[1] ty., utomordentligt.

[2] Sannolikt åsyftas Frälsningsarméns grundare ”general” William Booth (1829–1912), som vid olika tillfällen besökte Sverige för att ”inspektera” sina kårer. Frälsningsarmén introducerades 1883 i Sverige.

[3] Skämtsam benämning på familjens kamin.

[4] Jodsprit användes vid den här tiden som desinfektionsmedel och gurgelvatten.

[5] Anspelar på romanen Savonarola som publicerades i mitten av april 1909. Kontrakt på boken med Bonniers förlag upprättades omkring jul 1908.

[6] Redan under sin första vistelse i Florens 1901–1902 umgicks Bergman med planer på att konstnärligt gestalta predikomunken Savonarolas levnadsöde. Efter många års planering och inläsning av det historiska stoffet påbörjade han sommaren 1907 – efter en impulsgivande vistelse i Florens under våren – gestaltningen av stoffet i den brett upplagda romanen Savonarola. En munkhistoria berättad af Messer Guidantonio Vespucci. Arbetet avslutades i juni året därpå. Manuskriptet sändes omgående till Ljus förlag den 2 juli 1908. Den 28 augusti beklagar förlagschefen Henrik Koppel dröjsmålet med ett svar men utber sig trots detta ytterligare respit för en andra genomläsning. Den 17 september sammanfattar han sina kritiska aspekter. Se brev 88 till Tor Bonnier den 2/12 1908.

Stina Bergman berättar i ett brev den 30/9 1908 för sin mor Augusta Lindberg – en dryg månad efter giftermålet: ”men det var synd om Hjalmar de där dagarna för jag tror det plågade honom mycket detta med Koppel. Och nu sedan vi kommo hem och han skulle börja med att göra strykningar i manuskriptet, så har han varit rent fysiskt sjuk.” Ingående berättar Stina, hur hon försökt hjälpa maken genom att läsa manuskriptet högt för att de gemensamt skulle göra strykningar. Detta samarbete pågick en kortare tid, men därefter förelade Bergman sin hustru att hon ensam skulle läsa och göra strykningar. När hon protesterade mot detta, ”blef han ond, ledsen, ond igen och bad att jag skulle, annars kunde han ju inte få någonting för det [verket] alls”. Efter en första genomgång, berättar hon vidare: ”men jag vågar inte släppa den utan att läsa den många gånger till. Det är svårt, så svårt.” Denna Stina Bergmans överarbetning och nedskärning av Savonarola utgör det första exemplet på hur hon genom åren inte bara renskrev utan också ofta föreslog större eller mindre ändringar i manuskripten.

Efter kontakter mellan systrarna Stina Bergman och Greta Bonnier kopplades Bonniers förlag in. Efter en längre tids väntan kunde Tor Bonnier den 30/11 1908 svara Bergman, att förlaget – sedan både Karl Otto Bonnier och han själv läst manuskriptet – beslutat anta detta, även om man hade ”några invändningar”. Av detta brev framgår även att honoraret på 700 kronor föreslagits av Bergman själv. Att han i brevet beklagar sig över betalningen inför svärmodern är därför något oväntat. Själv besvarar hon i ett odaterat brev hans funderingar med att berätta, att hon själv ofta brottats med svåra penningbekymmer men aldrig låtit detta gå ut över sitt humör. Hon tillägger lite uppfordrande: ”Inte tror du på fullt alvar att C.O.B. skulle vilja göra någon affär på dig, det vore för naivt. Du skulle få en summa på Ljus om boken antogs. Den refuserades och du fick den antagen med samma summa hos B-s. Så ser det enkla sammanhanget ut. Den senare [svärsonen Tor Bonnier] sade så personligt att summan var för liten för arbetets värde men kostar så mycket i trykk och dylikt att den ej kan räknas bära sig. Detta är ju emellertid en sak för sig, naturligtvis trodde han att du ville bli behandlad så opersonligt som möjligt, om du förstår detta uttryck.” Vad Bergman tänkte på var mindre svågerns opartiska ställningstagande än den behandling Karl Otto Bonnier tidigare gett hans manuskript till ungdomsromanen Solivro. Denne hade inte bara refuserat manuskriptet som förlagsprodukt utan också avrått från att överhuvudtaget låta trycka det som privattryck.

[7] En passant meddelar Bergman svärmodern, att det nygifta paret hade planer på att flytta till Italien. Detta föll tydligen inte i särdeles god jord hos Augusta Lindberg, som svarat i ett icke längre bevarat brev. Stina försöker i sin tur lugna modern i ett brev den 19/3 1909: ”Jag hörde af Hjalmar att han i sitt bref till dej hade sagt att vi skulle resa till Rom på 5 år.[- - - ] Kära du, det är inte så farligt. Ingenting är ju bestämt, och jag tror aldrig att han skulle kunna hålla sig lugn på en plats så länge, för så mycket har jag lärt att han är en riktig vandrarnatur som inte kan hålla sig lugn någonstans.” En orsak till önskan att komma bort från Nordomå var de grava former som Bergmans svartsjuka börjat ta sig. I ett brev till modern den 5/4 1909 berör Stina Bergman förhållandet: ”Jag tänkte han skulle bli gladare och lättare till sinnet genom att få komma till sitt älskade land där nere i Södern. Jag visste inte då att det var mig och mig ensam hans ängslan var för. Men nu har han sagt mig att han inte tål att jag ser på någon, ingen får se på mig och han tror att den dag skall komma då jag går ifrån honom. Det där är ju bara nervöst och beror på att han är så till ytterlighet nervös. Sådan har han ju aldrig varit förr och jag är öfvertygad att det också snart skall gå öfver. Kan han bara bli ricktigt lugn. Jag försöker på alla alla upptänkliga sätt att lirka med honom för att få honom lugn och det kommer nog också att lyckas så småningom.” Lite längre fram efter ett besök hos Lindbergs på Dalarö rapporterar Stina urskuldande i brev den 1/7 1909: ”Inte ska du ta oss så högtidligt och tragiskt inte, vet du så farligt är det då inte. Att han är svartsjuk, ja men herre Je hvem är inte det. Tänk hurudan Papps har varit, hurudan var inte Tor [Bonnier] under deras förlofvningstid, och Hjalmar har berättat att Hugo [Andersson] har varit så svartsjuk på Eva [Bergmans moster] att han fått krampanfall bara hon talat med någon människa. Och så galet är detta ju inte. Jag tror för min del att det alltid finns en sådan period innom alla äktenskap, så vidt de båda hålla af hvarann, en tid innan de hunnit vänja sig vid att lita på hvarann, innan den tanken, att det inte finns någon i världen som de hålla mera af än varann, hunnit så inrotat sig i deras innersta, att ingenting mera kan komma dem att tvifla på den. Därför är jag också säker på att Hjalmar snart skall komma ifrån alla sådana sjukdomar. Jag är så säker på det, att jag kan ta hela denna historia, med lugn. [- - -] De här dagarna har han varit så glad – och munter. Han arbetar med lif och lust, och jag har långa stunder varit borta ur hans rum, utan att han frågat efter det, hvilket jag ej kunde innan vi reste. Och jag tror han uppriktigt ångrar att han var så stygg på Dalarö.” I samma brev berättar hon om deras misslyckade besök hos psykiatrikern Olof Kinberg (1873–1960) den 25/6 1909. Denne hade helt frankt gett Bergman diagnosen svartsjuka och menat att de sjukliga föreställningarna var obotliga. Bägge makarna tyckte att Kinbergs sätt varit provokativt och att besöket endast stegrat Bergmans nervositet. Men själv vill Stina tro att hennes ”goda humör nog inte skall tryta” och tillägger: ”När man håller af en människa så mycket som jag håller af honom, då är det inte farligt, för då sätter jag in hela mitt lif på att hjälpa honom komma ifrån både fantasterier af dålig art och sjukdomar som komma från dystert och tungt sinne.”

[8] Brevet är inte undertecknat på annat sätt.