69. August Lindberg

Engelholm den/dag okänd/ 06^[1]

Tack kära Farbror för de sköna Visbydagarna och för bref, undfånget just nu!

Min skilsmässa från Visby var brutal och höll på att öfvergå till själamässa. Själf var jag icke sjuk, men jag led med de andra, särskildt med min hyttkamrat som faktiskt var fartygets sjösjukaste person. Och han var en mästare i att finna realistiska utryck för sina sjuka stämningar. Slutligen drefs jag upp på däck; min gång var ledig ända till själfsvåld, och mina ord kraftiga: Jag tror jag liknade en, som besvärjer vågorna, först ō  främst därför att jag talade till dem; ō  för det andra därför att de inte lödo mig.

Ja, Farbror, liknelsen är kanske vågad; vatten var det.

Den senare delen af resan var likaledes rik på intryck. I Kalmar grälade jag med en full bonde; i Karlskrona såg jag en människa drunkna, och i Kristianstad åt jag middag.

Kom hit. Och har idag badat mitt första kalla bad, som varade 2t 45´. Jag gaf mig genast ut på djupet; ō  folket, som icke längre mindes min längd, trodde, att jag sam. Än sköt jag fram hufvudet ō  plaskade med händerna – då sam jag på magen; än la jag hufvut bakåt ō  plaska med ena foten – ō  sam på ryggen. O, hvad jag var stolt! När jag kom upp igen, sa folket: Herrn måtte[?] vara van simmare. Farbror säg mig! finns det större lycka än att se sina förtjänster erkända? Särskildt dem, man inte har?

Brefvet, jag nu fick, gaf mig svåra samvetskval. Jag kunde då själf ha skrifvit rent mitt manuskript! Att Farbror läser upp det för Tante ō  Stina tar jag med lugn: Ty jag är så van vid Tantes ovett. Och Stina vågar inte knysta, det vet jag. Men Tor ō Greta!^[2] Skulle inte Farbror kunna läsa upp något af Strindberg som mitt ō  mitt som Strindberg? För att blanda bort korten litet? – Nu slutar jag, ty åskan börjar gå ō  jag ska gå in i en garderob, så lurar jag den! Min hjärtligaste hälsning ō  tack kära Farbror! Och min vördnad för Pelle,^[3] hvars hår då ō  då slingrar som ormar genom mina tankar.

Mina tankar är ett stenröse. Hälsa Paris!

Farbrors

Hjalmar Bergman

Handskrivet brev. Originalet finns i Bonniers familjearkiv.