810. Anders Österling

Borgo S. Frediano 8, II p. Firenze^[1]

 [18/11 1928]^[2]

 

till doktor ANDERS ÖSTERLING

Käre Anders, nu vill jag ställa Din vänskap på ett hårdt prov! Läs närslutna sidor och skriv mig sen fem rader Ditt omdöme, hur Du finner dem – närmast stilistiskt sedt. Det är ju endast ett fragment och det skulle aldrig falla mig in att publicera det.^[3]

Men nu kommer min fru och säger mig: Detta är det mest idiotiska och SÄMST SKRIVNA som jag någonsin har läst.

Nåja – är rätten på hennes sida, så bör jag upphöra skriva. Ty själv finner jag fragmentet ej så uruselt. Jag har övadt mitt yrke i många Herrans år och att nu få dödsstöten BAKIFRÅN finner jag orättvist. Må Du hellre ge mig den framifrån. Jag dör bättre för mäns knivar än kvinnors saxar.

Med hjärtligaste hälsningar till alla i Ditt hus (exclusive  tjänsteflickorna, som – kanske tyvärr – äro mig rätt obekanta). Men framförallt till GRETA! Och Dina rara ungar!

Din tillgivne

HjB

Maskinskrivet brev.  Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv.

Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.

     

         ETT TRÄD SADE ^[4]

Ett träd sade till sig självt:

Du måste dö. Du är gammal nu. Se hur glest bladen bläddra sig på dina grenar! Se hur själva grenarna grena ut sig i torkande kvistar, vilka snart falla av. Du är kal, snart bror, du är kal! Vad gör du sedan? Är det trevligt för ett träd – som en gång varit ett träd – att stå här kalt.

Så tänkte trädet och sa till sig självt:

Minns du, vad som hände den tiden då du ännu var ett träd? Minns du, hur löven kändes som en mjuk slöja kring dig? Minns du, hur humlor surrade – och bin – i varje blomst? Eller hur fåglarna togo sig in genom din vackra gröna dräkt för att syssla med sitt och sjunga – plötsligt en drill! – vid ditt vedhårda hjärta?

Nåja – det minns du. Nu är du inte träd längre. Du är en stubbe.

Du har kanske alltjämt dina besökare. Flata skalbaggar, grå trälöss. De söka nu ditt hjärta.

Men var finns ditt hjärta?

Du måste dö. Du är gammal nu. Se omkring dig, hur vackert allting blomstrar! Du ensam icke.

Du är gammal. Varför blomma blommor då du icke kan plocka en enda på dina grenar? Har du märkt, hur kala de äro? Dina grenar – 

Stackars vän. Inte en blomma då andra överflöda.

Du måste dö, det är hela saken.

Alla dina fiender ska ha sin glädje därav. Främst jordråttorna. De komma och pipa och ha sin glädje av att^[5] detta stora träd fallit. Sen de andra.

Sen de andra. Fåglarna, som du trodde bodde nära ditt hjärta. /Och som sjöngo dig så mycket vackert i örat!/

Nu sjunga de:

Gu ske pris att det gamla trät är dött. Här växa yngre!

Så sjunga de och du måste höra.

Vad kan du göra? Du kan susa, som man säger. Om ännu dina grenar ha nog smidighet att susa. Och även om du kan det, så vad tjänar det till? Tillåt mig att avråda. Saken är klar.

Se allt det, som blomstrar kring dig – och du förstår, att du måste dö.

Detta förstånd är [s]vårast att tillägna sig. Det är lättare säga: Med mig dör världens Vise. Olyckliga Ni, som se och låta mig dö!

Svårare är att säga: Nu är du verkligen överflödig! Gå din väg! Du har blivit ett gammalt pundhuvud, som ingen nyttar.

Sådant är svårt, men envar som bjudes att träda genom den eviga porten, tvingas att träda därigenom, ifall han inte har nog takt att taga de få stegen utan tvång.

Hur länge levde jag? Hur länge lever ett träd? Det rotar sig långsamt. Så börjar stammen spira. Hur svårt det är! Den ska kila sig upp genom jordlagret och så fort den stuckit toppen över myllan, tror den sig färdig.

Jo, jag tackar!

[Handskrivet tillägg:] Här skulle fortsättning följa men jag har tappat couraget.

HjB

---