415. Victor Sjöström Firenze den 7/4 XXI Bror lille och stora hederspascha! Det var mer än hyggligt av dig att så snabbt och så väl ordna pänningfrågan! Du må tro, det käns skönt och tryggt att kunna återvända till fosterjorden som en rik man! Tack ska du ha – hoppas bara, att du inte hade för stora obehag för min skull! – Beträffande den ”lilla” transaktionen, så ska du vara snäll och försöka erinra dig, om det verkligen var 2000. Jag har nämligen, ända tils jag fick ditt brev, levat i den orubbade tron att det var 1500 och då jag nyligen för den kommande resans skull gjorde ett överslag av mina tillgångar, satte jag upp den siffran omgjord i kronor. Nu säger visserligen Stina och Irma att de ha ett dunkelt – allt annat än säkert! – minne av, att du först skulle ha lånat 1500 och vid ett senare tillfälle 500. I så fall torde du ha passat på och pungslagit mig vid en timma, då jag var starkt omtöcknad (vilket ju verkligen inte var vidare vackert gjordt!) ty jag kan fortfarande icke med bästa vilja i världen erinra mig detta senare tillfälle. Nu säger du kanske, fränt förebrående: Varför skrev du inte opp, vad du lånade ut? Varpå jag svarar: Skrev du opp, vad du lånade? Har du svart på vitt, så ger jag mig: eljest fasthåller jag vid min åsikt och skall i sinom tid – d.v.s. då vi råkas – återbära det överskjutande. 25 krischor ska du i varje fall ha igen, förty att mina liror kostade 16,75 – vilket du kan övertyga dig om i Sv. Bios kassabok – och även om det skulle ha varit 2000 så blir beloppet alltså 335. Men även dessa oomtvistliga krischor ska du få vänta på, för så vet jag då, att jag är efterlängtad och kan med lugnt samvete störa dig midt upp i inspelningen av någon bål-scen – – – –[1] Sedan vi nu preliminärt avhandlat detta dunkla men viktiga ärende, övergå vi till dina brev. Det första, skrivet på påskafton, var poetiskt och vackert som en påsklilja. Men när Monsieur frågar mig, om Monsieur duger till författare, så svarar jag: Jag vill minnas att Monsieur har diktat förr! Brevet idag tyckte jag inte så mycket om. Dock var det icke författarens fel utan det lilla krypets.[2] Det var då för ynkligt att hon skulle få så ondt i bröstet! Hur är det med henne nu? Skönt i alla fall att sommaren står så pass för dörren, ty frisk och mild luft är väl i alla fall det bästa för ett sånt där lite liv. Och så mår du själv inte heller bra. Är det inte katten till sympati oss emellan – för jag mår heller inte bra. För det första har jag tandfistel, för det andra mår jag illa och för det tredje går jag i min ensamhet och svimmar midt på gatan. D.v.s. en hygglig karl grep mig i sista stund i vingbenet och slängde in mig på en bar (godt omdöme!) där jag efter en kortare dåndimp, stjälpte i mig en cognac, tackade och gick – utan att betala, varför jag senare måste lomma dit igen – och ta en ny cognac. Käre Viktor, hur skola vi nu kunna förklara dessa gemensamma lidanden? Skola vi se sanningen rakt in i ögonen och säga så här: Dessa gemensamma lidanden hava en gemensam orsak i ett gemensamt fästande? Undfly spriten Viktor! Men fly inte så förbaskadt hastigt att jag inte hinner med – Vad som mycket gladde oss, var vad du skrev om din hustrus première och pressen.[3] Och det gladde oss icke uteslutande för hennes skull utan kanske ännu mer för sakens. Ty det är skönt att någon gång bevittna, hursom hund tar hut och Gujes vovve[4] förvandlas åter – som sagans prins – till människa. Och människor är de ju egentligen, kanske mer än Andersens berömda pappegoja.[5] Men hälsa fru Edith från mig, att jag endast alltför väl förstår hennes ”sagor för barn”. Kanske gjorde det godt om hon berättade dem för unga och gamla lymlar ock. – Nej pocker, mänskan är ett underligt ting! Nu sitter jag här och skäller och retar upp mig just[6] då hon firat en triumf (och förrästen just då jag läst Bertel Gripenbergs[7] rec. av Hancken i Finsk Tidning) och då alltså vi alla tre borde tass i tass vandra fram till rampen och sjunga en stump ungefär så här: Ack de dumma recensenterna, ack vad de är bra att ha – Men – gammalt groll rostar aldrig. Och så bilar du, din otäcke gulasch,[8] omkring och gör strandhugg på mina litrar. Jag tycker mig se de beskedliga flickorna på Brännkyrkogatan spärra upp sina gluggar: Kors i all sin dar, Victor Sjöström kommer och hämtar Hjalmar Bergmans litrar! Va ska det här bli för en jordbävning? Ja, bara det inte blir mörk halshuggning utan sängkläder! Tänk om Bratten fölle på den idén att dra in bådas våra motböcker![9] Åja, men då blevo vi väl ändå bolsjevicker? Eller också bosatte vi oss i Firenze. Jag skulle skriva många stiliga filmer åt dig och du skulle spela dem stiligt och så skulle vi tömma något enda litet glas om kvällen – Så nog ha vi möjligheter! Nu äro Österlings och Günthers[10] här – hos oss ungefär varannan kväll – hyggliga prissar båda – och fruarna också hyggliga – men jag vet inte – jag är visst gammal och trött, längtar efter att få sluta mina dagar i ro. Och tillpåköpet håller jag på med en stor österländsk komedi (om Harun al-Rashid själv!)[11] och den tar mig ju jäkligt i anspråk. Möjligen kommer jag att lämna den till Ranft[12] – och då får jag väl ändå se, om inte fru Edith blir tvungen att spela i en min pjes. Fast hon stretar så i mot! Ranften är inte att leka med och inte jag heller för den delen! Jaså du har fastnat för Hasselkvist[13] nu? Nåja, frid vare med dig och henne. Jag gläder mig åt den stund, då jag kommer rusande fram till bålet skrikande: Snälle Viktor, vänta ett slag. Du ska ju ha dina tjugufem lock. Och så kan du ju vara snäll och släcka bålet lite så jag får hälsa på fröken Hasselkvist! Jo, du får en trevlig maj – fast det är sant – jag är visst i Paris vid det laget. Och var ska du ta din andra film? Ska jag ta och skriva en och teckna mig kort och godt: Shakespear? Eller sir John Falstaff-Shakespear? Karn kan ju ha havt ättlingar på sidolinjen och namnet är ju godt. Går i vilken bank som hälst. Nej nu lider det mot slutet på det här arket och tar jag ett till, så blir det dubbelt porto. Och det har jag inte råd med. Så dåligt som du har ställt det för mig. Så ajjöss min gubbe lilla för i dag. Hälsa och hälsas och var vid god hälsa! Din HjB Nu kommer Stina och säger att det inte var så med pängarna utan så och så men det gitter jag inte reda ut – utan har du inte klara papper så får du en hundralapp i planeten och det med precision![14] [Handskrivet tillägg på tredje sidan av brevet:] Ni ska flytta till en våning med söderfönster! Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Syftar på den planerade inspelningen av de mäktiga slutsekvenserna i filmen Vem dömer –, där Jenny Hasselquist vandrar mellan lågorna för att bevisa sin oskuld. [2] Gäller en av Sjöströms döttrar. [3] Victor Sjöström var gift med skådespelerskan Edith Erastoff. [4] En av Sjöströms döttrar, tillika Bergmans guddotter. [5] Går tillbaka på femte avsnittet, ”Copistens Forvandling”, i H.C. Andersens ”Lykkens Kalosker” – ”Lyckans galoscher”. Där uppträder papegojan Poppedreng som komiskt upprepar: ”Nej låt oss nu vara människor!”, den enda fras av mänskligt tal han lyckats lära sig och som han briljerar med inför kanariefågelns och lärkans naturliga sång. [6] Ordet som är överstruket. [7] Den finlandssvenske diktaren Bertel Gripenberg (1878–1947) skrev en mycket positiv anmälan av Herr von Hancken i Svenska Tidningen, Helsingfors, den 15/3 1921: ”Och i spetsen för alla dessa kuriösa och bedrövliga prissar skrider, med den rätt författarens konst givit honom, den ruinerade, döende, självrättfärdiga narren och hjälten von Hancken, den evigt missnöjde men aldrig riktigt besegrade eller misströstande. Och vad vimmel av honom värdige följeslagare och antagonister omkring honom! Det är en brusande fantasi som förmått uppväcka hela denna lilla mångskiftande värld.” Bergman blev så lycklig över recensionen att han mot vanan gjorde en anteckning om den i almanackan. I ett brev till Bergman den 8/10 1928 återkommer Gripenberg till att han ser sig som, ”Er diktnings varmaste beundrare i Finland” och tillägger: ”Ett mästerverk som Herr von Hancken saknar sitt motstycke på svenskt språk (och andra också) och i rik och egenartad fantasi har Ni ingen like och har ej haft någon sedan Strindberg.” Se brev 502 till Hans Larsson den 9/5 1923, not 16. [8] I samband med Första världskriget kom ordet gulasch att få betydelse av en person som skott sig ekonomiskt på krissituationen. Gulasch har som grundbetydelse starkt kryddad ungersk kötträtt. [9] Se brev 422 till Victor Sjöström den 25/5 1921, not 3. [10] Författaren Anders Österling (1884–1981) och diplomaten Christian Günther (1886–1966) med hustrur. [11] Åsyftar dramat Vävaren i Bagdad, som skrevs under april månad 1921. Se brev 412 till Algot Ruhe den 23/3 1921, not 6. [12] Albert Ranft (1858–1938) ägde Svenska teatern där Edith Erastoff var anställd. [13] Gäller den planerade inspelningen av Vem dömer — med skådespelerskan Jenny Hasselquist (1894–1978) i huvudrollen. Hon var ursprungligen premiärdansös vid Kungliga Teatern men hade vid denna tid gjort internationell karriär både som dansare och stumfilmsstjärna. Hon var känd för sin på en gång svala men sensuella skönhet och utmärkte sig för en lyrisk spelstil, som inte minst tog sig form i uttrycksfulla handrörelser, något som präglar hennes tolkning av Fru Ursula i Vem dömer –. På detta ställe i brevet har Sjöström i efterhand med blyerts noterat: ”Gäller `Vem dömer` V.S.” [14] och det med precision är tillskrivet för hand. |
|