841. Tor BonnierDalarö 10/9 [1929][1] Käre Tor, hoppas du har havran inne, ty regnet tycks inte vilja hålla inne. Nå, eljes har väl din första sommar i modernäringens tjänst varit gynsam. Gav Erik ax och Olof kaka? [2] Eller kanske det är tvärtom Olof som bör komma med axet och Erik med kaka. Mina agriculturella kunskaper – en gång lysande – börja alltmer blekna. Dock finnes ett och annat rudiment kvar. Din älste son har här på ön utspridt att hans herr far toddar flitigt med ortens vetrinär. Det brukar vara ett osvikligt tecken på sunda och allvarliga landtbrukare-instinkter. Själv söp jag för åtskilliga år sen med den särdeles framstående, numera avlidne länsveterinären Paul Heurgren.[3] Därvid inhöstade jag goda kunskaper men blev tyvärr icke brukare – av den anledning att jag liksom fordom den ryske bonden led brist på jord, då däremot vodkan ej tröt. Heurgren lyckades ej göra mig till landtman men ett tiotal år senare visade det sig att jag fördärvat honom till litteratör. Han skrev ett för övrigt intressant arbete om vidskepelse i djur-läkekonsten. Kort därpå dog han. Brännvinet spelar en stor roll i landthushållningen. Min fars farbror, Frans Bergman på Esperöd var en gång den störste brännvinsbrännaren och svin-avlaren i Skåne. Elakt folk påstod dessutom att han var största svinet på sin gård och visst är att han vägde tvåhundrasjuttio skålpund [4]och hade järnband kring magen. Men hos gamla Hamiltons på Bo såg jag en sugga om tvåhundraåttio kilo. Hon var fet. Vad mig beträffar (för att nu lämna svinen) har jag havt en tämligen mager och usel sommar. Orsaken har kanske närmast varit den att jag påtagit mig en del mindre ”beställningar”[5] vilka plottrat sönder tiden och då jag ändtligen skulle börja min roman, var sommaren slut eller så godt som. Då vågade jag inte kasta loss med en stor sak. Utställnings-jobbet [6] har varit mig tämligen jäktande och torde väl skänka mig föga glädje – börjar jag misstänka. Komedin[7] fick jag lägga ned redan efter halva andra akten på grund av brådska. Emellertid ska jag väl ta upp den igen, vad det lider. Romanen också förstås[8] – men våren är ju en dålig tid för utkomsten – ordet taget i dubbel bemärkelse. Apropos – hur har det gått med novellerna månne?[9] För ögonblicket håller jag på med att ”radiera” Markurell[10] – man kan nog ta bort i och säga radera. Det är inte så alldeles lätt. Alltså, min käre herr Bokförläggare, jag kommer med tomma händer. Tyvärr. För mig. Just nu kan jag emellertid glädja Patron med att det klarnar och att barometern stiger. Och ger den sig till att stiga i mitt rum, vad ska den då inte göra i ditt! Hur underligt – tjugusex kor skulle du köpa för att lära dig inse att cognac är enda sanna drycken. Trots ditt förnekande känner jag nu fuller väl din hemliga avsikt att bli komunal-ordf. Sen ha vi Kammaren, Kungens Bord, Länsresidenset och Talmans-klubban. Sista akten slutar med Serafimer-ringning. Så ljus ser jag din framtid. Min liknar mera gamla Oestreichs – dunkel aber sicher.[11] Hej på dej så länge. Jag kommer in någon gång innan jag far – vart? Din HjB Beträffande min systers funderingar[12] sa jag Stina strax att jag trodde dem orimliga – hon tyckte emellertid att hon borde låta dem gå vidare. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Orts- och datumangivelsen är handskriven. [2] ”Om Erik ger ax ger Olof kaka”, talesätt enligt gamla bondepraktikan med innebörden att om höstrågen gått i ax till Eriksmäss (d.v.s. den 18 maj), kunde man baka bröd till Olofsmäss (d.v.s. den 29 juli). [3] Länsveterinären Paul Heurgren utgav böckerna Djurskrock, 1920, och Husdjur i nordisk folktro, 1925. [4] Ett skålpund, gammalt viktmått, motsvarande 425 gram. [5] Gäller ett antal noveller till olika tidningars och tidskrifters julnummer detta år. ”Den som en gång älskat”, (Nerikes Allehanda), ”Ett bedrägligt helgon”, (Julfacklan), ”Flickan från Ekersta prästgård”, (Vårt Hem), ”Julfantasier”, (Vintergatan), ”Moderna leksaker”, (Söndagsnisse-Strix) samt två veckokomedier för Radiotjänst: ”Avsked” och ”Ösvi contra Babylon”. [6] Gäller manuskriptet ”Ett festspel”. Verket skulle ha uppförts i anslutning till Stockholmsutställningen i maj 1930. Bergman hade i februari 1929 fått uppdraget att utarbeta en synopsis till detta. Se brev 828 till Per Lindberg den 23/2 1929, not 2. I tämligen färdigt skick överlämnades manuskriptet i slutet av augusti 1929 till utställningskommittén. I ett brev till Bergman den 10/10 1929 talar Per Lindberg om att utställningskommisarien för Stockholms-utställningen ”Gregor Paulsson önskar ha ett sammanträffande med oss två på en gång”. I ett senare brev tillägger han den 5/2 1930: ”jag har till utställningen inlämnat kalkyler, skisser och modeller över festspelet och väntar ett avgörande i dagarna”. Än mer optimistisk är han i ett brev den 26/3 1930: ”Festspelsfrågan kommer att avgöras nu om fredag, alltså den 28, då jag för sista gången och inför sista instansen skall tala för varan. Tidigare instanser som festspelet passerat, anse att svaret måste komma att bli tillfredsställande.” Då föll helt oväntat bilan och utställningsledningen beslöt att refusera Bergmans manus med hänvisning till de alltför höga kostnaderna för insceneringen. Såväl Hjalmar Bergman som Per Lindberg skildes därmed från projektet. Saken väckte en viss uppmärksamhet. En journalist i Dagens Nyheter betecknar den 19/4 1930 sarkastiskt läget så, att man i brist på andra sensationer håller på att förvandla: ”Hjalmar Bergmans inställda festspel [- - - ] till en Haupt und Staatsaktion”. Den 17/4 hade Bergmans svar nämligen kommit i form av en lätt överarbetad radioversion av det förkastade manuskriptet, kallad ”Spelet om flickan och frestelsen”. I Per Lindbergs regi och med Hilding Rosenbergs musik sändes detta skådespel i radio den dagen. Författaren skissar här i en epilog hur andra hälften av festspelet skulle ha utformats. Recensenternas uppskattning av textens litterära kvaliteter var överlag påtaglig. I Svenska Dagbladet framhöll signaturen E.W.O. den 19/4: ”Men den största behållningen gav likväl författaren själv vid sitt personliga framträdande i epilogen. Hans beskrivning av skådespelets fortsättning blev ett konstverk en miniature.” Även om Vera von Kræmer (1878–1940) instämde i det allmänna berömmet i sin anmälan i Social-Demokraten den 19/4 1930, ställde hon sig förstående till att festspelsledningen refuserat stycket: ”Hjalmar Bergmans spel förhärligar ’den nationella traditionen´, spinnrocken och vävstolen, ja man kan i flickan Anna-Lisas förförelse till jazz se en symbol för Sveas, det naiva Sveriges förförelse till utländska välska-funktionalistiska seder och maskindyrkan för att inte tala om utländska dansorkestrar! Allt som sägs i spelet har en udd mot utställningens eget ideal och syfte.” Man kan, menar hon, inte förtänka festspelets ledning att den ”inte velat spotta sig själv i synen”. [7] Syftar på en ofullbordad komedi med Hans Nåd som huvudgestalt. Se brev 818 och 857 till Tor Bonnier den 17/1 1929, not 8, resp. den 21/3 1930, not 3. [8] Okänt om något romanutkast över huvud taget kom till stånd detta år. [9] Åsyftar publiceringen av novellerna i samlingen Kärlek genom ett fönster. Se brev 830 och 832 till Tor Bonnier den 3/3 1929, not 4, resp. den 18/3 1929, not 49. [10] Åsyftar en dramatisering av romanen för radio, som Per Lindberg beställt i sin egenskap av chef för den nybildade Radioteatern. Dramatiseringen utarbetades under september månad 1929. Den gavs i radio för första gången nyårsdagen 1930. Denna version av Markurells i Wadköping kom senare i allt väsentligt att ligga till grund för scenversionen, som hade premiär på Dramaten den 29 augusti 1930 med Anders de Wahl i huvudrollen. Se brev 842 till Per Lindberg den 6/10 1929, not 1. [11] Oestreichs – dunkel aber sicher, ty., Österrikes – mörk men säker. [12] Bergmans syster, Elna S:t Cyr, hade frågat om hennes man Edgar, som var arbetslös, kunde bli inspektor på Tor Bonniers nyinköpta gård. Stina hade – något besvärad – framfört förfrågan till Tor Bonnier i ett odaterat brev omkring den 1 september 1929. |
|