655. Märta Lindqvist

Meran Grabmayrstrasse 23 9/2 XXVI

Fröken Märta Lindquist,

Stockholm.

Käraste fröken Märta, vad får jag höra! Ska Ni verkligen fara jorden rundt? Jag lyckönskar och avundas! Ty jag kan inte tro att Ni motstått frestelsen. Visserligen viskar en misantropisk stämma i mitt öra: hur mår under tiden ett visst vördnadsvärdt kultur-organ i höga norden? Men å andra sidan – att få fara jorden rundt! Alldeles som Phileas Fog. Och Passepartout.^[1] Jag tror att Ni skall förena båda personerna i en. Och vad Ni sen ska ha att berätta! Wenn jemand eine reise etc.^[2] – det stämmer inte så alldeles. Jag tror t.ex. inte att D.D.K.K.H.H.^[3] kommer att ha så särdeles mycket att berätta (som man inte visste förut) men jag tror att Ni kommer att ha plenty. Därför att Ni har ögonen.

Men ressällskapet? Blir inte det tråkigt? Jag kan inte inbilla mig att D.D.K.K.H.H. kan vara roligt som res-sällskap betraktadt. Nå detta låter kanske skrytsamt. Som om jag vore van att resa i furstligt sällskap. Förrästen, när jag nu tänker mig om, erinrar jag att jag en gång för många, många år sen gick genom Trelleborg-tullen tillsamman med Knut Wallenberg,^[4] som var inbegripen i samtal med min pappa. Nå, Knut Wallenberg är ju inte någon kunglig höghet – men låt oss säga: näst bredvid, åtminstone i Trelleborg. Och det var högst angenämt!!! Snokarna stodo i stramt giv-akt och stirrade i taket i stället för att undersöka min lilla resväska i vilken dolde sig en livs levande sköldpadda. Nåja, senare har jag fått veta att sköldpadd-inport ej är något brott. (Djurets gång-takt är just den svenska och vållar ej märkbar trafikrubbning.) Men då var jag mycket ung och kände mig brottslig. På gamla dar blir man brottslig utan att känna det. Emellertid – det kommer nog att ha sin tjusning och framförallt att vara praktiskt angenämt detta ressällskap. Så visst bör Ni slå till.

Och lycka på färden! Giv mig sen ett fri-ex. ty vi fattiga fanar till författare ha ju inte råd att köpa böcker. Så får jag resa med på efterkälken.

Jag skriver verkligen en roman, som kommer att få en gammaldags dubbeltitel: JONAS och HELEN, eller den avbrutna resan. ^[5] – – Men jag tror att den blir för lång för Sv.D. Kanske skriver jag i sommar någonting som blir så kort att det inte behöver en dubbel-titel. Till vem ska jag i så fall sända? Inte väl till Märta Lindquist som då befinner sig på Kamschatka eller Honolulu.

Er tillgivne

Hjalmar Bergman

Tack för allt besvär min hustru gjort Er! Ja, formuleringen blev lite otydlig, men Ni förstår ändå.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.