786. Anders Österling Berlin 17/12 XXVII[1] Käre Anders, en farende sven som jag kommer alltid en smula på efterkälken i fråga om att svara på brev. Jag har att tacka Dig för ett vänligt brev rörande min JORDENS HEDER – artikel.[2] Nåja, det lilla lejonet hade rutit så godt det förmådde av den enkla orsak att det[3] tyckte om lammet. I Ditt andra brev berör du Bonniers-nämds-angelägenheter. Du är mig i kännendom av svensk nutida vitterhet så överlägsen att vi som liknelse kunna taga Jupiter (Du) och månen (jag). Ifall min röst framförd genom Dig har någon praktisk betydelse ställer jag den obetingadt till Ditt förfogande. Som eget program har jag blott den finnländska frågans upptagande till diskussion med ev. ett pris till Gripenberg.[4] Dessutom vill jag gärna rekommendera en ung svensk skald vid namn Edfelt som synes mig röja goda anlag.[5] Med de hjärtligaste hälsningar till Greta, Dig, Ungarna Er allesammans tillgivna Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Orts- och datumangivelsen är handskriven. [2] Den utförliga recensionen av Anders Österlings diktsamling Jordens heder publicerade Bergman i Bonniers Veckotidning, nr 47, 1927. Han framhöll: ”Österling har mångenstädes och ej minst i denna diktsamling förklarat fru Musica sin lidelsefulla kärlek. Den ädla damen har ingalunda visat sig okänslig. Mången gång är det snarare versens sång än tankeinnehåll, som leder dikten över den lyriska rågången. Jag antar att hans vers lockar tonsättare, ty den är sång.” Anmälan beredde uppenbarligen diktaren stor glädje. Hans utförliga tackbrev den 19/11 1927 vittnar om hur rätt Bergman uppfattat hans författarintentioner och författarroll. ”Den [anmälan] har, utan fraser sagt, för mig känts som en verklig stimulus. Jag är inte bortskämd med sådant, numera. En poet, som har olyckan att själv vara aktiv kritiker, får vänja sig att bli bemött enligt speciella synpunkter. Köld och rancune ha nog också märkts på vissa håll i mottagandet av min nya samling. Därför har ditt omdöme för mig blivit dubbelt kärkommet. Det är så mänskligt och finkänsligt i sin litet ironiska form, att jag haft den största behållning därav. Jag är förvånad över hur väl du känner mina förutsättningar och urskiljer stadierna – längtan, erfarenhet, minne och ny längtan, hela växelspelet. Du har sett dragkampen mellan ro och oro hos mig, något man annars ogärna ser hos en s.k. idylliker. Min oro har alltid befunnits mindre lyckad, medan min ro väckt erkänt gillande.” [3] Ordet jag har här korsats över och ersatts med det. Hela brevet är skrivet med darrig, mycket otydlig handstil. [4] Den finlandssvenske poeten Bertel Gripenberg (1878–1947) hade 1921 skrivit en mycket uppskattande recension av Herr von Hancken. [5] Bergman försöker skjuta fram den unge lyrikern Johannes Edfelt och föreslår honom till ett Bonnierstipendium som han dock inte erhöll vid detta tillfälle. |
|