822. Anders Österling Firenze midt i vintern! (mins ej datum)[1] [4/2 1929] Käre Anders! Hjärtligaste tack för dina rader, som uppmuntrat mig! Kanske fann du det en smula löjligt att jag begärde den store kritikerns omdöme beträffande en dylik småsak[2] – men det var ju mera till vännen än till kritikern jag vände mig – fick ock ett vänligt svar. Tack alltså! Du skulle se Arno i dessa dagar! Frusen från topp till tå! Just som jag själv. Lyckligtvis har jag mina fönster utåt floden så att jag kan bevaka den en smula. Eljes vet jag ej hur det skulle gå, ty ute har jag inte varit på fem veckor och i sängen tre. Men alltid kan jag stjäla mig till några minuter i fönstersmygen för att se, hur ström och is kämpa med varandra. Det liknar en döendes sista andedrag. Men det blir ju vår igen. Och Arno dör inte i brådrasket. Allvarligare är de arma människornas lidanden. Ett litet fåtal dö i sina kyffen, förfrusna. Värre är det dock med de tusental, som halvdö. Mat-förhållandena äro som under ”kris-tiden”. Florens, som vanligen har en daglig tillförsel av 500,000 ägg, får nu nöja sig med 18,000. Det andra i ungefär samma måttstock. För mig, som endast äter slät- eller -risvälling (därtill nödd och tvungen) betyder det inte så mycket – men för de åtskilliga andra, som måste vara ute i sitt arbete, betyder det säkert fruktansvärda lidanden. Allra hälst deras kläder äro av lättaste och sämsta sort. Kan man bortse från detta och mera därtill, så skall man nog finna Firenze sällsamt vackert dessa bistra dagar. ”Firenze, esiliata nella Siberia”[3] som Il Nuovo skriver. Det är – om icke en död så en nöd i skönhet. För att nu vända oss till annat, fast alltjämt stannande inom italiensk atmosfär, så vill jag säga dig att jag gärna ska hålla något litet föredrag eller dylikt på It. För. när det kan passa den och mig. Menar du, att jag skulle hålla det på italienska eller svenska? I förra fallet måste jag givetvis reservera mig för åtskilliga språkfel men tror mig dock kunna forma orden förståeliga. Nåja, kära du, även i det senare fallet får jag kanske lov att göra samma reservation! Men för att nu till sist språka som män höves! Hur anser du att Kolleg-pakten[4] lyckats? Anser du, att det finnes en politisk bak-grund till svindlerierna i Paris?[5] Hurudan är din ställning till Trotzky?[6] Tror du att Lawrens[7] återvändande till Europa kommer att få vidtgående följder beträffande ull-industrien? Och framförallt – bing bong, bing bong – vad säger du om nya Kyrkostaten?[8] Klockorna ringa här oavlåtligt, så nog måste den ha en viss betydelse, åtminstone för mina öron. Nej, nu frid och fröjd, käre Anders! De allra som hjärtligaste hälsningar till alla dina små nipper-tippor! (Jösses, visa inte detta för Greta – då är jag såld!) Och lev rätt godt i ditt vackra bibliotek con anima candida e lo stomaco calmo![9] Din tillgivne Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Handskriven ortsangivelse. Datum enligt poststämpel. [2] Syftar på det omdöme om prosadikten ”Ett träd sade”, som Bergman bett Österling om. Se brev 810 till Anders Österling den 18/11 1928, not 3. Österlings brev är inte bevarat. [3] Det italienska tidningscitatet i fri översättning: ”Florens, drivet i landsflykt till Sibirien”. I en intervju i Svenska Dagbladet den 26/4 1929 berättar Bergman: ”Arno frös, som den inte gjort i mannaminne från Ponte Vecchio och en bit till. Det var andra som också fröso, nämligen Firenzes olyckliga fattiga. Vart har den där gubben tagit vägen, som i trettio år stått i just det där hörnet? Han är död – ihjälfrusen. Än gumman då, som brukat sitta på trappan där i några kvartssekel? – Frusit ihjäl. Fram ur valv och underliga källarhålor myllrade frysande människor framdrivna av svälten. Livsmedlen togo slut, ty trafiken avstannade. Människorna dogo som flugor, ambulansklockorna ringde i ett.” [4] Briand-Kelloggpakten, namngiven efter den franske utrikesministern Aristide Briand (1862–1932) och den amerikanske utrikesministern Frank B. Kellogg (1856–1937). Pakten utarbetades under en internationell nedrustningskonferens i Paris och ledde till smärre begränsningar av olika länders innehav av krigsmateriel samt till den stolta deklarationen, att de undertecknande nationerna skulle ”fördöma anlitande av krig för avgörande av internationella tvister”. Pakten, som undertecknades den 27/8 1928, trädde i kraft 1929. Den hade signerats av 22 nationer, däribland USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, medan Kina och Sovjetunionen valde att stå utanför. För Tysklands del undertecknades pakten av utrikesminister Gustav Stresemann (1878–1929). [5] Svindlerierna i Paris torde syfta på de pågående diskussionerna i Paris kring utbetalningsterminerna för Tysklands krigsskadestånd. Det rörde sig om svindlande summor och decennielånga tidsperioder. För en person som likt de flesta svenskar haft sina sympatier på den tyska sidan under Första världskriget kunde allt detta te sig som svindlerier. Fördraget accepterades slutligen den 29 maj 1929 av Tysklands ombud, riksbankschefen Hjalmar Schacht (1877–1970). [6] Den ryske revolutionären och marxistiske teoretikern Lev Trotskij (1879–1940), som efter Vladimir Lenins död successivt förlorat maktstriden med Josef Stalin, utvisades från Sovjetunionen den 6/2 1929 och påbörjade sin skiftesrika landsflykt med en längre vistelse i Turkiet. [7] Thomas Edward Lawrence, ”Lawrence of Arabia” (1888–1935), brittisk arkeolog, författare och officer, utgav 1926 sin mycket uppmärksammade bok Seven Pillars of Wisdom (Vishetens sju pelare) – ett memoarverk bl.a. över hans upplevelser som förbindelseofficer i den arabiska kampen mot turkarna 1916–1918. [8] Kyrkostaten tillkom under 700-talet och uppgick efter skiftande öden 1870 i kungariket Italien. Den nybildade Vatikanstaten – med ett minimalt landområde kring Peterskyrkan och Vatikanpalatset – bildades 1929 i enlighet med det s.k. Lateranfördraget, som gav Vatikanstaten egen suveränitet med påven som överhuvud. [9] Fri översättning från ital., ”Med ljust sinne och lugn mage”. Bergman avundades sin författarkollega dessa ting, eftersom han för tillfället var i avsaknad av bådadera. |
|