135. Augusta Lindberg Roma, via Parioli 7 den 22/11 [1910] Käraste Augusta! Ännu har jag ej eftersträfvat äran af att skrifva en nyckelroman (novell). Och kommer jag någonsin att göra det, så blir det för reklamens och brödfödans skull ta mig tusan (pardon!). Med andra ord, det blir en nyckelroman, som den stora publiken kan ha glädje af och följaktligen jag med. Hvad nu novellen Bice beträffar,[1] så har jag verkligen svårt att förstå dess kontakt med huset Lindberg. Någon tid sedan Greta hade läst den fällde hon (i bref till Stina) ett yttrande: det där kunde vara familjen Lindberg eller något dylikt. Jag vill minnas, att jag i anledning däraf mest på skämt yttrade till Stina: I så fall tar jag den tillbaka. Hvarpå Stina naturligt nog svarade: Äsch vad du är dum. Så var den saken utagerad för författaren och författarinnans vidkommande. Jag har, som Augusta vet, själf varit en ungdom i familjen Lindbergs umgänge. Kan jag ha gjort professorskan på modellen fru Lindberg? Jag tror allt, att vi båda känna oss lika främmande inför liknelsen. Och hvarför i herrans namn skulle jag af min beundrade August Lindberg ha gjort just en humbugsprofessor? Kommer jag någonsin att spruta hatets bläck öfver August Lindberg så blir det öfver min svärfar och personlige ovän och icke öfver konstnären eller människan. Det löftet ger jag på god tro. Omgifningen i öfrigt? Älsta flickan är således Greta?? Bice Stina??????????? Och jag själf? Uppriktigt sagdt, Augusta, jag tror, att om Hjalmar Bergman skrifvit en nyckelroman, så är det mig, han har behandlat skamligast. Ty inte annat än jag kan fatta så skulle den fete ullhandlaren Aristide – det skulle vara jag det! Nej jag ber! Nog kan jag medgifva, att jag är rätt fet. Men i alla fulla fall – Uppriktigt sagdt, kära Augusta, tror jag, att denna dementi är lika öfverflödig för oss båda. Men det är ju så kärt för en fattig fan till författare att få parlera om sina verk – äfven när det endast är en dementi, han har att komma med. Och vidare har jag en ”sibbig”[2] unge bredvid mig, som tycker, att ”mamma låter så lessen – ” Alltså får jag lof att försöka skoja upp Mamma en smula. Och det skulle jag kanske kunna skilja mig ifrån på ett mer lysande sätt, om icke en af Gud (och mig) förbannad loppa hållit mig vaken förliden natt. För se jag är så sömnig. God natt fru professorska – herr Aristide håller på att ramla af stolen. Herr Aristide kan hvarken tyda nyckelromaner. Eller skrifva dem. Det öfverlämnar han åt Strindberg och åt små klipska fruntimmer. Apropos, hälsa Pelle och Karin,[3] att nästa gång ska di få vara med. Di va inte födda än si. Och grisen, som dog af skändlig vanvårdnad ska också med. Anagga, tror jag inte, att jag funnit mitt fält! HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Avser novellen ”Bice och Blåskägget”, skriven i månadsskiftet mars/april 1910 och publicerad i novellsamlingen Amourer, som utkom i november samma år. För en initierad läsare som Augusta Lindberg kan händelseförloppet ha tett sig som en av Bergmans många svartsjukefantasier. Yngsta dottern Térèse i en något bohemisk familj är beredd att gifta sig med herr Guiscot, alias Blåskägget, för att rädda faderns ära och ekonomi. Denne i sin tur framställs som en arkeolog, som förfalskar sina grävningsfynd för att vinna rykte och pengar, och som omges av en skara beundrande, okritiska elever. Hans paranta och viljestarka hustru, som helt dominerar familjen, visar sig dock vara det verkliga hindret för giftermålet, eftersom hon är Blåskäggets lidelsefulla älskarinna. Vissa detaljer kan synas ha en ytlig beröring med den lindbergska familjejargongen, varför Greta Bonnier med sitt livliga temperament lite provokativt kastat fram tanken, att det hela kunde vara en satirisk teckning av familjen Lindberg. Brevet vill därför vara en skämtsam dementi av att berättelsen skulle ha karaktär av nyckelroman. [2] sibbig – substantiv sibba. Sydsvenskt uttryck för flicka som lätt gråter, eller är tvär och grinig. [3] Stina Bergmans yngre bror och syster. |
|