700. Fredrik Böök Berlin 27/10 XXVI[1] Herr Professor FREDRIK BÖÖK Stockholm Käre Herr Professor, jag har – givetvis – läst Edra artiklar[2] rörande mina arbeten. De ha intresserat mig mycket och att jag inte tackar beror av konvenans-skäl. Likvisst ber jag att få bemöta Er på ett par punkter (säkerligen behöver jag inte säga Er att brevet är helt och hållet ”privat”). Ni gör mig nämligen en gruvlig orätt då Ni i första artikeln skriver: - -, utan att tyngas av religiösa skrupler framställer den Golgata[3] på teatern och utan att överväldigas av patriotiska associationer filmar den Poltava.[4] Detta är alldeles oriktigt. Jag har i hela mitt liv – eller med en närmre bestämmelse, sedan jag var fem år – blott älskat en varelse: Jesus. Hur skulle jag då kunna göra mig skyldig till en blasfemi, hur skulle jag kunna häda Honom? Möjligen är mitt drama så dåligt att det s.a.s. rent sakligt innebär en hädelse. Men om Ni vetat hur mycket av uppriktigt pojkhjärta som satsades där, så skulle Ni inte havt hjärta att framställa beskyllningen. Mina känslor för K. XII äro icke olika ehuruväl naturligtvis oändligt svagare. Med filmens Poltava har jag intet att skaffa. Åberopar herr Brunius[5] som vittne. Överhuvudtaget har Ni orätt då Ni i mig ser en cyniker och l´art pour l´art-herre.[6] Ingenting är mig mer olikt. Vad är jag annat än en parvel som springer omkring med sitt hjärta mellan händerna och söker gömma det än här än där? Nåja, käre Fredrik Böök, ondgör Er nu inte över dessa privata meddelanden! Brevet tar få sekunder att genomläsa och än färre att sönderriva. Må det lända mig till ursäkt! Träffar Ni någon gång Martin Lamm[7] så hälsa honom ifrån mig. Jag vågar inte skriva till honom för jag har en känsla av att han är förbannad på mig. Er Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Orts- och datumangivelsen är handskriven. [2] En trevande tidig kontakt med Fredrik Böök avbröts abrupt i och med att Böök den 15/12 1914 publicerade sin anmälan av Två släkter. Komedier i Bergslagen I under den talande rubriken ”En missbrukad talang”. Det hårda omdömet motiverade Böök på följande sätt i ingressen till recensionen: ”Det är inte ofta en verklig talang blir så illa använd som Hjalmar Bergmans. Av Komedier i Bergslagen att döma ser det ut som om den vore bestämd att plottras bort på konstfull ihålighet och motbjudande skurrila infall.” Framställningen fortsätter i samma fördömande ordalag. Detta drabbade självfallet Bergman hårt, och han beslöt att se sin moraliserande antagonist i vitögat. I ett brev till föräldrarna den 28/12 1914 berättar han om ett Stockholmsbesök strax före jul: ”Och därifrån gick jag – håll nu i Er – till Sv.D. för att resonera med vännen Böök! Hvad tycks? Olyckligtvis (?) hade han redan tagit julferier.” Därefter var kontakten bruten under nio år. Böök avhöll sig från att recensera Bergmans romaner, tills han 1923 i vänligare ton anmälde Jag, Ljung och Medardus. Inför Chefen fru Ingeborg kunde han året därpå inte avhålla sig från berömmet: ”Hjalmar Bergmans novellistiska begåvning är utan motsvarighet bland våra yngre författare; i jämförelse med honom äro de flesta rena stympare. [- - -] Intelligens, kvickhet, djup originalitet, verklig psykologisk blick, raffinerat mästerskap i berättandets svåra konst, allt detta äger Hjalmar Bergman. Varför har han icke också, som komplement till dessa egenskaper, ett större mått av enkel, sund, naturlig, låt oss till och med säga banal mänsklighet.” Det blev naturligt för Böök, när han gjorde sin resa kring den svenska parnassen, att i en övergripande essä försöka sammanfatta sina intryck av Bergmans författarskap, även om han fortfarande kände en viss osäkerhet inför detta. Essän publicerades först i Svenska Dagbladet i två delar den 25–26 oktober 1926 för att samma år tryckas i boken Resa kring svenska parnassen. Bergman fick sig tidningsartiklarna tillsända från två håll under den kaotiska Berlinvistelsen denna höst. Tor Bonnier skickade den 26/10 Bööks artiklar med följande kommentar: ”Jag skickar dig härmed Bööks diagnos. Från en man, som tagit till uppgift att representera, jag vill icke säga borgarskapet, utan snarare det välmående småborgarskapet och som egentligen illa berörs av allt inträngande under vad som synes, så tycker jag det är ganska hyggligt, utan att vara förstående. Jag tror för övrigt att hans artikel snarare skall öka intresset för dina Samlade [avser Valda Skrifter] som nu börjat utkomma.” [3] Åsyftar debutdramat Maria, Jesu moder, där Bergman gestaltat sin fascination inför Jesus från Nazaret. Se brev 33 till Ellen Key den 22/11 1904. [4] Åsyftar Bergmans filmmanus till Karl XII, den film som han själv ansåg helt hade förvanskats i den andra delen, både av regissör och producent. Se korrespondensen med Herman Rasch 1923–1925. Se brev 636 till Märta Lindqvist den 1/12 1925, not 2. [5] John W. Brunius, som regisserade Karl XII-filmen. [6] l’art pour l’art, fr., konsten för konstens egen skull. [7] Misstanken att Martin Lamm skulle vara förbannad på honom är nog närmast ett utslag av Bergmans allmänna misstänksamhet. Böök skriver i ett brev till Bergman den 29 oktober 1926: ”Martin Lamm träffar jag var morgon, och skall hälsa honom. Han är inte på något sätt stött på Er; tvärtom talar han ofta om Er, och med största värme.” |
|