Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


8. Alma Hedberg

Firenze den 4/11 901

Kära min lilla Tante!

Hjärtligt tack för alla vänliga bref (det senaste i förrgår) och förlåt mig, som ännu ej har svarat – men det är verkligen ondt om tid här  – ; nu skall det dock ske!

Men hvad skall jag skrifva om? Hvad, som händt mig? – Egentligen ingenting. – Hvad jag sett? – Alldeles för mycket för ett bref! För mycket för ett stort arbete! Nog för ett helt lif! Och dock har jag ännu ej sett hälften af hvad jag hoppas få se. –

Men, innan jag går vidare, – Tante missförstod mitt yttrande om Diogenesidén.[1] Icke söker jag en ideal människa. Hvad skulle jag med en sådan? Föredöme kan endast en Gud vara – och jag har en Gud. Hvad jag söker, är en människa af samma art som jag – vet jag om det finns någon! Kanske söker jag också en händelse? – ja verkligen, så ung är jag ännu, att jag tror på en händelse! D.v.s. icke egentligen tror – min tro är filosofisk – men hvare sig jag sofver eller vakar, så mumlar, mitt hjärta: "Quand même, quand même, quand même" och återigen: "Quand meeeeme!"[2] Därför är ingenting verkligt för mig – heller ingenting overkligt. Det är min lycka och min olycka – Puh!!! – Jag hade tänkt sluta ett påbörjadt skådespel här – jag hade tänkt skrifva en hel del andra saker – pyttsan! aldrig i mitt lif har jag sett ett sån´t dåligt skrifställe, som detta välsignade Italien. – Ho! så skulle jag skrifva till tidningen! För tre veckor sedan skref jag till Stockholms D.[3] Har Tante läst det? Jag skulle gilla deras smak, om de icke[4] tagit in det! Men hvad jag icke gillar är, att de inte svarat mig – det gör mig verkligen nervös – ibland nästan förtviflad (när jag är trött eller hungrig!) Nu måste jag naturligtvis skrifva till någon annan tidning – icke för min skull (Gud vet hvad jag fått min motvilja för tidningskrifveri ifrån) men för deras därhemma, Pappas och Mammas, och Systrarnas och Morfars och släkts och vänners och ovänners skull. – Det tynger och förstämmer mig detta, att de mina anse denna resan för en studie resa. Ja, nog är det en studie resa – men icke, hvad de menar därmed. Jag skulle vilja lefva ett år af mitt lif – för att sedan därhemma studera, allt, hvad jag under detta år sett, allt hvad jag hört, känt. Följa de ideer, som här fötts eller fått ny utveckling samt (och det skulle blifva mitt "yrke") sätta dem i ord för andra. Och jag har en plan (aldrig kan jag stanna vid det, som är, alltid måste jag tänka på det, som kommer) som fullkomligt hypnotiseradt mig. Nästa höst skulle jag för någon tid vilja blifva inackorderad hos lilla Lisa[5] på Mellerud. Där skulle jag kunna bearbeta den massa af råmaterial jag nu hopar – där skulle jag kunna skrifva! Jag har i går och förrgår frågat respektive Lisa och Pappa ō Mamma[6] därom – och väntar nu på svar – intensivt oroligt! Tante Alma känner Mellerud, kanske dock ej som jag. – Att få lugn, att få resonera om kreatur och landsvägs-strykare, och landtpatroner och gamla och nya tider, att få sitta på förstutrappen och röka, att få spatsera genom skogar, öfver slätter, att få åka – att få höra lilla Lisas varma röst och se hennes glada ansikte – att få frid! Sannerligen – om jag i min vänstra hand hade Mellerud och i min högra hela det vackra Italien – icke gaf jag först från mig den vänstra! Så gammal är jag blifven med 18 år på nacken – – – Hvad jag gör här? – Mina studier har jag börjat med Cimabue och Giotto samt nu hunnit till Leonardo d. V.[7] En del finner jag intressant en del gäspar jag åt, en del finner jag vackert, en del finner jag fult – mycket intressanta äro dock studierna i sin helhet och tiden löper snabbare än någonsin förr. – Mitt favorit nöje är att gå i den vackra Domen (långt! vackrare än Milanos, som i mitt tycke mycket närmade sig, hvad man kallar ett fuskverk) och höra mässan. Inte för mässans skull (fast den ger mig då ofta ett godt skratt) utan för korgossarnas. De äro så vackra somliga, att det är en njutningen att se på dem. Och så sticka de hvarandra med knappnålar och skratta och niga och mässa. De sitta där på sina bänkar och vänta på den tid, som skall komma, med få plikter i dagens ljus och många nöjen i skumma vrår, nöjen, som får deras halfmogna ögon att tindra vid blotta tanken – – Och ingen aning har de, att människosjälens baciller brännas bort med eldtänger. – Men vänta! –

Ja, här är, som sagdt, mycket att se mycket att känna. Att tänka det måste komma efteråt !

Adjö nu, lilla Tante, jag måste nu sluta det längsta bref, jag skrifvit, sedan jag kommit hit, många, varma hälsningar sändas Tante och alla Tantes kära från Tantes egen lille kringresande

Farbror!

Å, Tante lilla, svara mig snart något på detta bref!! Aldrig i mitt lif har jag sagt så många sanningar om mig själf som nu!

                        _______

I slutet af denna månad far jag troligen på några dagar till Venedig.

                         _______

Till hvilken tidning bör jag nu skrifva?

                        _______

Jag hoppas Farbror A.[8] snart kryar på sig! – Hur är det med Gamla Tante?[9] Den lilla Tanten själf är väl riktigt kry?! och inte ledsen?!

        

 [Tillägg på tvären över ingressen:] I Genua och Livorno har det varit jordbäfningar, jag hoppas att någon liten "unge" vill förirra sig hit! Likaledes hoppas jag, att jag måtte få se någon scorpion, dock utan att blifva biten. – Här är nu klart väder och tämligen kyligt, nere ända till 10 grader på kvällen – hvarför ock italienarna svepa in sig i stora pälsar och se viktiga ut! Jag har haft någon ytterst otreflig slags verk i ryggen och vänstra sidan, men är nu bra igen. Allhelgonadagen var det stor mässa i domen, hvarvid erkebiskopen var närvarande – komiskt! Munklifvet är desillusionerat! Alla munkarna har de gula tänder! Nu återstår mig endast den obebodda ön!

Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.


[1] Se brev 5 till Alma Hedberg den 21/9 1901, not 5.

[2] Alla dubbeltecknade ”e”, meeeeme, är skrivna med en cirkumflex.

[3] Stockholms Dagblad. Artikeln har inte återfunnits.

[4] icke är markerat med två streck.

[5] Bergmans yngre syster, Elna S:t Cyr. Hon och hennes make innehade en gård i Mellerud i Dalsland.

[6] Brevet till Lisa – Elna S:t Cyr – har förkommit, medan brevet till föräldrarna är daterat den 2/11 1901.

[7] De italienska 1200-tals konstnärerna Cimabue (ca 1240–1302) och Giotto (1267–1337) samt ungrenässanskonstnären Leonardo da Vinci (1452–1519). Bergman bedrev sina konststudier metodiskt och i kronologisk ordning efter handboken – Jacob Burckhardts (1818–1897) berömda Italienguide Der Cicerone från 1855, som kom ut i många upplagor.

[8] Skådespelaren Adolf Helander, som Alma Hedberg varit förlovad med.

[9] Alma Hedbergs mor, som hon försörjde.

Personer:

Bergman, Claes (45)
Bergman, Fredrique (54)
Burckhardt, Jacob (3)
Cimabue, Giovanni (1)
Diogenes, grek. filosof (2)
Elgérus, Daniel Julius (4)
Friesendorff, Ester von, Tova (11)
Giotto di Bondone, ital.ungrenäss.konstnär (1)
Hedberg, Alma (18)
Helander, Adolf (3)
Leonardo, da Vinci (1)
S:t Cyr, Elna (10)

Adressat:

Hedberg, Alma (11)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA