274. Ellen Key

ÖREBRO, Ladugårdsskogen den 29/11 XV

Fröken ELLEN KEY.

Först och främst ber jag Er förlåta, att jag skriver till Er på detta pinoredskap, som kallas skrivmaskin – min stackars svärfar skulle aldrig ursäkta något dylikt. Men nöden har ingen lag. Mina ögon tillstädja nu för tiden icke några längre handskrivna epistlar – och detta blir förfärligt långt. (Aj, aj, aj)

Och så ärendet – tack för Edert brev!^[1] Vet Ni, jag var så oviss, om jag borde skicka Er min bok eller ej. Ni förstår – Ellen Key, hemsökt av hundraden och tusenden från alla världens kanter, som framföra sina otaliga ärenden – många av det mest betydelsefulla, det mest allmänbetydande slag – att sända henne en blå bok^[2] angående de inrikespolitiska förhållandena i den Bergslag, som till himlapell har min rufsiga peruk. Det tycktes och tyckes mig oförsynt. Men – icke förgäves har jag förnött många ungdomsdagar vid brunnarna i villa Borghese^[3] diskuterande med de svarta gossarna ”de propaganda fide”.^[4] Min ursäkt var snart nog fabricerad. En bok – ett visitkort, en hyllning bland tusenden, ägnad ett förstrött ögonkast och laggd ad acta.

Det var således min klena ursäkt. Jag glömde, att Ellen Key – okonventionell i ordets djupaste och rikaste betydelse – ej tar emot visitkort. Men väl inrikespolitiska rapporter även från den mest barbariska och okultiverade Bergslag.

Jag tänker så ofta på den vackra dagen vid Strand. Och jag tänker på Heidenstams drottning Omma.^[5] Där finns en likhet, desto mer i ögonfallande som den avtecknar sig mot den bjärtaste kontrast. Drottning Omma, ensam, ängsligt beslöjad vaktande offerelden inför en för längesedan död gud – Strands härskarinna, ensam, med oförskräckt obeslöjade ögon spejande efter stjärnan, som skall bebåda den nye gudens födelse. Kanske tycker Ni, att kontrast-paralellen är sökt. Men det är den inte. Den föddes spontant under en tall, där två vägar mötas. Jag skulle mycket väl kunna visa Er den där tallen. Ack, fröken Key, vad jag avundas Er den lugna, kloka, orubbligt fjärrskådande blicken. Jag tror, att i Bethlehem för nittonhundrafemton år sedan vid jultiden levde en stackars judisk man – kanske i min ålder – som gråtit sig blind av längtan att få se det skimmrande Messias-barnet. Tror Ni inte? Blind, ser Ni, blind – det är nyckeln.

Och ur mitt mörker emanerar i en oemotståndlig, oemotståndlig ström dessa ”svartkonst”-gestalter, som Ni funnit obehagliga. Ja, hur tror Ni, att jag funnit dem? Tror Ni inte, att jag hade gett dem andra drag – om jag förmått? Jag grävde bra djupt i smutsen innan jag fann den smula quand-même-stolthet, som lyfter Barbro Backe,^[6] den undergivna plikttrohet, som gör fru Gunhild^[7] uthärdlig. Var skall jag finna mer av den metallen? Jag skulle gärna vilja skapa människor. Jag tänker mig, att Gud Fader själv gärna skulle vilja skapa människor. Men materialet är för dyrbart, det är en lyx, som han högst sällan kan bestå sig. Till vardags lergods. Jag har här på min tomt ett träsk, vars vatten försvunnit och lämnat efter sig en halvflytande lera. Nu formar frosten allehanda gubbar av leran. Vilken skapare frosten såväl som elden! Det tycks mig, att jag själv är en gubbe, som frosten format av lera. Jag får vara frosten tacksam. När min vår kommer, skall jag utplånas.

Kanske kommer jag en gång att gå ut ur mitt hus och tala till mina medmänniskor. Fly undan bergslagsmörkret och samla mig till knappt och klart formade tankar. Vad jag hittills givit har varit symboler. Hur många ha förstått dem? Men hela min tankeverksamhet ända från de tidigaste barnaåren har rört sig med symboler. När jag var liten pys ingick som den viktigaste delen i min aftonbön en anhållan, att den gode Guden måtte ställa till med yttersta domen under min lifstid. Hälst innan jag blev alltför gammal. Det var mitt barnsliga sätt att förkläda en medfödd livsleda i ett stort eldfrustande äventyr. Jag tror, att det är en hart när oövervinnelig blyghet inför mig själv, som drivit mig att ständigt förkläda tankarna. Men denna försagdhet har fört mig nära den gräns, där symbolen upphör att vara symbol. Där verkligheten flyr och lämnar det stackars förnuftet ensamt i rymden. Allt mänskligt har varit och är mitt – men jag har erfarit det som ett ögonkast, en huvudets böjning, en handrörelse, en kroppsställning, en suck, ett tonfall, korteligen som en kroppslig symbol av det andliga. Och på intet annat sätt har jag velat återgiva min erfarenhet. Till vad gagn? Jo, jag har skonat min blygsamhet, blygsamheten inför mig själv, någon annan har jag icke. Men nu är jag kommen till den punkt, där jag inte längre kan vara blygsam – utan att riskera mitt förstånd.

Vad är det nu jag sagt Er? Tungomålstalande? Rappakalja? Om Ni på ett ögonblick kunde göra ett tvärsnitt genom min produktion, skulle Ni finna, att det är ett svidande allvar jag bekänt. Men varför bekänna? När min farfar^[8] hunnit ett stycke in i sin mannaålder, blev han tyst. Det väckte undran hos hans omgivning. Varför talar han inte? Han låg på sin soffa med ryggen vänd utåt rummet. Till en början hade han några böcker i sällskap, några lidelsefulla böcker, Byron, Shakespear, även bibeln. Så lade han dem åt sidan, levde tyst och dog tyst. Man påstod, att han var rubbad. Jag är rädd, att han var alltför klok.

Men – i alla fall – jag skulle vilja gå ut ur mitt hus, mitt symbolhus och tala på torget. Det är ju mannens plikt i åldern 30–50 – enligt Buddha. Jag skulle åtminstone kunna säga några ord till de ”hoppetossor”, som lugnt och sansat utbildas till högst ordinära skökor, banala små synderskor. Och till alla dessa blekögda ynglingar, som i skolor, föreningar, kaféer och jungfruhus dagligen avtrubba sina finaste instinkter, anpassa sig för att en dag kunna uppträda som de små skökornas ännu mindre alfonser. Säg mig, fröken Key, varför föds det så många barn? Är det verkligen nödvändigt eller ens smakfullt att fabricera så många banaliteter? Ty det är ju i de flesta fall fabrikation och ingenting annat. Till slut måste produktionen dock överstiga – efterfrågan. Betydligt. Gossarna ha ju ändå sin uppgift som pjeser på höga herrarrs schackbräda. Fast – varför så många? Om Tyskland nedskreve sin armé från åtta millioner till åtta tusen och Frankrike sin från fyra millioner till fyra tusen, så kunde väl leken vara lika rolig för det. Vid ett blivande fredsslut föreställer jag mig att den segrande parten kommer att kräva garantier för två eller en-barnsystem inom den besegrades landamären. Och det är rätt. Men vem skall hindra segraren från att till trängsel uppfylla jorden med sina dresserade, numrerade, katalogiserade och uniformerade råtthordar? Ingen.

Barn – fröken Key – är någonting ljuvligt att ta i, att se på, att kyssa, att sätta i knät, att förvåna med underbara sagor, att tala förstånd med – och att bli stukad av. Men barn i en stat, en modern stat, det är ett oting. När staten tar sig an, ”skyddar” ett barn, mördas en själ. Det var inte så förr, åtminstone ej i samma grad – inbillar jag mig. Staten, riket var förr ett hem, understundom ett mycket dåligt hem kanske, men dock ett hem. Nu är staten en inrättning.^[9] Låt gå, vi kan väl tåla att vara nummerkarlar och nummerkvinnor. Men låt oss upptäcka en obebodd ö, ett Atlantis, och låt oss föra dit barnen och ställa dem under vindarnas och solens och Guds hägn – men inte under statens. Vi stiga i båtarna och prisgiva dem åt okända öden, vi stiga i båtarna och återvända till alltför kända.

Det raka blir i staten krokigt, det krokiga – vidrigt. Den statsbestämda lagen, som alltmer, påfluget, oblygt, oförsynt tvingar man och kvinna att fjät för fjät följa flocken, är i sanning omoralisk. Jag kom för någon tid sedan att återläsa Dorian Gray och berördes ånyo – ehuru kanske mindre kraftigt än förr – av denna sjukligt sugande skönhetstörst. Och jag tänkte – vem var han?^[10]  Och vad gjorde man honom till? Han älskade en ung man – en naturens nyck alltså, oförståelig för de flesta, främmande, gärna någonting ”krokigt” om man så vill, men i och för sig på intet sätt osedligt. (Om ”förhållandet” i likhet med så många andra ”förhållanden” sedermera utvecklade sig i osedlig riktning, det känner jag icke och det angår mig icke – jag talar endast om känslan at first sight.) Och vad blev det av honom? Bruten och förfäad av lagen pustar han ut sin otäcka fängelsejämmer, förnekar sin kärlek, som kanske en gång var det enda rena och verkliga hos honom, för att om möjligt vinna sina ”medborgares” aktning. Sjunker så djupt i vedervärdighet att han ursäktar sig med att ha blivit – förförd. Ett kadaver att grävas ned och brännas med osläckt kalk. Lagen ville ”bota” variationen och åstadkom nu som alltid föruttnelse. Ett extremt och avsidesliggande fall detta, men samma sak fast i annan form upprepas dagligen och tusenfallt – i all världens skolor.

Och denna värld, dessa stater, skolor, lagar, inrättningar skola vi alltså timra vidare på och förse med nya späda kanske besynnerligt ”varierade” och följaktligen dömda liv.

Nej – hur kom jag hit? Det var väl den gamla, gamla frågan som alltid molar och molar och lockar och lockar – ut på språngbrädan.

Varför? Varför alla dessa människor? Varför så tröstlöst många? Varför denna ständiga och enformiga gnidning mellan kroppar och mellan själar? Varför hela denna jäsande och aldrig färdiggräddade pudding av människor, ting, uppfinningar, stater, partier, idéer gud vet alla ingredienser? Vem skall slutligen sluka denna rätt? Och hur jäkligt ont i magen ska han inte få! Ni, som vet så mycket, vad heter religionen, som besvarar frågan? Eller vilken filosofi?

Ja, nu är det jul igen – höll jag på att säga. Det kan åtminstone vara tid att vördsamligen önska Eder en god Jul med få och korta brev och vackert väder över Strand och Omberg.^[11] Jag får till julklapp – redan prenummererad! – en bok, som intresserar mig mycket. Nämligen Er fars bok.^[12] Ni ser, att Ni inte slipper mig helt och hållet ens då. Men så här mycket besvär får Ni ju inte av mig. Förrästen, vem skulle jag nu ha skrivit till om inte till Er? (I sanning en oblyg ursäkt!)

Min hustru blev mycket glad över hälsningen. Ännu gladare hade hon kanske blivit, om Ni sagt att duken användes – i vardagslag.^[13] Hur mår min gamle vän från St Bernhard?^[14] Alltjämt lika galen i sin härskarinna?

Med vördnad och tillgivenhet

Er

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.