Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


24. Augusta Lindberg

Firenze 10/3 a.D. 1904[1]

Bästa Tante!

Som Tante ser, har jag återvändt till min gamla kärlek: Firenze. Och jag kommer väl att stanna här ett par, tre veckor.

I Heidelberg[2] har jag varit. Där var inte så illa, åtminstone då man noga betänker, att det är en universitets-stad.

Jag bragte mina [oläsl.][3] till den lille lärde Leber; han föreföll mig verkligen ganska kunnig och inte så dum.

Sedan han noga studerat, kartlagt och öfvertänkt mig, gaf han sitt utlåtande.

Det var relativt tröstande.

Alltså: Alldenstund, ity och eftersom mmmm, så bör jag kunna behålla den syn, som finns kvar intill en ganska sen ålderdom. Likvisst med det uttryckliga villkoret, att jag far varliga fram. Och det får jag väl försöka. På det hela taget voro vi sålunda rätt belåtna med hvarandra, gubben Leber och jag.

Men han hade ju sina fel. Så t.ex. var han inte vidare lifvad för min studieresa till Holland. Men jag ska nog försöka omvända honom. Lyckas det mig, kommer jag att under april och maj göra en liten resa genom norra Frankrike, Belgien och Holland. Blir gubben alltför envis, så får jag väl ge mig hem.

Ni har väl vådligt kallt nu? Det är ett af mina stora nöjen här nere: att ni har det kallt. D.v.s. jag tycker inte om, att familjen Lindberg fryser, gud skydde min själ! Det är andra öron jag vill åt. Hvad familjen Lindberg beträffar, så hoppas jag, att Den har det alldeles lagom och i öfrigt mycket bra!!! Hur är det med Tantes hufvud nu?

Jag hörde att Fredriksson[4] blifvit (el. ska bli?) intendent. Det är väl endast för kortare tid? Jag tycker han borde ta sig bäst ut på en katafalk med fyra vaxljus, 2 vid hufvudet 2 vid fötterna. Hur tycker Tante?

Om min bok[5] har jag ingenting hört, ehuru väl herr Bonnier lofvade att underrätta. Men det har han antagligen glömt. Nå jag låter väl de döda begrafva sina döda. (Santo Dio! det ska inte vara någon pik mot herr B.; han föreföll mig betydligt lefvande; det är ingen pik alls, bara ett filosofiskt uttryckssätt!)

         Ja, nu hoppas jag, att En Mild Försyn ger Tante kraft och mod att läsa detta bref, som jag nu vill sluta med mina bästa hälsningar och ber jag Tante framföra min vördnad för Farbror och min tillgifvenhet * för le Signorine och i Signorini![6] 

Tantes tillgifne

Hjalmar Bergman

*Jag ber att få anmärka, att detta ingalunda utesluter min tillgifvenhet i förra fallet och min vördnad i det senare. Tvärtom!! Men, som jag skrifvit det låter det så ledigt och bra. Tycker inte Tante det?

[Tillskrivet ovanför brevtexten:] Min Mamma, som egentligen borde vara i Wiesbaden,[7] men som ett underligt öde placerat vid min sida, ber likaledes om sin hälsning.

[Tillskrivet vid sidan av brevtexten:] Jag hoppas innerligt, att Greta inte har glasögon, då jag ser Henne härnäst!!

[Tillskrivet tvärs över brevtexten:] Jag vore mycket tacksam för något brefaktigt! Men jag törs nog inte be om´et?! Min adr. är till den 22 mars:

Professor Nicati [8] 

Via dei Serragli 162

Firenze

Ital.

Har Inger[9] varit uppe ännu?!

Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.


[1] a.D. lat. i Herrens år.

[2] Bergmans resa till Heidelberg i sällskap med modern var i första hand betingad av ett besök hos ögonläkaren Leber. I sina utförliga brev till maken skildrar Fredrique Bergman sonens anspänning och ångest både före och efter besöket. Diagnosen var dock godartad – ögonförändringarna hade avstannat. Även om synen under kortare perioder senare i livet kunde försämras, drabbades Bergman aldrig av den blindhet han i sin hypokondriska fantasi ibland föreställde sig skulle bli hans öde.

[3] I den tidigare tryckta brevutgåvan i Hjalmar Bergman Samfundets årsskrift 1984 anges felaktigt ”ögon”, vilket trots allt passar väl in i innehållet.

[4] Skådespelaren Gustaf Fredrikson (1832–1921) hade påtagit sig chefskapet för Gamla Dramaten, som sedan 1888 förlorat sin ställning som kunglig scen. Teatern drevs i stället som en association av de anställda skådespelarna. Först 1908 i samband med invigningen av den nya teaterbyggnaden vid Nybroplan återfick scenen sin beteckning Kungl. Dramatiska teatern och sin status som nationalscen.

[5] Okänt manus, numera förkommet.

[6] ital., le Signorine, fröknarna, de tre döttrarna Lindberg, i Signorini, ungherrarna, förutom sonen Per, troligen Gretas uppvaktande kavaljer Tor Bonnier.

[7] Fredrique Bergman plågades av reumatism. Hon följde därför med sonen ut i Europa för att genomgå en kur i Wiesbaden. Hon kom dit i slutet av resan efter besök i Florens och Rom, vars stojiga och påträngande gatuliv hon enligt breven till hemmet föga uppskattade.  

[8] Bergman hade varit inackorderad i familjen Nicati under sin första Florensvistelse hösten 1901 och uppehöll livet igenom kontakt med familjen. Adressen fick gälla tillfälligt, eftersom planerna att besöka Italien kom upp under Tysklandsresans gång, för att den nervöse Bergman skulle få tillfälle att komma över sin depression i den älskade italienska miljön.

[9] Henrik Ibsens drama Fru Inger til Østråt, från 1857/1874, där Augusta Lindberg skulle spela huvudrollen.

Personer:

Bergman, Fredrique (54)
Bergman, Stina (287)
Bonnier, Greta (77)
Bonnier, Karl Otto (87)
Bonnier, Tor (348)
Fredrikson, Gustaf (6)
Ibsen, Henrik (17)
Leber, ty. ögonläkare (3)
Lindberg, August (63)
Lindberg, Augusta (97)
Lindberg, Karin (9)
Lindberg, Per (80)
Nicati, Antonio (4)

Adressat:

Lindberg, Augusta (36)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA