800. Algot Ruhe [Segelholmen 25/7 1928][1] Käre Algot, jag sitter här och avundas Dig Din pictur, skolad, fast och smidig. Det är en jämmer med min. Jag fruktar ibland att jag måtte vara lika oredig i skallen som salig Ellen Key, den enda person, som jag sett skriva sämre än jag. Ära ske Platon och hans lärjungar, ifall de – om ock på 300,000 kilometers omvägar – föra Dina tankar till min ringhet. Förrästen – vad betyder några millioner sekunda kilometer, när man betänker att det tar tre prima morgontimmar att fara från Dalarö till Stockholm? Det gör det, Algot. Även om Du inte tror, även om Du bevisar motsatsen så förblir detta en verklighet. Där har Du ock förklaringen varför vi sällan ses. Likvisst såg jag Dig för ungefär en månad sen. På Kungsgatan. Olyckligtvis satt jag i en bil med klockan i hand, tung av ett pansar paket och ångestfyld med hänsyn till mina framkomstmöjligheter. Ett kraftigt hejjande åstadkom icke minsta ryckning i vännen Algots anlete. Jag tänkte: Där går Archimedes[2] men du är ingen romersk soldat – låt honom leva! Bilen tänkte ingenting utan fortsatte. En annan gång torde jag bli blodtörstigare, eller visdomstörstigare, eller vintörstigar[e] eller alla tre –. Det är verkligen så, att jag sällan kommer till Stockholm. En hel del har jag att avverka, timmarna bli liksom odrygare med åren oc[h] de där tre timmarna till Stockholm te sig som ett förkastligt slöseri med ett snabbt smältande kapital. På min i stark tillväxt stadda Stockholms-promemoria står emellertid kraftigt understruket det magiska talet 31477! Din rara Lotta[3] har jag inte fått i sikte, tyvärr. Övningarna torde ha varit slut, då jag häromdagen gjorde mitt andra Dalarö-besök för sommaren. I varje fall var det allmänna meningen i mitt huvudkvarter, handlanden Karlssons bod. Som Du förstår lever jag rätt isolerad kråkor men inga korpar är mitt umgänge. Då och då singlar dock kulturduvan[4] ned på mitt bord och kuttrar om polar-död, dansande negresser och desslikes.[5] Då lever jag med, som man säger, och erinrar mig både årtal och ort. Eljes knappast. Sjö och skog ha varit desamma länge. Jag säger som pysen sa om sin farfar; Han är nog gammal, för han har funnits så länge jag kan minnas. Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Enligt poststämpel. Blyertsanteckning härom gjord på brevet. Kuvert saknas. [2] Bergman syftar tydligen på den sedelärande anekdoten om den antike matematikern Archimedes, som vid Syrakusas belägring 287 f. Kr. aktivt deltog i försvaret genom att konstruera olika försvars- och stridsvapen. När staden till sist intogs av romarna, rusade en soldat fram mot Archimedes, som lugnt stod och ritade några geometriska figurer i sanden. Stoiskt yttrade han, innan soldaten dödade honom: ”Rubba inte mina cirklar”. [3] Någon – troligen Ruhe – har med blyerts skrivit ”(Gretel)” ovanför detta namn. [4] Kulturduvan, skämtsam beteckning på Svenska Dagbladet. [5] Det fanns vid den här tiden åtskilligt för duvan att kuttra om. Intresset för polarforskning ökade kraftigt under 20-talet. 1926 var t.ex. amerikanen E. Byrd den förste att flyga över Nordpolen. I juni 1928 deltog polarforskaren Roald Amundsen i en räddningsaktion efter ett havererat flygplan. Den 18 juni omkom Amundsen under denna expedition nära Björnön på Svalbard. Med dansande negresser bör Bergman ha haft Josephine Baker i tankarna. Efter skandalomsusade succéer i Paris och andra storstäder besökte hon 1928 för första gången Sverige med sin show Wien, Wien – Josephine på Oscarsteatern. En allvarlig teaterkritiker som Carl G. Laurin förvånade sig över protesterna mot henne och prisade hennes framställning. |
|