724. Stina Bergman

[Berlin 2/12 1926]^[1]

Kära du, tack för pälsen!^[2] Här börjar bli så kallt att den kanske snart behövs – men först måste den väl repeteras upp en smula kan jag tro.

Greta^[3] kom på söndagen och jag beslöt möta vid spärren för att så fort som möjligt befria henne från uppdraget. Emellertid letade jag ut fel tåg – Köpenhamn – och kom en timma försent. Påringningar till diverse hotel gav intet resultat (de ha här som i Stockholm svårt att uppfatta mitt uttal av namnet) varför jag även måndag^[4] kväll begav mig till Stettiner – en herrans väg härifrån! – den gången till rätt tåg men givetvis utan resultat. Först på tisdag lyckades jag telefonledes få tag på henne och igår förmiddag kom hon hit med pelsen, besåg våningen, varpå jag bjöd henne lunch i stan. Det blev givetvis mycket prat om saker, som du inte har svårt att gissa dig till. Men man kan nog säga att det var viel geschrei und wenig wolle.^[5] Nå vi försökte ju se glada ut i ansiktena för att inte störa de bristolska film-judarnas matsmältning.

Jag skrev till dig i mitt sista brev att jag önskade tala om något men först ville invänta brev från Tor. Nu berättade Greta att T. nyligen havt ett öron-anfall, varför väl hans post blir försenad. Jag inväntar alltså ej hans svar. Saken är denna: i sitt sista brev skrev Tor till mig ungefär såhär ”Stina söker livnära sig på översättningar – hur länge det ska lyckas, vet jag ej.” Som du torde erinra dig, sa jag till dig det sista jag gjorde, innan jag for, att så länge jag har något tillgodohavande står det till ditt förfogande för dina personliga utgifter. Jag sade detsamma till Tor.^[6] Nåväl, om jag inte alldeles misstagit mig – och det var det jag först ville kontrollera genom ett svar från Tor – har jag ännu ett ej så föraktligt tillgodohavande hos A.B. Jag ber alltså att åter få påpeka den saken för dig.

Från denna sidan Östersjön intet nytt. För några dagar sen hade jag åter en hjärt-attack, började med en gruvlig frossa och hur mycket jag än svepte om mig, flöt det blott iskallt vatten kring kroppen. Nåja, där låg jag och skakade på min säng under det att ungdomen dansade utanför. Värre är dock min tristesse, som dagligen spinner in mig i allt tätare och gråare vävar. Men jag har ju mina bus-grabbar – otaliga som havets sandkorn och lika svåra att skilja den ene från den andre. En av dem tycker jag om. Det är en liten blond en med ljusblå ögon. Sjöman. Vi ha uppfunnit den enda perversitet som är värd något. Vi träffas på ett lite buslokus och sätta oss på var sin sida om ett bord, stödja armarna mot bordet. Så stirra vi in i varandras ögon. (Jag har försäkrat mig om värdens vänskap varför ingen vågar störa oss eller ens låtsas om oss.) Där bli vi sittande timma efter timma en gång från kl 9 på kvällen till kl. 5. Det hets att det är ett spel, en tävling – man ska se, vem som först måste slå ned ögonen. Jag vinner alltid, ty för mig är det inte något spel. När jag sitter och ser in i de där blå ögonen, tänker jag på en pojke, som jag kände för många år sen och som – hur besynnerligt! – bar mitt namn. Honom förlorade jag.

Emellertid – det är en vila.

Min avflyttning härifrån tycks bli av och rätt snart. Jag hade i kväll besök av Werners maneger och han påstod sig ha funnit ett par personer som troligen voro villiga att övertaga min del av våningen. Samtidigt har den obegripligt snälle Fall^[7] lovat att anskaffa ny bostad inom två tre dagar. Förnärvarande är här relativt lugnt tack vare att Werner ligger till sängs för en fotvrickning. Jag agerar ju skjukskötare (han ska gång på gång ha nya iskompresser) och kommer ej i säng före tre. Men det betyder mindre bara våningen är tyst. Och när jag kommer i min nya bostad får jag – vill jag hoppas – tystnad nog.

Eljes som sagdt ingenting särskildt. Hälsningar!

[Handskrivet tillägg:] Hälsa Irma ō tack för tidning ō kort.

[Tillägg till brevet:]^[8]

          Kära du, jag fick just nu ditt telegram. Tack! Jag har även fått tidningen. Recentionen^[9] var ju bra. Men när man läser herrar Bööks, Fogelquists och Österlings sista artiklar^[10] rörande mig så återstår egentligen blott det intrycket: nu ha de börjat slåss om liket. Kunde de inte ha varit lite hyggligare mens han levde?

Jag hade idag brev från Tor.^[11] Han säger att direkta utbetalningar till dig från mitt konto möter några formella svårigheter, (som givetvis dock lätt kunna övervinnas) men lättare vore ju kanske – åtminstone så länge jag är i Berlin – om du i tid sände mig några rader beträffande det belopp du behöver. Jag kan då telegrafiskt anmoda Bonniers – ev. tillsvidare även Linden^[12] – att utbetala beloppet och det behöver ju ej dra lång tid. Naturligtvis glömde Tor att besvara frågan hur stort mitt tillgodohavande är varför jag på den punkten svävar i ovisshet.

Min bostadsfråga hoppas jag få ordnad i början av nästa vecka. Jag skall skriva dig adressen så att du inte behöver gå till fröken Stern.^[13]

Jag har skrivit en ohygglig sak till Sv.Ds julnummer – så ohygglig att jag egentligen ej begriper att de tagit in den. Men kanske begriper inte folk, hur ohygglig den är. Och då så. I varje fall ha de tagit den även för Berlingske och Aftenposten, vilket ju blev ekonomiskt fördelaktigt. Den heter: Det är en stjärnsak –^[14]

Eljes vet jag intet att berätta. Jo, i morgon har Swed^[15] premiär i Danzig – utan Klöppfer^[16] – och de goda skådespelarna ha kommit i sådan tvist om huruvida Boman verkligen förfalskat eller ej att de telegrafiskt begärt upplysning av författaren.

Från Lamms^[17] hade jag ett vänligt kort idag. De veta tydligen ingenting om skillsmässan utan önska oss båda en god jul. Ja.

Nu ajjö och än en gång tack för telegramet.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.