328. Marie Mizi Franzos DALARÖ den 20/11 XVII Kära Fröken Franzos! Hjärtligt tack för Edert brev av den 25/10 varav jag dock ser att mitt brev av den 10/10 troligen ej nått Er.[1] Hoppas åtminstone att översättningsmanuskriptet – Familjens Renhet – som skickades från Örebro omkring den 20 sept. ordentligt framkommit? Det var rekommenderat. Jag finner det mycket klokt att sända ett ex. av Marionetterna[2] till Drei Masken.[3] Reinhardt tror jag däremot att vi vänta med tillsvidare. Saken är den att min svåger dr Per Lindberg tillträder ett engagement som biträdande regissör hos R. Blir hans ställning till R. personligen sådan, att han tror ett förord kan gagna, gör vi ju klokast att sända pjesen till honom. Inte sant? Delar Ni denna min åsikt låter vi alltså Reinhardt vara tills jag fått vidare underrättelser från min svåger.[4] Från Hennings[5] har jag på länge ingenting hört. Vi stanna på landet hela vintern. Ljuvligt! Lugn hoppas jag och hoppas följaktligen på arbete. Eljes är här rätt ledsamt i landet, knappt om allt och grått i själarna. De förbundnas kollosala framgångar i Italien[6] har dock väckt den livligaste tillfredsställelse. Hoppas Ni har det bra i Er vackra stad! Skulle gärna vilja göra en titt ditned – om det inte vore så konstigt att resa nu för tiden. Stina hälsar Er så hjärtligt! Och betygande min vördnad för Er fru Mor ber jag att få anknyta mina hälsningar till hennes! Eder Hjalmar Bergman [Tillskrivet under datumangivelsen:] Sänder med det snaraste min nya bok, ”Mor i Sutre”. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Österreichische Nationalbibliothek. [1] Något brev från Bergman till Marie Franzos av den 10 oktober 1917 finns inte bevarat i brevsamlingen. [2] Syftar på samlingsvolymen Marionettspel som innehåller dramerna Dödens Arlekin – Herr Sleeman kommer – En skugga. Volymen utkom den 3/3 1917. Den övergripande titeln gav Bergman följande förklaring till i en intervju i Dagens Nyheter den 2/3 1917, utförd av John Landquist: ”Jag har kallat mina pjäser Marionettspel, emedan de tillhöra en grupp av dramer jag skrivit som utgå från en gemensam grundidé. Jag betraktar här mina människor som marionetter, emedan de styras av den bakomliggande kraft om vilken de själva äro omedvetna. I ena fallet är det deras eget förgångna som avgör deras öde, i ett annat omständigheternas makt, eller det har, som i ´Dödens Arlekin´ [- - -] varit en stark människa som satt omgivningen i scen efter sin vilja, tills slutligen den största auktoriteten, Döden, uppträder.” Denna rätt allmänt hållna deklaration är tidspräglad. Man kan associera till Bo Bergmans debutsamling Marionetter (1903) eller till Hjalmar Söderbergs sprattelgubbe i Martin Bircks ungdom (1901). Tidig läsning av Maurice Maeterlincks (1862–1949) Trois petits drames pour marionettes har troligen också präglat Bergmans tolkning av marionettmetaforen. I dessa Maeterlincks ungdomsdramer från 1890-talet gestalter den belgiske diktaren, hur en osynlig men mäktig kraft regisserar människornas tankar och handlingar. [3] Drei Masken – Bühnen- und Musikverlag (Teater- och musikförlag), München. [4] Den österrikiske regissören Max Reinhardt (1873–1943) hade gjort mycket uppmärksammade gästspel på Kungliga Teatern/Operan i Stockholm, dels i november 1915, dels i maj 1917 med bl.a. en märklig uppsättning av Strindbergs Gespenstersonate (Spöksonaten) den 3/5 1917. I samband med det senare gästspelet fick Per Lindberg erbjudande att bli Reinhardts biträdande regissör. [5] Betty och Henrik Hennings teateragentur i Köpenhamn. [6] Italien inträdde sent i Första världskriget. Efter vidlyftiga löften från västmakterna, att landet i kommande fredsuppgörelse skulle erhålla nya territorier, bl.a. Trieste och halvön Istrien, öppnade italienarna en tredje front mot österrikiska besittningar för att därigenom försöka knäcka centralmaktens – Tysklands och Österrikes – arméer. Efter de första framgångarna drabbades dock den italienska armén i oktober/november 1917 av en motoffensiv, då tyskarna kom till österrikarnas undsättning och drev den italienska armén på snabb reträtt. Den 1 november sträckte inte mindre än 60 000 italienare vapen på öppna fältet. Därefter fortsatte centralmaktens offensiv med framgång ännu en tid. |
|