882. Karl Otto Bonnier Meran den 19/12 XXV[1] Bokförläggaren H.Herr KARL-OTTO BONNIER Stockholm. Käre Karl-Otto! Först och främst önskar jag att Moster Lisen, Du och hela Ditt hus måtte få en riktigt trevlig jul och just de julklappar – timliga och andliga – som envar önskat sig! Därnäst kommer jag med ett förhands-tack för Er julklapp till oss! [2] Jag kallar det förhands-tack ty paketen öppnas ritualmässigt först på julafton. Tacket åtföljes av en bugning som är djup, ty min rygg har redan krökts. Det var nämligen en börda att bära hem från posten! Kunde inte Karl-Otto ha varskott mig så att jag fått hyra en höskrinda? Jag sa till min hustru: Se här de ”några par böcker” som du har prickat för! Nåja, jag vill inte vara orättvis – hon såg verkligen förlägen ut. (Det händer sällan.) Emellertid – denna storartade boklavin har för oss löst ett bland våra svåraste livsproblem, kvälls-problemet. Här finns visserligen en bio men på den kan vi endast gå en kväll i veckan. Återstår 6 kvällar. Du förstår, och tack! Slutligen får jag tacka för Ditt vänliga brev av den 12 som tog icke mindre än sex dagar. (Jag har aldrig sett maken till post – tidsrymden varierar mellan 4 och 9 dygn, räknade mellan avsändnings och ankomst-stämpel!) Sedan jag fått Ditt brev slog jag mig ned i detta alplandskap och konstituerade mig som svensk stipendienämnd-medlem. Och ehuru saken torde vara avgjord, när detta anländer, nedskriver jag mina magra funderingar:[3] Jag har själv ingen kandidat, håller mig därför till listan. Ossiannilsson är en man, som inte kan skriva svenska annat än på vers. Jag läser sällan vers och vet därför mer om hans fel än om hans förtjänster. Rullar sedeln utåt. Didring är en karl vars fräna lynne hållit honom ärlig. Har skrivit bra saker. Votum: ja. Marika är en snäll människa, som jag önskar allt godt. Hoppas att hennes julbok gått så bra att hon inte behöver någon uppmuntran för tillfället. Överföres till nästa års lista. Gyllander – något större ilska, något mindre talang än hos Didring. Hederlig och yrkesskicklig skandalskrivare. Bra och bitter människa. Votum: ja. Av Carl Larsson i By har jag endast läst ett film-manuskript med den återvändande Kristus som huvudperson. (Leading partner.) Det var alls inte dumt men omöjligt. Mannens övriga produktion känner jag ej; har likväl hört att den ska vara bra. Över Lagerkvists nya byxor har jag på ett Paris-café slagit ut en grogg. Det där plagget skulle jag gärna vilja ersätta, eftersom jag vet att en författare ofta nog har svårt att skaffa sig byxor. Förrästen står hans intelligens i omvänd proportion till hans börs. Och jag tror, att han är mycket fattig. Votum: ja. Hellström sitter i samma båt som Didring. Väldigt bra båt bara den inte blir för full. Votum: Tja. Elisabet Kuylenstierna-Wenster var en gång min hustrus lärarinna i historia. För så vidt jag vet var hon en idealisk lärarinna, kollossalt närsynt och mycket snäll. (Hennes undervisning var förträfflig; än i dag minnas hennes tacksamma lärjungar, att Gustaf Adolf dog 1632, att Alexander den store efterträdde Caesar och att Karl XIII var KarlXIIs son. Fråga bara Stina, den som vill veta något!) Alltså tycker jag, att K-W. har sitt givna genus vitae och al[l]s icke bör bekymra en litterär stipendienämnd. Går gamla Grabowska ateliern illa? Eller varför kan inte A.L. Elgström få sysselsättning och bergning där? Syster till en fantasirik konstnär har hon kanske vissa anlag som kunde komma nämda firma – och henne själv – till godo. Tjaha, det var listan med de äldre och jag har känt mig som en kaxe mens jag genomgått den. Kommer nu till de yngre och blyges. Vilken snygg ledamot stipendienämnden har i mig! Jag har klandrat mig själv, därför att jag skolkat från nämdens sammanträden – nu förstår jag att det varit min enda dygd och räddning. Jag genomgår listan: Stubbendorff, Holmström, tyvärr okända namn; Värnlund (trodde han var skådespelare); Taube (cabaret-artist – har han skrivit något?); Eyvind Johnson – försöker att minnas något men minns bara Berg-Eyvind och han kan det inte vara; Bohlin (dotter till tryckeriet vars skylt jag sett i en portgång?) Karin Ek, jag tror att hon en gång föreläst över min dramatik i Borgarskolan, hoppas och tror att hon är ett förtjusande och intelligent fruntimmer men skulle gärna velat höra föreläsningen innan jag bestämde mig för ett pris. Jändel – ett egendomligt namn. Se där en prisdomares funderingar. Svampen på. Jo tänk! Jag skulle kanske ändå ha föreslagit en kandidat honoris causa[4] – Anna Branting.[5] Den pennan slutade för tidigt åtminstone i pressen och just nu kunde ju en hedersgärd från litterärt håll vara passande. Å andra sidan är kanske hennes förmögenhetsförhållanden sådana att ett pris skulle innebära en blodig oförrätt mot andra kandidater. Nej nu kan jag ha tröttat Dig nog med dessa funderingar post festum. Förrästen måste jag gå ut i köket. Jag har nämligen inköpt en hare och den skall stekas. Kalvkotletter och dylikt kan man ju gärna anförtro åt kvinnohänder men en stek bör man sköta själv. Ända från den tidigaste sten-åldern har den högre kulinariska konsten hört mannen till. I vardagslag må Kajsa Varg regera, helgdagen förbehåller vi åt Hagdal eller Brillat-Savarin.[6] Jag är Brillat-Savarin, Stina Kajsa. Frågan är nu denna: Gryta eller ugn?? Jag har grubblat i timmar över denna fråga. Jag går att besvara den. Än en gång tack och god jul! Din tillgivne Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] Detta brev har tidigare förbisetts. Därav numrering och placering. [2] Karl Otto Bonnier, som var ordförande i Bonniers stipendienämnd, hade i ett brev den 12/12 1925 framhållit att Bergman, som tillhörande nämnden, utan vidare kunde ha begärt flera böcker. [3] Bergman hade som medlem av stipendienämnden att yttra sig över namnen på de aktuella författarna. Man märker av brevets nonchalanta kommentarer, att Bergman hade en tämligen begränsad överblick och ett bristande engagemang för sina samtida författarkollegor. Den äldre generationen som Ernst Didring (1868–1931), Karl Gustav Ossiannilsson (1875–1970) och Carl Larsson i By (1877–1948) får alla vänliga kollegiala vitsord. Oväntat utförlig är karaktäristiken av Hugo Gyllander (1868–1955), som gjort sig mest känd som medarbetare i Ord och Bild och för sin rika produktion av barnsagor. Han hade även publicerat några pessimistiskt präglade diktsamlingar, bland annat den 1925 utgivna Rytmer. Mer uppsluppet raljerande blir anmärkningen rörande ungdomsboksförfattarinnan Elisabeth Kuylenstierna-Wenster (1869-1933). Den vittnar om en viss nedlåtenhet inför kvinnliga författarkollegor, ett intryck som förstärks av kommentarerna till Anna Lenah Elgströms författarskap (1884–1968). Hon hade liksom sin bror Otto Elgström börjat sin bana som bildkonstnär. Redan 1911 hade hon dock debuterat med novellsamlingen Gäster och främlingar, en genre hon även senare med fördel odlade i sina kvinnoskildringar, där hon utvecklade ett kritiskt, socialt perspektiv. Bergman kände tydligen till henne som hustru till teaterchefen Gustaf Collijn vid Nya Intima teatern, som han samarbetat med. Se brev 360 till Gustaf Collijn den 14/2 1919. Det är troligen därför han vill hänvisa henne till Carl Grabows kända dekorationsateljé, där hennes ursprungliga konstnärliga talanger tydligen, enligt Bergman, bättre skulle kunna komma till sin rätt i produktionen av kulisser. Omdömet om den charmanta Marika Stiernstedt (1875–1954), som detta år hade uppmärksammats av kritiken för sin roman Fröken Lewin, blev däremot väsentligt vänligare. Helt indifferent ställer sig Bergman inför den för honom helt okända lyrikern Karin Ek (1885–1926). Av den yngre generationen hade Pär Lagerkvist (1891–1974), som Bergman tydligen vid denna tidpunkt träffat personligen, rönt ett visst kritikererkännande, vilket förstärktes av framgången med den 1925 utgivna barndomsskildringen Gäst hos verkligheten. Eyvind Johnson (1900–1976) och Evert Taube (1890–1976) hade ännu inte intagit de framträdande positioner i svensk vitterhet som de senare skulle besitta. Inte heller generationskamraten Rudolf Värnlund (1900–1945) hade slagit igenom. [4] honoris causa, lat., för hederns skull. [5] Bergmans eget förslag, Anna Branting (1855–1950), var känd som en briljant, politiskt medveten journalist i främst Social-Demokraten och Stockhoms-Tidningen. Hon hade där skrivit erkännsamma recensioner av flera av Bergmans verk. Som hustru till Hjalmar Branting gjorde hennes ekonomiska ställning henne mindre lämplig som stipendiat. [6] Skämtsamma anspelningar på den kända svenska kokboksförfattarinnan Cajsa Christina Warg (1703–1769) och hennes manliga kollega Charles Emil Hagdahl (1809–1897). Dessutom briljerar Bergman med sina kunskaper i kokboksgenren genom sin hänvisning till en framträdande representant för fransk gastronomi, Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755–1826). |
|