827. Alma Söderhjelm Borgo S. Frediano 8 22/2 XXIX Käraste Alma, jag slungar iväg detta till A.B.[1] i hopp om att de ha din adress. Tusen tack för Fersen![2] Jag ligger sen tre veckor i sängen och då kan du förstå, hur värdefullt det är för mig att ha något att läsa. Jag skulle ha farit ut till kyrkogården för att hälsa din bror[3] – men kära du, kanske är det bättre jag väntar, kanske komma vi att hålla varann sällskap för en längre stund. Här har varit och är alltjämt ovanligt kallt, Arno frusen, gatorna snöbelagda, tio grader om natten. Nåja, alltsamman gjorde mig ingenting om jag blott hade frid för hennes hysteri.[4] Det tar på krafterna. [5] Din slarv HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Åbo Akademis bibliotek. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Avser Albert Bonniers förlag. [2] Andra delen av Axel von Fersens dagbok som Alma Söderhjelm gav ut i en kommenterad vetenskaplig upplaga. Se brev 652 till Alma Söderhjelm den 18/1 1926, not 1. Bergman var vid denna tid mycket sjuk och inne i en svår alkoholperiod. I brev till Tor Bonnier påskdagen 1929 skriver Stina Bergman från ett vintrigt Florens: ”Jag har vaktat honom för spriten i månader och veckor här, sedan läkaren förklarat att han är så pass spritförgiftad att det kan hända en olycka om han inte tar sig tillvara, efter att han i två månader varit så verkligt sjuk m.m. Jag har suttit på pass då han gått ut för att, under lugnt och för det mesta vänskapligt tal ta flaskorna ifrån honom då han kom inom vår dörr, jag har försökt på allt sätt, förgäves. Han har skaffat sig pojkvänner som kommit hit med flaskor i bakfickan, han har hittat på de mest infernaliska knep för att lura mig, förgäves. När han såg att det inte gick så gick han ut och kom hem – – full så han knappt kunde stå.” [3] Alma Söderhjelms bror Torsten Söderhjelm (1879–1907) var begravd på en kyrkogård i Florens. [4] Åsyftar Stina Bergman, som i ovan citerade brev till Tor Bonnier berättar om hur Hjalmar ställt till med en irrationell svartsjukescen under rusets inverkan. Det hela slutar med att han ”kastar ut mig genom vår dörr under de allra vackraste skällsord”. [5] Brevet utlöste ett varmt och tröstande svarsbrev från Alma Söderhjelm den 4/3 1929: ”Hjalmar, min vän! Jag är helt orolig för Dig, du har redan länge varit sjuk. Det vore roligt om du bleve frisk snart: Hj.B. frisk, frodig, brunbränd (en liten smula mager också, o, hägring!) rätande på sig och med ansiktet lugnt och oveckat – oplisserat heter det visst på damspråket – och med detta leende, som annonserar sig först som en färgad morgongryning och plötsligt kastar en strålflod i ansiktet på en, så man inte mer ser om landskapet är fult eller vackert, bara att det är ljust, bländande, att det strålar åt alla håll och kanter – vet Du, gamle man, jag skall tala om för Dig att det är en syn så vacker, så fascinerande, att när det sen är bara vanlig dager – eller mulet!! så är man så bortskämd, att man inte ids titta åt det engång. Nej, såna leenden finns inte. Bliv frisk och le snart igen så det lyser ända in på min balkong Rue de Rivoli och blandar sig med det övriga solskenet.” |
|