638. Märta Lindqvist

MERAN, Grabmayrstrasse 23, den 12/12 XXV

Kära fröken Märta Lindquist, Ni är då lika snäll som schwungig och lika schwungig som snäll! Heder och tack ska Ni ha för telegramet! När man för en sån här mer eller mindre vagabonderande tillvaro, grips man ibland av en viss ängslan för de manus, man drättlar omkring sig. Har det blivit avsändt? Var? När? Vilken adress har jag givit? Har jag fått svar? etc. etc. Då är det tjusigt med ett litet telegram! I förrgår fick jag dessutom Dagbladets flotta honorar, välkommet ej minst i jul- och varga-tider.

Och vidare! I dag fick jag – tillsänd av min hygglige svåger Pelle^[1] – Er rec. i Scenen av Karl XII. Har Ni något emot, att vi skaka tass? En filmrecensent som förstår film – vilken underbar kombination! Ni kommer att sluta i ett kuriositets-kabinett. Jag minns ej om jag berättat för Er att jag efter mitt samtal med Rasch^[2] i Köpenhamn, sände en motorkarl från Dalarö för att på min holme hämta en kopia av manuset. Tyvärr lyckades han ej leta sig fram bland luntorna. Min avsikt var att be Er läsa manuskriptet och jämföra filmen. Icke för att sätta något som hälst krokben för herrar Brunius & Johansson^[3] – den sortens skämt roar mig ej – utan för att av en ojävig person, på vars omdöme jag litar, få höra, huruvida jag eller nämda confratrar ^[4] hade rätt. När jag lämnade manuskriptet till B. sa jag: Det är för stort men jag lämnar åt dig att stryka, eftersom du ju vida bättre än jag kan överblicka de rent materiella inspelningsmöjligheterna. Nåja, han strök. Han strök bort intrigen, som – ganska tätt följande historien – genomlöpte filmen från den första Mazepa-scenerna till Stralsunds-ridten. Han strök vidare den sekundära intrigen, som satte mordvapnet i hand på älste sonen Ulfclo – lämnande kvar några isolerade ”familje-scener”, vilka för den icke särskildt väl initierade måste te sig alldeles obegripliga och obegripligt meningslösa. Jag sa: Stryk alla ”privatscener”. Det gick inte som det nu en gång var inspelt. Stryk Konstantinopel! Nix. Konstantinopel var han stolt över. Den hade lokal-färg. Ja – den hade samma lokal-färg som bal-salen mot slutet av första filmen: ”Julen dansas ut! Levande bilder och julgransplundring på Grönköpings-Stadshotel!”^[5] Alltså han strök – men i stället för att vinna en välbehövlig lättnad i bildmaterialet, ersätter han det strukna, som dock hörde organiskt till filmen, med bortåt lika många scener – som icke hörde dit! Första tredjedelen är för mig så godt som oigenkänlig. Bara ett litet exempel: Han sätter in Alexei, denna tragiska figur i några isolerade scener, som nästan verka fars. Varför i herrans namn? Alexei har ingenting med Karl XII att göra, han har ännu mindre något att skaffa med filmens handling – som tyvärr aldrig blir någon handling.

Jag vet av egen erfarenhet, att en filmförfattare i oändligt mycket högre grad än en teaterförfattare (och det vill inte säga lite) måste vara beredd på att se sina intentioner vantolkade, avklippta, omlagda. Det ligger i det vidlyftiga inspelningsarbetets natur. Och jag har sannerligen ingenting emot att man förbättrar mitt manus – tvärtom konstaterar jag dylikt med glädje och tacksamhet. Men ett konsekvent förhandsfördärvande av scenario finner jag meningslöst och osmakligt.

Puhu, det var en hel litania! Saken är över och lagder uppå bår alldeles som salig kungen. Jag hoppas att filmen måtte gå för fulla muggar och att Brunius skördar de lagrar, han förtjänar. Jag skall inte avundas honom. Det hela angår mig inte längre. Men när jag läste Er förnuftiga, måttfulla men träffande kritik, blev jag glad. Och det har jag alltså nu talat om.

Från California kan jag sända Er rel. färska hälsningar, eftersom jag hade brev från Victor^[6] i går. De må bra men V. fick just i skrivande stund sitt nya manuskript återsändt och underkändt av ”box office”-gänget i New York. Och förutsåg långa underhandlingar. Samma gamla historia! Med Mojje^[7] lika dant – underhandlingar fram och tillbaka. Christensen^[8] har verkligen börjat en film – – efter åtta månaders manuskript-gräl! Guskepris att man inte är där. Tillochmed min hustru måste nu erkänna att jag var klok, som så hastigt tog min Mats ur den skolan.

Än en gång tack för telegram och recension! Jag önskar Er en riktigt god jul-glögg och all övrig välsignelse, som snälla barn kunna göra anspråk på under helgen! Och detsamma önskar min hustru!

Er tillgivne

Hjalmar Bergman

P.S. Jag har nyligen börjat en roman.^[9] Dör jag inte ifrån den eller den ifrån mig, ska jag i tidens fullbordan ta mig en funderare om det kan vara något för Sv.D. Kommer jag då till ett något så när positivt resultat, ska jag be Er taga det i ögnasikte och säga mig Er åsikt. Överens om det?

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.