102. Tor Bonnier

Nordomå, Lindesberg den 20/8 09

Gloriöse VÄN

BESKYDDARE!

Att Du i dessa yttersta dagar tillskrifvit DIN tjänare är i och för sig ett drag af prisvärdt ädelmod. Och att Du gifvit mig bestämdt besked i en sak, hvarom kvinnors tungor alltför länge fått tassla ökar min tacksamhet inemot det absurda, absoluta.

Emellertid torde DITT löftes gränslösa generositet, o HERRE, förvisa detsamma till utopiernas lycksaliga värld och ej till den håla, som djäflar och människor benämna Lindesberg.

VISDOMENS VÄN och FILOSOFENS BESKYDDARE vet DU hvad det vill säga att köpa grisen i säcken?^[1]

Men mera därom senare –

Nu vill jag först och främst inlägga en kraftig gensaga mot DIN uttalade förhoppning: "att mina böcker endast måtte komma i händerna på upplysta och allvarligt sinnade människor." Må pästen drabba DIG DU UPPHÖJDE, ifall GUDARNA höra denna DIN bön. Ty väl är det sant, att mina skrifter utgå i få och små upplagor, men en dylik återgång ett dylikt nederlag vore dock för svårt äfven för en Jobs tålamod.

Vidare, STORSINNADE, vill jag protestera mot DIN uppfattning af symbolum Grätel. Ty sannerligen för den stora hopen predikar jag skörlefna[d] och all slags otukt, den grofva och den oändligt raffinerade, den fint tänkta och den icke tänkta, den systematiska och den sporadiska, den naturliga och den onaturliga, den bitande, argt hungrande och den sig öfverlåtande, den stolta och de[n] ödmjuka.

Ty o HERRE jag säger Dig få äro de, som, följande mitt exempel eller följande Ditt, genom ädel själftuktan förmå höja sig öfver de många existensernas värld, öfver människor och gudars värld. De stora fälten måste gödslas med putrida synder,^[2] förrän de kunna bära den stora, evigt sköna lotusblomman.

Salig, salig, salig är den: som vishet och tuktan renat till själfbehärrskning.

Lidande åt massan!

För att nu återgå till affärerna så vill jag säga min BESKYDDARE att jag härmed till B.M. utbjuder en novell hvars namn jag ännu icke känner men hvars högst lofvärda afsikt är: att på det bestämdaste afråda mänskligheten från att äta jäst Klarbärssylt.^[3] Skulle denna novell befinnas vara icke osedlig, och skulle den i en framtid kunna få plats i B.M. så vore jag DIG ytterst förbunden ifall Du ville förskottera honoraret.

Ty, o DU min Beskyddare, jag kan säga DIG det:

Tiderna äro djäfvulens och den fattige får koka oxsvanssoppa på sin egen rumpa.

Din

HjB.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.