65. Augusta Lindberg [Paris] 8/5 06 Min kära Tantes fröken dotter påstår att jag bör skrifva idag. Själf är hon nämligen upptagen hela dagen af lektioner ō gud vet hvad – och då anser hon att jag inte har annat att göra. Och det kan ju så vara. Som Tante väl sett af vårt gårdagsopus ha vi fortfarande mycket trefligt i den här stan. Vi äro flitiga ō sysselsätta oss ifrigt ō grundligt med estetiska ō gastronomiska studier; de senare skänka oss både nöje ō behållning; de förra si ō så. – Jag reser härifrån om fredag till Ems, där jag ska träffa min fader. Greta gaf mig i uppdrag att fara hit ō hämta Stina i juni; men jag hörde igår att Tante tänker göra det själf, så då blir väl jag öfverflödig, kan jag tro. Skulle vara rätt roligt att träffa Grandinsson[1] ō få höra hur han tänker stöka till min pjes; men han kommer väl inte förrän jag har rest. – Skam till sägandes kommer jag inte ihog innehållet i ō framförallt inte slutet af mitt stycke. Om Tante vid tillfälle talar om det för mig så ska jag nog göra en finfin slutreplik, det vore inte farligt. – Hörnu, hvarmed har Tante öfvertygat Fredriksson[2] om pjesens förträfflighet? Med rotting? Lär mig det! Jo jag har nog sett D.N.s kritik.[3] Men jag är en gammal man, Tante, och människors äflan ō fåfänglighet är mig fjärran, fjärran. Jag ger det tusan. Men kommer jag någon gång i närheten af den där B.B.-n, så är det bäst han drar in liktornarna ty jag är ganska tung. Mina litterära planer för den närmaste framtiden är tämligen obestämda. Men jag har väldig lust att ge mig i kast med något dramatiskt. Dess förinnan ska jag dock ge svenska folket ännu ett prosa(mäster)verk att tugga på. Jag undrar när jag får se Tante härnäst? I höst kanske. Med många hälsningar till Er båda från mig ō den frånvarande flickan. Tantes Hjalmar Bergman [Tillskrivet ovanför texten i övrigt:] Kan Tante läsa´t? Skrifmaskinen befinner sig midt mellan Rom ō Ems. Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. Skrivet på papper från HOTEL DE PARIS & OSBORNE. [1] Emil Grandinson (1863–1915), regissör vid Gamla Dramaten, där han bl.a. med stor framgång iscensatte August Strindbergs Till Damaskus I, 1900. [2] Skådespelaren Gustaf Fredrikson (1832–1921), var vid denna tid chef för Gamla Dramaten. Se brev 24 till Augusta Lindberg den 10/3 1904, not 4. Den tilltänkta pjäsen var Förrädare, som dock aldrig kom att uppföras. [3] I sin recension av Solivro i Dagens Nyheter hade Bo Bergman (1869–1967) – B.B.-n – tydligen till författarens ilska gjort följande karaktäristik: ”Författaren är en talang i jäsning”. |
|