818. Tor Bonnier Borgo S. Frediano 8, Firenze 17/1 XXIX[1] Käre Tor, tack för dina rader från Taormina! Dessa adresseras dit, fast du kanske ren lämnat platsen. Jag hoppas ni havt det bra. Och ha det bra. Men varför inte göra oss ett besök? I denna besökelsens tid? Klimatet är för närvarande Dalarö-jul[2] med djup skidsnö och efter vad vår piga påstår – ty själv aktar jag mig – livsfarliga gator. Alltså – varför icke komma hit. (Allvarsamt sagdt har jag under mina sammanlagdt tolv Firenze-år ej sett liknande.) (Inbjudan låter underlig.)[3] Luften är likvisst hög och klar och angenäm. Bättre i varje fall än på vårt sammanträde.[4] Nå det hela berodde kanske innerst därpå, att jag ingenting hade där att göra. Ändå hade jag denna gång låtit Stina läsa ett halvt dussin böcker ungefär. Och hon sa till mig: Här finns några hittills okända förf. som skriva rätt så bra – dem kan du rösta på – men vad du än gör: avstyrk Norlindh.[5] – Sa hon [6] och läste upp några sidor samt berättade innehållet, varpå jag upplät mina mer än vanligt sjuka korp-gluggar och ögnade sidorna. Varpå jag föll i ledsnad. Eller som engelsmannen säger: he fell sick.[7] Så ger nämnden ett stort pris åt denne herre. Nåväl. Men jag har fått magsår på kuppen och begär sjukhjälp. Stämning omgående. Herre gud, Tor, om jag bara finge frid för min nya komedi.[8] Men det är inte lätt så länge hälsan är skral. När kassan blir skral kommer jag till dig. Tänk va du kan vara lugn för det. Önskar jag kunde vara lugn för något. (Min kassa är dock tills vidare rätt tillfredsställande. Fast just nu bär de hit kol.) Hur mådde Abbe och Biggan[9] i Paradisien eller Parisadien eller Pallissadien eller hur det nu är den stan heter? Finns du kvar i Taormina, så ber jag dig ödmjukast göra ett artighetsbesök hos Signora Manfré (gammalt normandiskt, möjligen skandinaviskt namn) – hustru till en rådman i cassationsdomstolen i Catania (ifall det och han finns kvar – såväl Aetna som hon brukade vara – nå vi vet.) Kyss henne figurligt på hand. Jag understryker FIGURLIGT ty det faller ju så mycket damm i dessa vulkaniska trakter. Kärringen – och vi – bodde via Sotto Castello 1. Hon hade en älskare och fyra hundar. Men det ger dig kanske ingen ledning. Numera. Nu kommer det, som egentligen upprört mitt sinne därför att det upprört mitt minne. Mola? Ligger det inte alldeles ovan där vi bodde. (Alltså via sotto Castello)? Var inte kärringen där mor till handlaren Scaglieri (jag är inte rätt säker på namnet) som har en stor vigna[10] däruppe och som dessutom är gift med en svensk-amerikansk piga – själv har han varit chauffeur i N.Y. Hans butik ligger just där man ser Aetna. Finner du den ej så fråga i detta viktiga ärende en annan specerihandlare som har sin butik på stor-gatan. Hans namn är Pagano och han har en söt dotter. Säg honom då också denna vits: Caro Pagano da lei caro pagano. [11] (Vilket betyder: Käre hed[n]ing (han bär detta besynnerliga namn) käre hedning hos er betalar man dyrt. (Pagano-pagano) [12] Vidare – för att föröka edra fröjder – så gå upp till förut bemälta via Sotto Castello 1 och ropen högt: Dove è la Mice?[13] Försåvidt denna beundransvärda dame ej tack vare Herrans Nåd skulle ha gått till de Sälla Jaktmarkerna, så framkommer till er vid detta enkla rop en majestätisk och sällsynt godsinnat fruntimmer (när hon inte klår sina döttrar, Maria och Carmela med en påk) och till detta fruntimmer kan ni ha sån tilltro att lägg plånboken i handen. Det finns sicilianare och sicilianare. Den här är bra. En tämligen sen afton då vi skulle göra en promenad – olämpligt nog, ty det skulle snart bli mörkt – mötte vi en okänd vedhuggare-grabb som säger till oss, högst oombedd: Dove vanno? E già tardi. (Vart går ni? Det är redan sent.)[14] Ack ja, såna pojkar bör man ibland möta. Min hjärtligaste fast alltjämt obekanta hälsning till din Fru![15] Och glömmen ej, att Firenze är också en stad. Samt. Att. I Borgo S. Frediano 8 bo han och hustrun. Ska vi hoppas. Man vet ju aldrig. Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] Orts- och datumangivelsen är handskriven. [2] Florens hade detta år en mycket sträng vinter, som bl. a. innebar att Arno frös och många människor dog av köld på gatorna. Se brev 822 till Anders Österling den 4/2 1929, not 3. [3] (Inbjudan låter underlig.) Denna anmärkning är handskriven i omedelbar anslutning till brevtexten. [4] Avser Bonniers stipendienämnds sammanträde i december 1928. [5] Författaren och konstnären Ernst Norlind (1877–1952). Bergman avsade sig sin plats i Bonniers stipendienämnd i protest mot att Norlind erhållit ett stipendium. Själv hade han föreslagit Johannes Edfelt. Se brev 812 till Anders Österling den 29/12 1928, not 2. [6] Ett ursprungligt jag har med bläck ersatts med hon. [7] eng., han blev sjuk/illamående. [8] Syftar på en från romanens händelseförveckling avvikande men aldrig avslutad komedi med Hans Nåd som huvudgestalt. Den var ett beställningsuppdrag som Dramatens nytillträdde chef Erik Wettergren gjort. Se brev 857 till Tor Bonnier den 21/3 1930, not 3. Komedin finns bevarad i manuskript (två och en halv akt). Den ger en farsartad teckning av huvudgestalterna – inte minst av domprostinnan Hyltenius – och en sentimentalisering av Hans Nåds-gestalten, som anknyter till den postumt utgivna Hans Nåds maitresse. [9] Tor Bonniers son bokförläggare Albert Bonnier och hans hustru Birgit, som tydligen besökt Paris. [10] vigna ital., vingård. [11]Vitsen bygger på skiftande uttalsaccent i substantivet/egennamnet Pagano, hedning, resp. verbformen pagano, tredje person plur. av pagare, betala. [12] Här har Stina Bergman för hand infogat följande: Obs! Denna vits sa Hjalmar honom för sex år sedan, då begrep han inte ett dugg men måhända har han nu fåttt tid på sig. Hej! [13] ital., Var är Mice? [14] Möjligen alluderar Bergman här på Petrus-legenden ”Quo vadis?” [15] Tor Bonnier hade efter skilsmässan från hustrun Greta gift om sig med journalisten och författaren Tora Nordström (1895–1991). |
|