842. Per Lindberg [Segelholmen] 6/10 [1929] Käre Pelle! Jag vet inte om din mamma framfört att Markurell[1] sedan någon vecka föreligger färdig. Jag har dock icke sändt den då jag ville ta en ny genomläsning för ev. ändringar. Det ska snarast ske. Så gav jag mig strax i kast med ”veckan”.[2] Jag försökte med skörden men fick – mest på grund av okunnighet och därmed följande osäkerhet intet grepp på skylarna – saknade grepe, så till sägandes. Letade då efter annat och tog fatt på höst-stämningen, som jag ock behandlat i närslutna manus betitladt ”Avsked[”] = (kan naturligtvis ock kallas = ”höststämning” eller liknande). Emellertid har den i varje fall ett fel – nämligen att gå starkt i moll – så är det här på Segholmen. Sökte därför omedelbart något annat och skrev ett till som jag kallar: Ösvi contra Babylon.[3] Ämnet är bland dem som ha lång aktualitet, fast nyligen en smula vädrat genom runstenen i Gripsholms-slott.[4] Ja, nu får du själv granska materialet och därav taga vad dig för godt synes, o Ananda.[5] Vi ha det alltjämt förträffligt och stanna på holmen antagligen till 1 nov. – dock med en sprithämtningsresa omkr. den 15. (Ty man har ju också medborgerliga plikter. Apropos så är jag alltjämt dig eller makan guld skyldig. Som du ser, vakar samvetet ell söver mä öppna öjen alldeles som det gamle göte lajon – )[6] Någon gång i slutet av månaden ska jag till Upsala för att enl. gammalt löfte prata sk-t i este[t]iskan.[7] Än vidare ska jag i veckan skriva för Turistföreningens årsbok ett Örebro-bidrag.[8] Redaktören är en trevlig yngling, som vann mitt hjärta. När jag nämligen anförde att jag kände få betydande facta rörande min födelsestad, utbrast han med entusiasm: Ljug, herr Bergman, ljug! – Alltså lever jag nu under en lögnaktig stjärna. Vi är mycket nyfikna på det fältslag, som ditt blod har färgat rödt![9] Apropos – varför kan inte radio om än aldrig så kort omnämna åtminstone märkligare premiärer? Att fru Andersson i Hökens gränd vrickat tummen, det får vi veta, och att [i] Borlänge tre komunalarbetare gått i strejk, och att Jönköpings-Jonsson är väl trimmad – men när ska vi få veta att T.T.:s radio-tjänst är ens något så när trimmad???? Hej, nu, hälsa din ljuva hälvt och låt höra av dig om och när du får tid, syndare. Mycket må du ha syndat i din dar så sant som arbetet är ett syndastraff! Stina hälsar! Din HjB Originalet saknas. Vidimerad avskrift finns i Sveriges Radios dokumentarkiv. [1] Dramatiseringen för radio av romanen Markurells i Wadköping kom till på initiativ av Per Lindberg, som i ett brev den 22/5 1929 skisserar, hur han ur romanens stoff tänkt sig dra fram en dramatisk intrig, uppdelad i åtta olika sekvenser med beaktande av det nya mediets speciella egenart. Bergman genomförde projektet i september 1929, och dramatiseringen sändes f.f.g. i radio nyårsdagen 1930. Transkriberingen av romanens episka flöde till en komedi i tre akter och åtta tablåer, uppförd på en virtuell spelplats, blev ett genombrott för radioteatern och såväl en konstnärlig seger för regissören Olof Molander som ett erkännande av Tore Svennbergs tolkning av huvudrollen. Värdshusvärdens son, Johan Markurell, gestaltades av Alf Sjöberg. Överflyttningen av värdshusvärden Markurell och dennes Wadköping från etermediets spelplats till Dramatens vridscen visade sig dock inte vara helt problemfri. En talande anekdot från Bergmans sista levnadsår klargör detta. Den text som överlämnades till den unge Alf Sjöberg som hans första uppgift som regissör och scenograf vid nationalscenen överensstämde endast med ”några smärre ändringar” med radioversionen. Det första mötet med Hjalmar Bergman avlöpte helt problemfritt. Med energi och spelglädje kunde Sjöberg påbörja repetitionsarbetet våren 1930. Efter sommaruppehållet, då endast några få repetitioner återstod, ringde teaterchefen Erik Wettergren upp Sjöberg och berättade, att Bergman meddelat att han utformat en ny version av skådespelet. Han krävde att just denna skulle uppföras på Dramatens scen. Lätt skräckfylld sökte Sjöberg upp författaren på Dalarö för att söka få honom på andra tankar. Mötet avlöpte inte alls som han befarat. ”Han [Bergman] kom emot mej, klädd i sina lite slitna sommarkläder, vänlig och glad och stor och fryntlig och sa: Naturligtvis ska du spela det som du vill ha det. Och du ska ha den första versionen, den som du säger att du tycker är bäst.” Sedan bjöd Bergman på lunch och samtalet kretsade kring många ämnen. Några dagar senare sökte Bergman ånyo kontakt med Sjöberg per telefon och var då enligt den som tagit emot samtalet ”på ett fasansfullt humör”. Sjöberg gick upp på det hotell i Stockholm, där författaren nu bodde och ”fann en totalt förändrad människa. Det kändes som om jag stod inför hans natt-jag. Han var ohygglig, tydligen djupt inne i en depressiv period fylld av aggressioner. Han skulle göra mej allt ont på jorden, förklarade han, fördärva hela min framtid, vad som helst – om jag vägrade spela pjäsen i den nya versionen. Jag kände mej plötsligt alldeles lugn. Totalt övergiven – men lugn.” Arbetet på scenen hade nu hunnit för långt för att några ändringar skulle vara möjliga. Sjöberg lämnade rummet med Bergmans ”sista hatfulla ord” ringande i öronen: ”Han skulle aldrig mer sätta sin fot på Dramaten. Och mej skulle han skandalisera i tidningar, inför rätta …” Återstod bara generalrepetitionen. Bakom sin rygg uppfattade regissören hur det storvuxna författarparet vältrade in i den nedsläckta salongen. Sedan ridån gått ned efter första akten kom Stina Bergman fram och bad Sjöberg att söka upp Hjalmar. ”Han hade inte rest sej från sin bänk, längst bak, och när han tittade upp märkte jag att hans ögon var röda av gråt. Så lyfte han armarna och drog utan ett ord ner mej i sin stora famn…” (Hänt i Veckan nr 52 1969). Den version Bergman tidigare så gärna velat se uppförd var sannolikt den utformning som Otto Jacobsen beställt för Dagmarteatrets räkning ”någon gång på sommaren” 1930, enligt Stina Bergman. (Se Samlade Skrifter, volymen Markurells i Wadköping, s. 383). Premiären på Dramaten den 29/8 1930 blev framgångsrik för såväl författare som regissör. Huvudrollsinnehavaren, som denna gång var Anders de Wahl, hade med sin burleska tolkning av Markurellgestalten med glans inträtt i ett nytt rollfack. [2] Per Lindberg hade som chef för Radioteatern 1929–1931 försökt aktivera svenska författare att för det nya etermediet skriva underhållande sketcher under titeln ”veckans komedi”. Den första som Bergman skrev var ”Avsked”. Den tillkom under de två första dagarna i oktober 1929 och sändes i radio den 12/10 1929. [3] Veckokomedin ”Ösvi contra Babylon” skrevs den 4–5 oktober 1929 och sändes i radio 3/11 1929. [4] Runstenen vid Gripsholms slott är från mitten av 1000-talet e.Kr. Inskriften handlar om Ingvar den Vittfarne, som dragit i härnad genom Ryssland till Särkland – en fornnordisk benämning på Mellanöstern eller Arabien. [5] Ananda, munk och lärjunge till buddhan Shakyamuni, känd för sin förmåga att memorera och recitera dennes texter. [6] Bergman alluderar här på visan ”Det gamla Göta lejon hvilar / Med öppna ögon sofver det”. Texten är skriven av Esaias Tegnér och tonsatt av I.P. Cronhamn. Visan ingår i F. Eggelings Sångbok för folkhögskolor och andra läroverk, 1882. [7] Bergman framförde den 5/11 1929 sin essä ”Karikatyr och kliché” som föredrag i Estetiska föreningen i Uppsala med sådan bravur, att det enligt ett samtida ögonvittne ”skulle ha hedrat vilken yrkesskådespelare som hälst”. Se brev 843 till Allan E. Sjöding den 13/10 1929, not 2. [8] Bergmans uppsats ”Örebrobekanta och bekanta örebroare” trycktes i Svenska Turistföreningens årsskrift för 1930, som behandlade landskapet Närke. Den trevlige ynglingen var möjligen Carl Fries, som var redaktör för detta nummer. [9] Syftar på Per Lindbergs uppsättning på Dramaten av Maxwell Andersons och Laurence Stallings drama Ärans fält, som hade premiär den 5/10 1929 och gavs 21 gånger. |
|