669. Märta Lindqvist

Venedig den 30/4 [1926]

Käraste Märta Lindquist, tack för Ert vänliga och innehållsrika brev! Feltaget med Brunius^[1] var ju ytterst pinsamt åt diverse håll. Men det var ju en ren olyckshändelse – och man har alltså endast att stryka över. Underrättelse om priset^[2] fick jag först genom Tor för två a tre veckor sedan. Antagligen hade man hos Bonniers förhört sig rörande min ekonomiska ställning och funnit den försvarligt dålig. Någon vecka senare skrev Lankan^[3] halv-officielt och frågade mig om jag vill mottaga priset (jag kunde ju nämligen ha sagt nej usch, usch, usch) och fallande för en nedärvd böjelse för pängar svarade jag ja. Samtidigt rekommenderade Lankan på det allvarligaste tystnad till prisutdelningsdagen. Några dagar senare får jag ett tel från en skådespelerska i Stockholm som gratulerar mig till det ”stora priset”. Min vana trogen kastade jag mig genast över min hustru och ropade: Det är du som spridt ut detta – lösmynta varelse! En vecka eller mer har hon varje dag måst svärja sig fri utan att egentligen övertyga mig. Men nu fick jag alltså gåtans lösning i Ert brev.

Beträffande min hustrus kläder kan jag säga Er att de icke undergått någon väsentlig förändring sedan vi träffades i Ämmörrika. Det är ungefär detsamma undantagandes att jag verkligen i dagarna köpt henne ett par skor. Dessutom har jag köpt mig själv sex par skjortor. Av popoline (tror jag det heter) vackra och anständiga plagg. Min hustru är dock alltjämt lika dåligt dressed som en amerikansk kallops. Vi voro bjudna på middag till ”De nio” och hon hade måst säga nej för att hon inte hade något att sätta på sig (jag har en frack förvarad på Djurgården, sydd 1907 så jag reder mig). Nåväl. Min vördade gamla vän Ellen Key– detta låter kanske cyniskt men är icke menadt så – gjorde mig en sista tjänst och fästen har blivit instäld. För en människa som jag är det en stor lättnad.

Emellertid – jag har redan beställt biljetter och hemkommer omkring den femtonde. Om Ni finner det lämpligt skulle vi då kunna koka ihop ett lite uttalande beträffande fascismen och Mussolini.^[4] Enligt min åsikt är ämnet synnerligen aktuelt. Engelsk och amerikansk – även tysk – press har visat sig ytterst intresserade under det att svensk (fölåt) verkar betydligt bakom flötet. (Engström^[5] har havt några sakliga och bra artiklar men dessemellan får man se ledare i Sv.D – Stridsberg?^[6] – som då de touchera fascismen verka enbart löjliga på den något litet initierade. Förlåt en fråga, har Svenska Dagbladet blivit komunistiskt? Spekulerar Helmer Key^[7] nuförtiden i Kreml u.p.a.? – Dock kommer jag ej att göra något uttalande med mindre jag fått lämplig information härifrån och betjänten är just nu hos general Misuro – eller va va fan karln heter – (härvarande fascios capo)^[8] för att möjligen åstadkomma ett samtal under den korta tid jag har kvar. Blir det av ska vi prata fascism vid något lunchbord på operakällaren eller var Ni behagar. Blir det inte av, ska vi ändå prata vid ett lunchbord. Fast kanske om något annat.

Alltså, kära Märta Lindquist, här sätter jag punkt. Jag ringer upp Er, när jag kommer till Stockholm.

Er tillgivne

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.