705. Stina Bergman

[Berlin månadsskiftet oktober/november 1926]^[1]

Vad menar Ni med att undanhålla mig Jesus-novellen?^[2] Det är ju dock mer uppenbar stöld än vad Ni och Er familj brukar begå. Var alltså snäll och sänd den ofördröjligen. Den är nu det enda jag älskar på jorden.

Tack för tidningen Ni sände mig. Jag hade dock fått den förut genom Fischers. Dessutom fick jag i morse ett vänligt brev från Fredrik Böök^[3] i vilket han lovar att korrigera några av sina yttranden då de komma i bokform. Jag kommer visserligen ej att läsa den boken men i alla fall –

Samtidigt fick jag ett vy från Werni.^[4] Gossen lever således ej länge. Naturligtvis underrättade han mig inte om de praktiska saker jag önskade veta – t.ex. vart jag bör sända hans dagliga pigpost om 40 a 50 brev. Vet Ni förrästen, det är underligt att gå här på Kurfürstendamm och se grabbens porträtt i en jättelik^[5] transparang. Så frågar jag mig: är det Werni som satt och knådade lergubbar nere vid alarna?^[6] Kurfürstendamm och Segholmen likna varann föga.

Apropos – nu skall jag bereda Er glädje! Werni har gjort mig illa. Tyvärr måste jag genast avdraga 50% av glädjen. Det skedde inte avsiktligt.* Så gick det till: Vi ska ju dela alla kostnader lika. Innan han for, genomgingo vi räkningarna och funno bl.a. en mjölkräkning på 2 m. 40. Som Ni vet, törs jag numera inte dricka min älsklingsdryck utan tar blott några droppar i morgonkaffet. Jag gjorde ett överslag och sa: Du betalar 2,10 och jag 0,30. – Sa han: Nej herr Bergman, jag betalar endast två mark och ni måste betala 40 pf.^[7] – Så kommo vi i ett av dessa slagsmål, som Ni ofta bevittnat på Segholmen och som vanligen bruka vara farligare för möblerna än för oss själva. Denna gång gick det annorlunda. Plötsligen sätter grabben – givetvis utan att tänka på saken – sitt knä över mitt hjärta och trycker till. Det gjorde då inte särskildt ondt men under natten fick jag plågor och andnöd – gick dagen därpå till en närboende läkare som sa att revbenet knäckts – ej brutits – samt att pressningen åstadkommit ett klaff-fel. Det hela var dock obetydligt och kunde genom ett par dagars vila botas. Kanske vilade jag inte dessa par dar. I varje fall ökades andnöden och blev i går pinsam. Händelsevis ringde mig Nils^[8] – efter många dars tystnad – och skyndade hit, var väldigt snäll mot mig. I dag har C.D. Marcus^[9] ringt till en hjärt-specialist, professor Rehfisch. Han kommer 1/2 5 och undersöker. Liksom om jag behövde undersökas av någon annan än mig själv! Psykosen framtvingar begär efter medlidande. Wernis knästöt alstrar några muskelsmärtor som även medföra en viss andnöd (det gör ondt då bröstkorgen vidgas). Se där hjärtfelet! Så ska en viss professor Rehfisch, Nils: Marcus och som jag hoppas även Ni – fast på avstånd – stå med tårade ögon vid sjuklägret.

Nåja, hur som hälst – Werni har gjort mig illa – Ni kan kosta på Er ett av Era älskliga småleenden. Är jag ändå inte snäll som förser Er med dylika underrättelser?

I övrigt föga att förtälja. Sono stanco.^[10] Nils kom hit, satt på sängkant[en], höll mig i famn, lugnade mig, stannade tre timmar – – men sen släpar han mig ut på gatan, vet inte själv, stackars gosse, var han ska stoppa sin natt. Hemkomst 51/2 Kanske inte särdeles bra. Men vad betyder väl det i jämförelse med Ert metodiska sätt att mörda mig?

Förlåt att jag skvallrar vidare. Kommer just nu från professor Refisch*[*] där jag röntgenfotograferats,^[11] kurverats m.m. Hjärtförstoring och klaff-fel – dock ej beroende på Wernis stöt (så det får vi stryka ur nöjeslistan). För 2000 mark skulle en betydande om ock ej bestående förbättring kunna inträda 40 behandlingar a 50 mark. Men man är ju inte någon filmstjärna. Värre var att det nötet inte lyckades få fram knä-reflexen. Sökte trösta mig med att ögon-reflexen finns kvar. Nu äter jag något som heter Corydalon samt stryker Recorsan-salva över det hjärta som Ni älskat så oändligt och uppriktigt.

Jag genomläser mitt brev och finner att den gode guden inte varit så snabb i undanskaffande av vrede, som jag hade önskat. Kanske borde jag omskriva brevet – men orkar inte. Det sakliga i det står fast, utsirningen kan Ni ju för gammal bekantskaps skull bortse ifrån. Beträffande det sakliga är jag särskildt ängslig för mina stackars tillhörigheter. Vill Ni låta någon ta hand om den saken? Min päls skulle jag gärna vilja ha och även min skinn-kappa. Mitt silver skulle jag hälst se deponeradt på något ställe, därifrån jag kan utfå det vid behov.

Jag genomläser för tredje gången Ert brev och finner Er uttala – om ock indirekt – en oro för att jag skulle skriva något elakt om Er. Ack var så lugn! Kommer jag att alls skriva något mer – vilket är en ren hälsofråga – kan det ju hända att Ni dyker upp i min produktion men då säkerligen så att Ni inte ens själv anar något. Skulle en kommande Fredrik Böök om femtio eller hundra år uppdaga sammanhanget, så antar jag att både Ni och jag kommer att taga avslöjandet lugnt. Apropos – jag har inför Tor, Sjöströms, Nils, Werner (som ju inte var alldeles okunnig) Alma S. ^[12]beklagat mig över Ert häftiga humör – på lindbergska:^[13] temperament – det är det enda elaka jag sagt om Er och nu kommer jag att tystna. Inte ens skökan fru A.L.^[14] kan längre inspirera. Ty jag är – vad Ni sen än tror och säger *[**] – inte någon Strindberg. Inte ett hatets geni. Tvärtom i det stycket tämligen barnslig och enfaldig. Kanske kunde jag ha blivit en smula mer genialisk i kärlek – om det fallit sig så. Men skökan & kopplerskan sörjde för att det inte föll sig så. Nu ska Ni emellertid besparas vidare utgjutelser. Så länge ett sår är öppet, ger det blod och var. Sedan det ärrats ger det intet.

Jag ber Er sända Jesus-novellen så snart som möjligt.

*som Ni brukade göra.

*[*] som inte kom till mig

*[**] och jag ger Er fullmakt att om mig säga till vem Ni vill, vad Ni vill. Kanske kommer Ni lättare fram på det sättet.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.