697. Johannes Edfelt [Berlin 22/10 1926][1] Kära du, tack för brev och dikter[2] – inte minst för sistnämda. Jag tycker mycket om dem och de föra dig närmre – om ej till den äldre herrn i soffan – så – åtminstone till mig. Om vi ska mötas? Gärna, ifall livet blir så långt. Emellertid kommer jag kanske inte så snart till Stockholm och till Upsala antagligen aldrig. Råkar du fara åt den här kanten, är du alltid välkommen hos mig.[3] Vem du är? Min gosse, se dig i spegeln. Du tycker kanske än en gång, att jag fäster mig för mycket vid det ”animala”. Men det finns intet annat sätt att få veta. Sätt dig vid spegeln, beväpna dig med mycket tålamod och ännu mera mod. Kom dock inte sen och skäll ut mig. Det gör så många.[4] Min bok ska jag gärna sända dig. Vad glädje du kan få av den må lämnas osagdt.[5] Skriv till mig om och när du vill. Din Maskinskrivet brev. Originalet finns i Uppsala universitetsbibliotek. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Datering enligt poststämpel. På baksidan av det bevarade kuvertet anges följande adress: Hjalmar Bergman (tryckt), Paulsbornerstrasse 1, Berlin W. [2] Inför Erik Hjalmar Linder kommenterar Edfelt själv den reaktion, som kommit till uttryck i hans första, ej bevarade, brev till Bergman med att han känt sig ”smått ångerfull”. Han sände därför Bergman några dikter, som enligt en sentida blyertsanteckning av hans egen hand på det här aktuella brevet, måste ha varit några av de få han publicerade i studenttidningen Ergo. [3] Denna inbjudan tog Edfelt fasta på och umgicks med Bergman under ett par intensiva dagar i Berlin mellan jul och nyår. De besökte då restauranger, kaféer och flera tvivelaktiga nattklubbar. Upplevelsen blev rik även om Edfelt, som bodde kvar några månader i Berlin för att förkovra sin tyska, kanske kände en viss besvikelse över att Bergman snart föredrog Werner Fütterers sällskap och senare med hustrun försvann till Florens. Edfelts slutomdöme om mötet löd i ett brev till Gertrud Lilja den 9/2 1927: ”Han har skärvan, om någon”. Till samma adressat utvecklar han i brev den 2/8 1928 sin starka fascination inför Bergman. ”Å, Hj. Bergman, det är en underbar man! Jag tror, att han är en av de bästa i in- och utlandet nuförtiden. Jag tror inte, att det är så värst mycket bevänt med många människors lidande just, minst av allt med det, som skrikes ut i gälla tonarter. Men han är så djupt olycklig, att man kan gråta åt det, ty skratta går inte i det här fallet. Jag vågar försäkra, att jag aldrig för någon människa av manligt kön har hyst djupare vänskap och tillgivenhet än för honom.” Citerat efter Ulla-Britta Lagerroth, Johannes Edfelt. En författarskapsbiografi, 1993, ss. 118-119. [4] Denna uppmaning från en mentor, som Edfelt omedelbart känt en stark själsfrändskap med, gav honom sannolikt uppslaget till spegelmetaforen i den kommande diktsamlingen Ansikten från 1929. Som Edfelts biograf Ulla-Britta Lagerroth framhåller, blir i denna text spegelbilden inte någon passiv upplevelse utan en ofta ironisk dialog med ett du. Och hon tillägger: ”Edfelt identifierade sig överhuvudtaget vid denna tid så starkt med Bergman, att dennes röst ekar i Edfelts stämma”, a.a. s.120. Bergmans ömsinta tilltal till den yngre diktaren har inneburit, att han blivit något av en andlig fadersgestalt för Edfelt. [5] Syftar på den aktuella romanen Jonas och Helen med de bekanta slutorden: ”Ungdom, älskade ungdom”. |
|