884. Tor Bonnier

[Segelholmen omkr. 10/9 1926]^[1]

Kära Tor,

jag vill först och främst av uppriktigt hjärta be dig om ursäkt för mitt obehärskade uppträdande i går!^[2] Det var mycket riktigt mina nerver, som spelade mig ett spratt: ska jag stanna länge i den här stan, komma de väl att spela mig flera. Vidare vill jag tacka Dig för det vänliga brevet i går kväll, varmed Du återknöt den diskussion, jag alltför brådstörtadt brutit – vilket bevisar att Du förblev situationens herre. Jag beklagar livligt att jag vid dylika solenna tillfällen ej förstår moderera min stämma, varförutom jag torde vara i starkt behov av några lektioner i måttfull plastik. Allra bäst vore kanske om jag helt och hållet avstode från dylika uppträdande, som varken äro till uppbyggelse eller nytta – men de tycks hos mig förekomma som anfall av andnöd hos den astmatiske.

Emellertid vill jag nu med något så när återvunnet lugn betyga att jag anser mig ha i sak rätt. Jag är alltjämt övertygad om att det på Albert Bonniers förlag finnes någon eller några som – visserligen kanske oftare förr än nu – med allehanda större och smärre tricks söka skada mina böcker. (Och icke endast mina utan en misshaglig klicks böcker – iakttagelsen fick jag redan 1913 bestyrkt av annan person. Vad speciellt mina böcker beträffar påpekades det för mig av bokhandlare Brydolf i Örebro.)^[3] Att jag icke i Dig ser den ”mystiske” ovännen har jag redan sagt Dig; och om Du tror, att jag misstänker Din far, tar Du alldeles fel. Visserligen tror jag – med rätt eller orätt – att han tycker ganska illa om mina böcker, men att han skulle göra sig skyldig till en småaktighet, varken har fallit mig in eller kommer att falla mig in. Detsamma gäller om Din bror.^[4] Nej såväl jag som min sagesman av anno 13 voro på det klara med att det icke var inom ”familjekretsen” den där avogheten var att söka. Men det lönar sig icke att tala om den saken, ty några som hälst bevis kan jag ej anskaffa.

Vad som emellertid förargar mig och sätter mig i harnesk mot Dig personligen, det är att Du helt enkelt slår dövörat till för mina klagomål, behandlar dem som en monomans tragi-komiska idéer och insveper ej Dig själv men firman med hull och hår och lus och mus i den vitaste ofelbarhet. Varför? Vore jag verkligen så maniakaliskt^[5] misstänksam, som Du vill låta påskina, så kunde det ge mig åtskilligt att fundera på. Och Ditt sätt att avfärda mina anmärkningar med en älskvärd tillåtelse och uppmaning att söka annan firma finner jag bra lättvindigt. Ty har Er firma, cheferna ovetande, begått en oförrätt gentemot mig, så ändras detta faktum näppeligen därav, att Ni visar mig dörren. Vill Du återigen bevisa, att jag havt orätt, så har Du verkligen valt det klenaste bland bevis. Om Du också hos mig tror Dig finna en monoman misstänksamhet, så lär Du väl ändå ej ha funnit en så monoman självöverskattning, att jag skulle betrakta min närvaro eller frånvaro som särdeles betydelsefull för firman Albert Bonnier. Den rättvisa, Du ädelmodigt erbjöd mig, påminner således bra mycket om Japan.^[6]

Det tjänar emellertid ingenting till att tvista om dessa saker. Jag har icke fört några böcker, har således icke heller några bevis att komma med och att denna sista lapsus – ty som sådan måste jag i alla händelser beteckna den – skulle bero på en slump, är naturligtvis mycket möjlig. Min hänvändelse till Dig skedde privat – om också alltför högröstadt, vilket jag ännu en gång ber om ursäkt för – och att Du genast besvarade den som firma-chef, visar således endast att Du avböjer alla privata hänvändelser åtminstone i fråga om detta. Det skall icke heller upprepas.

Vad slutligen beträffar min övergång till annat förlag så har jag som sagdt ofta nog – fast kanske oftare förr i tiden – funderat på den saken. Det finns ju åtskilligt som talar för en dylik åtgärd. Icke så mycket de påklagade omständigheterna, ty dels kan jag naturligtvis råka ut för liknande även hos en annan firma, dels har ju Din välvilja beredt mig fördelar såväl ”andligen som lekamligen”, som jag ej är nog otacksam att underskatta. Men hos en annan firma skulle jag slippa höra mina kära kollegors ständiga insinuationer om de* fördelar, jag anses åtnjuta: en åsikt, som antagligen delas av herrar kritici och annat litterärt luder. Det är någonting analogt med den ytterliga protection jag anses åtnjuta av – Tor Hedberg!^[7] Det är en sida. Och en annan: du hör till det fåtal vänner, som jag med lätthet räknar på högra handens fingrar. Och affärsförbindelser och vänskap gå, vill det synas, illa ihop. Emot en dylik övergång står för mig – dina förrästen mycket vänliga ord att Albert Bonnier skulle beklaga mitt ev. frånfälle får väl betraktas som en from lögn mig till tröst (skada bara att jag börjar bli alltför gammal, upp- och utsliten, för att finna tröst i så luftiga bilder) – den allmänna svårigheten för en, som Du själv uttryckte det, ej populär författare att vinna insteg på ett tillfredsställande förlag. (Och jag tror att ett rekommendationsbrev från det förlag, som visat mig dörren, snarast skulle verka som ett Uriah-brev: eller vad tror Du?)^[8] Vidare den speciellt för mig stora svårigheten att söka nya förbindelser – hitintills har den kanske varit den avgörande. Lägg härtill att jag de sista åren arbetat under en ständigt klatschande fattigpiska; det gäller för mig att få varje nytt arbete antaget och honorerat så snabbt som möjligt: och Du vet ju, att knytandet av nya förbindelser i alla händelser tar tid, och att de affärsmän äro räknade, som icke i säljarens iver se en förträfflig tumskruv. Rätt betänkt förstår Du alltså hur mycket lättare det faller sig för Albert Bonnier att säga: Var så god, vi vill inte tvinga er kvar – än för mig att svara: jag tackar er av uppriktigt hjärta för ett så generöst medgivande.

Nå frågan är ju på sätt och vis ej actuell. Jag har ju för ögonblicket två arbeten under tryckning och tredje delen av översättningen får jag väl betrakta som en beställning.^[9] Eller hur? Vad senare blir en senare sak. Min impopularitet, - som Ni sällan glömma att påminna mig om, ehuru påminnelsen är rätt överflödig – har gjort att jag alltid i viss mån betraktat mig som en löshäst, och alltid varit beredd på ett sådant mottagande hos förlaget och sådana villkor, som skulle vara för mig omöjliga. Jag kommer för framtiden att iaktaga samma eller skärpt måtta ifråga om trygghetskänsla. Och för Albert Bonnier kan det näppeligen ligga någon otrygghet uti att motse mina manuskript. Allrahälst firman nu således underrättat mig om, att den som klagar, klagar dumt och bör söka sin tröst i åtnjutandet av en fullständig frihet.

Nog därom! Du säger, kära Tor, att Du icke har någonting att ångra. Det tror jag, och desto bättre för dig. Själv befinner jag mig icke i samma lyckliga läge. Jag har redan betygat ånger över mitt häftiga uppträdande. Jag ångrar också, att jag alls uppträdde. Ty jag borde ha insett, att det var lönlöst. Visserligen tycks jag, att döma av ditt vänliga brev, ej helt och hållet ha förverkat Din välvilja. Men å andra sidan tycks Du endast ha blivit yttermera stålsatt i din åsikt, att jag är en maniakalisk person, vars tankar, även då de röra hans personliga angelägenheter, ej bör tillmätas något sanningsvärde. Denna Din åsikt tycks jag ej kunna rubba och avstår härmed från alla vidare försök.

Din tillgivne

HjB

* fantastiska!

Brevet är återgivet efter Tor Bonnier, Hjalmar Bergman. Brev. Brevväxling mellan författaren och hans förlag, Bonniers förlag, 1959.