och slutar det med en från hjärtat – och tillpåköpet två hjärtan! – gående förebråelse till Eder båda.

Karl-Ottos tillgivne och tacksamme

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.