636. Märta Lindqvist MERAN 1/12 XXV Kära fröken MÄRTA LINDQUIST, skulle Ni av puraste godhet vilja göra mig en tjänst? Saken är denna: någon gång i slutet av oktober, då jag befann mig i Köpenhamn, fick jag från Sv.D. en telegrafisk anmodan att sända bidrag till julnumret.[1] Det gjorde jag också och bad om erkännande under adress Albert Bonnier – jag stod nämligen på resande fot. Emellertid har jag inte hört något ifrån den av Era högt ärade kollegor, som hade med saken att skaffa. (Jag vet inte vem, ty telegramet var undertecknadt Sv.D. och min försändelse adresserades till Sv.D. Julnumret.) Nu börjar jag sakta och varligt fundera över huruvida mitt opus kan ha råkat på villovägar, vilket givetvis skulle smärta fadershjärtat. Skulle Ni vilja vara så väldigt snäll att till lugnande av sagda hjärta anställa nödiga efterforskningar på redaktionen och meddela mig deras resultat? Jag tackar Er på förhand! Jag misstänker nämligen att Ni är så snäll. Och skulle Ni inte vara det, så kan jag ju alltid ta tillbaka – Vi ha av någon hittills okänd och allt framgent obegriplig anledning slagit oss ned i den här hålan. För några månader. Ja, någonstans ska man ju va. I dag ligger dalen i snötjocka. Gärna för mig. Vad tyckte Ni om Karl XII 2?[2] Eller hör Ni kanske till det fåtal lyckliga, som inte behöver se den? Vi sågo den strax innan vi reste till Danmark. Jag tager ju världsliga ting världsligt men min temperamentsfulla hustru skrek som en örn. Brunius flyktade. Rasch mumlade: Den har varit värre. Brunius´ tös sa: Hör du Palle, jag begriper ingenting! Och Trobäck föreföll att tänka detsamma. Nåja, de lovade omklippning och helt ny textlista. Den senare visade mig Rasch i Köpenhamn. Tja, ny var den ju. Hur det gick med omklippningen vet jag inte men att döma av premiär-pressen bör den ha gjort underverk. Så det. Nej ajjö nu, kära Ni, och var inte alltför förbaskad på mig för att jag besvärar Er med det där! Er tillgivne Hjalmar Bergman Manuset sändes den 31 oct. Min adress är Grabmayrstrasse 23, Meran, Italien Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Novellen ”Jultomtens sista succés” som trycktes i Svenska Dagbladets julnummer den 19/12 1925. [2] Filmatiseringen av andra delen av manuskriptet till Karl XII-filmen blev en svår besvikelse för Bergman, eftersom manus till delar skrivits om av en medarbetare i AB Historisk Film, Ivar Johansson, en ung habil filmmanusskribent och klippare. Förhandsvisningen skedde den 2/10 1925 i Stockholm. I almanackan står endast ordet ”svårt”, understruket med tre streck. Stina Bergman ger i ett brev till svärmodern, Fredrique Bergman, den 14/10 1925 en lika omfattande som färgstark skildring av ”vår i sanning obehagliga eftermiddag i Stockholm då vi såg andra delen av Carl XII”. Efter den privata visningens slut hade Bergman och Herman Rasch, som var den styrande i filmbolaget, efter ett häftigt samtal kommit överens om omklippning av filmen och nya texter. John W. Brunius, som var regissör, hade hastigt lämnat rummet efter visningen, medan kapellmästare Otto Trobäck tydligen – enligt Stina – hade framfört ”några nog så grava anmärkningar om slutet”. Den omnämnde Palle (Brunius) var son till John W. och Pauline Brunius och blev med tiden chef för Radioteatern. Se brev 621 till Herman Rasch den 8/10 1925 samt brev 649 till Victor Sjöström den 11/1 1926, noterna 6 och 7. |
|