838. Märta Lindqvist [Segelholmen 16/7 1929][1] Kära rara Märta Lindquist, när jag – som trogen högersvensk – med liberal kärna och bolsjevickisk anstrykning – när jag alltså varje morgon smeker min Kulturduva[2] (vid kaffekoppen) så synar jag först i den spräckliga fjäderskruden om jag kan finna en penna med bokstaven Q [3](och fortsättning.) Si då lägger sig den sökande anden till ro vid Kulturduvans bröst och mediterar, filosoferar, ler och lugnas i det angenämaste sällskap – Märta Lindquist. Så förhåller det sig med Duvans idéer – hon har geniala, kloka, illfundiga och en rik samling rent idiotiska – och det är väl på sistnämda korn flygfäet lever. Men så finns det i allt burret – upp-burret så till sägandes – så finner man i allt detta då och då några spalter som äro helt enkelt mänskliga. O je! lilla Märta Lindquist, jag tycker om Er för den sakens skull! [4] Däremot är jag inte stormförtjust i Er därför att Ni skickat på mig Vallentin.[5] Han är en mycket hygglig pojke och har säkert en riktig uppfattning av vad jag säger men tyvärr inte min uppfattning. Som den lydige gosse jag är, ringde jag upp Albin,[6] som var ytterst älskvärd, och det beslöts att klabbet ska klaras i morgon, då jag ändå stämt möte med Pelle[7] för att titta på utställningsterrängen. Sedan eller före lunchar jag tillsamman med G.V.[8] Till sagda lunch har jag ock inbjudit vår gemensamme vän Finn. Jag skriver i sommar en komedi om Fan (den riktige, int[e] stackars Helmer) med Gösta i huvudrollen.[9] Resten av tiden kommer väl utställningen att ta. (Jag har nu kontrakterat saken, så jag är fast.) Vidare ännu en radio – Markurells[10] (det är ett helvetes arbete att stuva om en roman i dialog.) Och dessutom några utländska saker. Så nog räcker der. I kväll fick jag också en påstötning från P.W.[11] rörande bidrag till ett dagblad som är barnsligare än svenska. (Fast det tror Ni inte, där Ni lögar Er och lapar salt luft.[)] Ni ska boxas med någon på stranden – finns intre bättre motion. Om inte annat så boll- eller skugg-boxning. Djäklar annamma – jag vill att Ni ska klå upp några lömska figurer åt mig, när Ni återvänder i höstmörkret. Jag kan nog själv hjälpa till – ty jag har nu två käppar – men jag bleve nog lessen om busarna visade sig mindre väl uppfostrade. Och vem vet, vad man gör om man blir riktigt går-lessen, vem vet om man då har sig själv i sin hand – så fullständigt t.ex. att man trettio gånger i rad kan ramsa ramsan Flyg fula fluga flyg. Eller Wettergren väste visst värst –[12] Ja, dylika ramsor, hur enfaldiga de tyckas, kunna stundom innehålla något korn av gammal folklig, nationalmuseisk visdom. Käraste, Nu är Ni i Skåne? Frauga, ni ukunniga er vardinna vuad som menas med: TRAMS. Det är det här, det – Må godt och simm för mig med är Ni söt! Stina hälsar! Er tillgivne HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Påskrift med blyerts: 16/7 1929 – sannolikt av Märta Lindqvists hand. [2] Smeknamn på Svenska Dagbladet, som hade en rik kulturbevakning. [3] Syftar på Märta Lindqvists signatur Quelqu´une. [4] I brev från Märta Lindqvist till Hjalmar Bergman den 9 juli 1929 bad hon att få publicera ett ”brottstycke” ur den nyskrivna radiodramatiseringen av Hans Nåds testamente i Svenska Dagbladet, vilket skedde, strax innan hörspelet uppfördes i radio för första gången den 3 augusti 1929. Bakom detta låg, att hon i telefon hört Per Lindberg prisa dramatiseringen i ampla lovord: ”Han sade att det var en strålande komedi, och brukade alla språkets mest översvallande adjektiv om den.” Radiochefen Julius Rabe och Per Lindberg var överens om att en förhandspublicering skulle vara en bra reklam för det nya radiomediets verksamhet. Se brev 835 till Gustav Muck Linden den 10/6 1929, not 4. [5] Teaterrecensenten Guido Valentin (1888–1963) i Svenska Dagbladet. [6] Gustaf Ahlbin var vid denna tid redaktionssekreterare vid Svenska Dagbladet och representant för Tidningarnas Telegrambyrå i det nystiftade aktiebolaget Radiotjänst. [7] Regissören Per Lindberg som vid denna tid ingick i arbetsutskottet för Stockholmsutställningen 1930. Se brev 828 till Per Lindberg den 23/2 1929, not 2. Det var Lindberg som föreslagit att Hjalmar Bergman skulle få uppdraget att utarbeta en synopsis till ett festspel för invigningen av denna stora arkitektur- och designutställning som innebar ett genombrott för funktionalismen i Sverige. Denna sommar arbetade Bergman intensivt på manuskriptet till festspelet, som till sist dock inte antogs av utställningskommittén. I en senare, bearbetad och förkortad version för radio kom det att kallas ”Spelet om flickan och frestelsen”, där Djävulen förekommer som en rollgestalt. Detta sändes den 17/4 1930 med musik av Hilding Rosenberg och i regi av Per Lindberg. Tydligen var det Bergmans tanke att Gösta Ekman skulle haft en roll i festspelet. [8] Avser Guido Valentin. Dennes kontakter med Bergman vid detta tillfälle avsåg med säkerhet ett samtal om det tilltänkta festspelet. [9] Skådespelaren Gösta Ekman. [10] Radiodramatiseringen av romanen Markurells i Wadköping tillkom på initiativ av Per Lindberg. Se brev 842 till Per Lindberg den 6/10 1929, not 1. [11] Syftar på prins Wilhelm som aktivt deltog i kulturdebatten. [12] Till övriga alliterationer fogas ytterligare en på dramatenchefen Erik Wettergrens namn. |
|
OriginalOriginal full storlek | |
  |