[1] Telegrammet är ankomststämplat i Stockholm den 5/11 1930 och adresserat till brohlin bonniers sthm, d.v.s. Lars Brolin, tryckerichef på Bonniers förlag.

[2] Avser korrekturet till Clownen Jac. I en notis i Dagens Nyheter den 20/7 1930 meddelar Per Lindberg, programledaren för projektet, att Bergman skrev på en radioföljetong, ”vars arbetstitel var ’Den nye Emile’, vilket ju redan det säger en del om innehållet. Det blir den moderna tidens uppfostringsproblem Hjalmar Bergman kommer att ställa under debatt.” Följetongen skulle sändas två gånger i veckan och läsas av tre skådespelare – Ester Sahlin, Erik Rosén och Mattis Taube. I Bergmans almanacka kan man ovanligt väl följa konceptionen av romanen. Den 13 juli står: ”Provbörjade radioromanen”. Skrivandet fortsätter fram t.o.m. den 30 juli, då sex kapitel föreligger. Skrivandet avbröts då först för ”läsning”, som tydligen inte utföll till full belåtenhet. Därefter vidtog omarbetningar, som sporadiskt fortsatte under augusti, då även andra uppgifter och personliga konflikter splittrade koncentrationen. Den 17 september reste Bergman in till Stockholm för att medverka vid presentationen av sin radioföljetong. Enligt det bevarade radiomanuskriptet skulle Per Lindberg delta i denna presentation och ange målsättningen med den nya radiogenren. Av ekonomiska uppgifter i Radioteaterns arkiv (SRF B50 D3) framgår det dock, att det var Bergman själv som framförde denna programförklaring, vilket också bekräftas av en anteckning i almanackan för den 19 september – Bergmans födelsedag. ”Mitt syfte”, framhöll Bergman, ”är blott att väcka er uppmärksamhet och eftertanke på vissa förhållanden mellan det konstnärliga nöjeslivet och det allmänmänskliga samt mellan konstnärens inre liv, hans konst och hans publik”, heter det. Bergman hade tidigt fått smak för att genom det nya etermediet vända sig direkt till sin publik i och med uppläsningen av epilogen till det omarbetade festspelet – ”Flickan och frestelsen” i april 1930. Han fick då i pressen erkännande för sin högläsning: ”Denna röst var Hjalmar Bergmans egen. Han talar mycket väl, ehuru han betonar vad som skall betonas så att man blir viss om, att vore han inte författare, skulle hans geni ha gjort honom till en skådespelare.” (Social-Demokraten den 19/4 1930). Efter stockholmsresan i september pågick arbetet med Clownen Jac ute på Segelholmen relativt ostört fram till den 17–21 oktober, då kapitlen 18–19 – den s.k. ”clownkatekesen” utformades. Denna verkets höjdpunkt medförde vissa smärre omarbetningar av närmast föregående kapitel. Den 26–27 oktober avslutar Bergman med en epilog denna sin sista roman. Han var då angelägen om att i uppläsningen av clownkatekesen en sista gång vända sig direkt till sin publik, vilket skedde den 19/11 1930. Jfr brev 864 till Tor Bonnier den 7/7 1930, not 1. Per Lindberg hade med tanke på Bergmans dåliga kondition försökt avvärja hans agerande, men författaren svarade honom: ”Jag skiter i min bok. Jag skiter i vad dom säger. Jag skiter i vad som blir av alltsammans. Men jag ska läsa clownens katekes. Det gör detsamma om dom hör orden. Dom ska höra clownen.” Se Per Lindberg, ”Clownen Jac”, BLM, nr 1, 1941.