653. Algot Ruhe MERANO, Grabmayrstrasse 23 20/1 XXVI Broder Algot! Undertecknad ber härmed att få uttala sin blygsel över att din roliga bok[1] ej för länge sen kvitterats med brev och tack! Jag vet inte vad jag ska skylla på. Varken har tid till en ursäktande grad fattats mig, än mindre lust. Snarare bottnar det i en yrkessjukdom. Forma ord och satser på ”lediga stunder” – nej tack, det har man nog av i fabriken. Hjärnfabrikats-arbetaren, kamrat Bergman har varit arbeitsscheu[2] – se där hemligheten! Tack nu i alla fall! Dina än oskyldigt än makabert kvicka noveller ha skänkt mig åtskillig vederkvickelse. Jag hoppas att du själv havt glädje av din bok och att den syrlighet och beskhet man på senare tider och från vissa håll bjudit dig, denna gång måtte ha blandats åtminstone med erkännandets sötma. Sedan jag i oktober lämnade fosterjorden har jag knappt läst en svensk tidning, varför jag litet vet om det som inte rör mig direkt och förrästen inte heller stort om det. Vi bo här i denna bergshåla och kunna lika gärna bo här som någon annan stans. Här är fridfullt till den grad att man stundom tror sig gå i en förskola till graven. Och det gör man väl ock! På själva nyårsdagen hade vi en sensation – jordbävning, kraftig! Vi bo högst upp i en kåk och kåken skakade betänksamt på huvudet. Vi störtade ut för att se vårt hus falla vilket man gör bättre utifrån än innifrån. Men det föll inte! Och vi återvände till vår måltid. Emellertid kan ett barn förstå att jordbävning på nyårsdagen måste betyda något. Och ovillkorligen frågar man sig: Är det jag som skall störta eller Mussolini?[3] (Kanske båda ty det var som sagdt en mycket kraftig stöt.) I Köpenhamn stannade jag över premiären på ”Swedenhielms”.[4] Din vän Thomsen sökte upp mig och visade sig mycket älskvärd. Detsamma kan jag knappt säga om hans kollegor. Efter vad han påstod hade ”journalisten” Pedersen – tillpåköpet dansk! – gjort dem fullständigt ursinniga. Sven Lange som nyss havt ett generalfiasco[5] i Göteborg sökte sticka ned pjäsen, vilket dock inte lyckades bättre än att den havt några röda lyktor och ännu lever på repertoaren. (Nåja du vet att D.K. spelar samma stycke två allra högst tre ggr i veckan – livslängden är alltså inte så ståtlig som det låter. Men herre gud – man kan väl få pigga upp sina domnande livsandar med lite skryt någon gång, va?) Vad håller du på med som bäst? Jobbar du på den produktiva eller den reproduktiva avdelningen? Alias: med något nytt eget eller med översättning? Jag skriver på en roman nu igen. Var ursprungligen avsedd för Sv.D.[6] men blir troligen på tok för lång, varför jag på annat sätt får söka prångla ut den bland en intet ont anande (ska vi hoppas) allmänhet. Vad har ni för sorts vinter däruppe? Kan du alltjämt försvinna för någon tid ur den stockholmska gatubilden, för att i ditt okända Tusculum[7] låta tankebrygden klarna? Jag vet just inte om här någonting klarnar men lever på hoppet så länge det går. Hej nu, vördade Broder i visdom! Få se var, när och hur vår något vidlänkade kedja av filosofiska middagar kommer att fortsättas. Rosenbad? La Reine? Bourkardt? Vid Quai Voltaire? På Aventin? Var du behagar! För tusan vartill finns det eljes flygmaskiner? Din tillgivne HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Algot Ruhes novellsamling Amors skälmstycken och andras, 1925. [2] ty., arbetsskygg. [3] Den fascistiske diktatorn Benito Mussolini, som Bergman hade en klar sympati för. [4] Premiären på Swedenhielms ägde rum den 24/10 1925 på Det kongelige Teater i Köpenhamn med Poul Reumert (1883–1968) i huvudrollen, en tolkning som Bergman mycket uppskattade. Denna uppsättning gick allt som allt 42 gånger. [5] Den danske dramatikern och journalisten Sven Lange (1868–1930), som skrivit en kritisk recension av Swedenhielms, hade den 1 oktober 1925 haft premiär på Lorensbergsteatern i Göteborg på sitt skådespel Simson och Delila från 1908. Det gick 29 gånger – ett resultat som vid den tiden får betraktas åtminstone som en klar publikframgång, så Bergmans påstående får nog ses som ett utslag av jalousie de métier (yrkesavund). [6] Syftar på den kommande romanen Jonas och Helen, som enligt almanackan skrevs under olika perioder och på skiftande platser från den 2 december 1925 i Meran till den 14 september 1926 på Segelholmen. [7] Tusculum en forntida stad i Albanerbergen i Latium. I dess närhet hade den kände vältalaren Cicero (106–43 f.Kr.) byggt sig en villa, dit han drog sig tillbaka från larmet i Rom. Tusculum har blivit ett begrepp för en lantlig idyll, där man i avskildhet kan njuta frid. |
|