66. Augusta Lindberg Ems 22/5 06. Russischer Hof. Har hört att min kära Tante befinner sig i Göteborg. Ska det vara någe nöje det? – Jag är i Ems jag, bara nytta. Det var mycket svårt att komma till Tyskland efter att ha varit så länge i Italien ō Frankrike. German, det är vildsvin. Usch ett sånt släkte vi ä snälla Tante! Stina ō jag hade roligt i Paris;[1] vi spelade bräde. Jag lärde henne spela bräde ō jag fann att hon är ganska intelligent. Hon funderar visst på att spela teater också. Men det är ju möjligt att hon så småningom lär sig inse brädets företräden. Speriamo![2] Sista kvällen mötte vi h. Grandinsson. Han mumlade också något om slutrepliken i enaktaren.[3] Tante lär finna den sentimental. Det vill jag minnas att hela stycket var, så hvad det beträffar – Föröfrigt finns det två sätt att komma ifrån sentimentalitet. 1) att rabbla upp smörjan hastigt, utan att andas framförallt icke vid punkterna 2) att göra det mycket långsamt med djupa andedrag mellan hvarje stafvelse – är man i rörelse, bör man dessutom gå i takt med stafvelserna. Det förra blir passioneradt det senare djupsinnigt. Emellertid blir det väl bäst att jag i höst får se en repetition – så hittar jag nog på något. Slutrepliker ä föröfrigt bättre ju sämre de ä. När jag kommer hem från det här vattenblasket, ska jag hugga i med Savonarola.[4] Det är med förlof sagdt en djäkla kar att vara tillsammans med. Ett hvitt guds lam[m], som jag fattiga syndare ska låta bräka: bä, bä hosianna. Det är ett helgerån, kära Tante, men vi människor äro födda till helgerånare. Adjö nu. Less inte ihjäl i Göteborg! Tänk på Normandie! Och kom till Dalarö! Min gode fader hälsar! Och det gör jag med. Hjalmar Bergman Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Något av den förälskelsens glädje som Parisbesöket i april 1906 innebar, har Bergman tecknat i den sena romanen Jonas och Helen, låt vara i minnets och fiktionens förskönande skimmer. Ett brev till fästmön, skrivet strax före resan till Paris, där Stina föreslagit att de skulle träffas igen, vittnar dock om Bergmans ambivalens inför mötet. I brev till Stina Lindberg den 4/4 1906 talar han både om den nietzscheanska piskan som han skall använda mot den självsvåldiga fästmön och om hur han själv ”hänger med huvudet”, då han inte vet hur han skall kunna hålla henne kvar. De drömmar om att bli skådespelerska som Stina tydligen yppat för Hjalmar, hoppas han dock aldrig skall gå i uppfyllelse. I det avseendet räknade han med stöd från Augusta Lindberg – med baktanken att skådespelare inte alltid med blida ögon ser sina barn ”gå till teatern”. [2] ital., Låt oss hoppas. [3] Regissör Emil Grandinson (1863–1915), som tydligen var vidtalad att eventuellt iscensätta Bergmans enaktare Förrädare. Se brev 65 till Augusta Lindberg den 8/5 1906, noterna 1 och 2. [4] Bergman hade redan under sin första vistelse i Florens 1901–1902 umgåtts med tanken att skriva ett historiskt drama om predikomunken Savonarola. Nu aktualiseras lockelsen i detta historiska stoff. Först ett par år senare mäktade han förverkliga sina drömmar, denna gång i form av en historisk roman, som utkom på Bonniers 1909. |
|