[1] Telegrammet är ankomststämplat i Stockholm den 4/12 1930 och adresserat till gustaf linden lilla baltgatan 8 stockholm.

[2] Kontraktet med Linden som Bergmans teateragent för Norden från den 22/2 1925 blev uppsagt den 10/11 1928 med ett års respit. Den nya överenskommelsen annullerades i sin tur genom ett nytt kontrakt undertecknat den 28/11 1930. Det var alltså denna skrivelse Bergman återsände. I ett brev den 10 december 1930 till Hjalmar Bergman berättar dock Linden, att Stina Bergman hade uppvaktat honom i saken och beklagat sig över att kontraktet under rådande omständigheter var ekonomiskt ofördelaktigt. Linden fick 15% för en marknadsföring som tydligen både Stina och Hjalmar Bergman redan funnit ganska passiv, menade hon. ”Av detta samtal”, framhåller Linden i brevet, ”framgick tydligt att vi ej tillräckligt grundligt genomgått och dryftat alla förutsättningarna och konsekvenserna av ett kontrakt [- - -] samt att ett vidhållande av detta åtminstone under närvarande förhållanden antagligen endast skulle leda till vissa obehag och tråkigheter för alla parter.” Linden ber därför enträget Bergman, att han skall vänta med att effektuera kontraktet till nästa gång de personligen råkas och kan diskutera saken närmare. I ett brev till maken kommenterar Stina Bergman dennes agerande: ”genom att ´gå bakom min rygg’ som du gjorde; visar du tydligt och klart hur lite du vet om mina känslor för dina arbeten ty annars skulle du aldrig, även om du varit mycket ond på mig, ha gjort vad du gjorde den här gången. Dina dramatiska arbeten har varit mina enda och mest älskade barn. Jag har ägnat dem lika många tankar, lika mycket omvårdnad, jag har pysslat och sysslat med pappersarken: jag har skött deras placering med lika innerligt stor kärlek som någonsin en mamma sina levande ungar.” Hon berättar längre fram i brevet hur hon storgråtit en timme efter samtalet med Linden, ty hon kände att Bergmans sätt att genomföra kontraktskrivandet ”utan att säga ett ord till mig” inneburit, att ”något mycket vackert i min själ slagits sönder genom ett förräderi”. Hon kunde åberopa sig på att hon lyckats placera Markurells i Wadköping på olika scener genom att skriva ett femtiotal brev. Stina Bergman erinrar också i sitt brev om att maken om Linden yttrat, att denne trots ett fett honorar inte gjorde mer för att föra ut hans dramatik än de själva kunde genomföra. Stina Bergmans bevarade korrespondens vittnar om hennes oförtrutna arbete på att placera Bergmans dramatik.