864. Tor Bonnier Segholmen den 7/7 XXX Käre Tor! Tack för brevet beträffande Radio-uppgörelsen![1] Som du förstår svalde jag inte uppgörelsen med särdeles aptit men Rabe[2] – i övrigt det jag tror en hygglig man – satte kniven på strupen genom att säga att det var absolut enda sättet för honom att få telegrafstyrelsens visst allsmäktiga ombud (någon tel.-dir.[3] vars namn jag glömt) att reflektera på saken. (Detta mitt samtal med R. då också kontrakt förelades mig inträffade någon vecka efter vårt samtal i ämnet.) Telegrafombudet hade hävdat den åsikten att jag borde ge arbetet alldeles fritt åt Radio då det vore en storartad reklam. Häremot kunde jag lyckligtvis ställa ditt uttalande om hur förhands-publicering ställde sig ur reklam-synpunkt – närmast negativ. Det var tur, att jag hade talat med dig, ty eljes hade jag stått där utan något vederhäftigt motskäl. Rabe böjde sig givetvis för din auktoritet – jag hoppas du ursäktar att jag slogs med den! – men hade som sin klippa telegrafherrns omedgörlighet. Att Rabe handlade bona fide[4] har jag ingen anledning betvivla, likaså ej att telegrafherrn handlade bona stupiditate. Det var alltså att ta eller inte ta. Jag försökte alltså skjuta mina känslor åtsidan och efter tämligen klen förmåga se saken ”nyktert”. Tyvärr är nykterheta inte min starka sida. Emellertid: Du och jag hade överenskommit om en första upplaga på så och så många ex. och till det och det priset. Den för er mindr[e] tilltalande radio-utsändningen var tagen med i beräkningen och att Ni översåg därmed betraktade och betraktar jag som en ren älskvärdhet och hjälpsamhet mot mig. Radio å sin sida köper utsändningsrätt för 2000 kr. vilket visserligen är tämligen as-fräckt men mildrar detta ej obetydligt genom att garantera (och i förskott utbetala) honorar för ytterligare upplagor till ett belopp av sex tusen kr. Skulle flera upplagor än den med Er kontrakterade utkomma inom halvtannat år, är jag skyldig återbetal[a] garanti-summan i den mån den täckes av de nya upplagornas honorar. Praktiskt taget ter sig för mig saken så: för mig – att radio garanterar honorar för nya upplagor, vilkas tillkomst ju alltid måste anses oviss. För Bonniers – att, frånsedt den förutnämda betänkligheten som väl dock snarast torde gälla den första upplagan, jag med från Er influtna medel klarerar en skuld, garantisumman, till Radio. Ja, kära Tor, detta är ju om inte fans sätt att läsa bibeln[5] så åtminstone en fattig fans sätt att läsa kontrakt. Om några dagar hoppas jag vår telefon är klar, då ringer jag och får höra vad du säger om saken. Din HjB Förrästen har jag det jobbigt som en röd hund. Nyss voro Sjöström och Bryde[6] här. Markurell skall efter åtta års funderingar filmas – denna gång ljud förstås. Synops på fyra dar, manus den första. Och Frackflickan sjunger operett i skallen på mig.[7] Och så den här saken. Nätterna är vita både av sommar och sömnlöshet. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Radioföljetongen – den blivande romanen Clownen Jac – presenterades för första gången i en notis i Dagens Nyheter den 20/7 1930: ”Den får titeln ’Den nye Émile’, vilken ju redan den säger en del om innehållet. Det blir den moderna tidens uppfostringsproblem som Hjalmar Bergman kommer att ställa under debatt i sin följetong, vilken icke är en roman i vanlig bemärkelse och som inte heller kommer att föredragas av författaren själv – vilket någon gång tidigare uppgivits, utan av en skådespelartrio. ’Följetongen’ som skall återkomma två gånger i veckan under höstens lopp och ersätta en del av radiorepertoarens småpjäser, består nämligen dels av dialoger och dels av berättande partier.” Det är Per Lindberg som stått för uppgifterna i tidningsnotisen. Hjalmar Bergman anknöt i sin radioföljetong till en äldre generations tradition av högläsning i fotogenlampans sken. Reminiscenser från ungdomens läsning av Zacharias Topelius (1818–1898) Fältskärns berättelser, 1859, återfinns kanske i de ramberättelser som inleder varje kapitel i radiomanuskriptet. I dessa dialogiserade scener samtalar tre skådespelare, utifrån en utskriven dialog, kring händelser och figurer i tidigare avsnitt. Åhörarna fick på så sätt en successiv resumé av händelseförloppet, innan läsningen av ett nytt avsnitt tog vid. Varje kapitel kom därvid att bilda en avslutad enhet – en självständig tablå i det episka flödet. De inledande avsnitten med de tre skådespelarna utgick senare helt i bokversionen. Inte mindre än ytterligare 111 nedskärningar i radioversionen gjordes inför tryckningen av romanen. När Bergman själv tog över clownens roll övergick gestaltningen i ett hörspel. Detta återger en livfull cirkusarena, där clownens repliker bryter sig mot publikens alltmer livfulla, närmast hotfulla reaktioner. Förloppet kommenterades av Hallåmannen, gestaltad av den kände radioreportern Sven Jerring. Uppslaget att själv överta clownens provokativa utspel hade Bergman troligen inspirerats till av den positiva upplevelse han haft ett halvår tidigare, när han själv läste den retoriskt nationalistiska epilogen till hörspelet ”Flickan och frestelsen”. Den gången hade han talat direkt till svenska folket om svensk natur och kultur, om svenska värden i polemik mot internationella impulser som enligt hans mening okritiskt anammats av samtiden. Bakom clownmasken utvecklar Bergman inte precis någon analys av ”den moderna tidens uppfostringsproblem” – men väl sin egen bittra livs- och människosyn och sina etiska normer. Därmed uppfyllde han den dröm att ”gå ut ur mitt hus, mitt symbolhus och tala på torget”, som han i ett brev till Ellen Key en gång hoppats bli mäktig. Se brev 274 till Ellen Key den 29/11 1915. [2] Riksprogramchefen vid Radiotjänst Julius Rabe (1890–1969). Saken gällde en överenskommelse om rätten för Bonniers att ge ut manuskriptet till Clownen Jac som bok. Radiotjänst skulle till Bergman betala ut en garantisumma om 8 000 kronor och förlaget i sin tur 5 400 för en första upplaga. Enligt ett brev från Stina Bergman till Tor Bonnier den 31/5 1930 gällde dock följande klausul: ”Går boken ut i flera upplagor innan den sista december 1933, äger radio rätt att återfå intill 6000 kr, av författarhonoraret.” Uppgifterna bekräftas av ett brev till Bergman från Julius Rabe den 27/5 1930. [3] Chefen för Telegrafstyrelsens radiobyrå Seth Ljungqvist som satt i Radiotjänsts styrelse och var känd för sin maktfullkomlighet. Ljungqvist tog initiativ till begränsade provsändningar av radioprogram så tidigt som 1922. [4] lat., bona fide uppriktigt, i god tro – bona stupiditate av dumhet, enfald. En lek med latinska ord och uttryck. [5] ”Läsa något som fan läser bibeln” – omtolka allt till sin egen fördel. [6] Gäller talfilmsbearbetningen av Markurells i Wadköping som förhåller sig ganska fri till såväl romanen som hörspels- och scenversionerna. Filmen spelades in under september och oktober 1930 med den från USA just hemkomne Victor Sjöström både som regissör och huvudrollsinnehavare. Vilhelm Bryde var filmens arkitekt och Jules Sylvain hade skrivit musiken till den. Premiären ägde rum den 16/2 1931. Kritikermottagandet var ganska svalt. [7] Projektet att göra Flickan i frack till en operett mäktade Bergman aldrig genomföra. Uppslaget fullföljdes dock av Stina Bergman, vars idé det också ursprungligen varit. |
|