423. Victor Sjöström

Segholmen den 22/6 XXI

Kära du, jag har nu mottagit ”präst-filmen”,^[1] läst, funderat. Och eftersom du väl sändt den för att få den kritiserad, och eftersom du alltså prompt vill, att ägget skall lära hönan värpa, så säger jag dig nu bus bas mina anmärkningar.

Mig tycks, att du vid själva conceptionen av detta arbete vida mer tänkt på scenen än på duken. Texterna äro icke så farligt många – men de äro farligt betydelsefulla. Dialogen är viktigare än handlingen.^[2] Ibland får man rent av det intrycket, att man läser ett talscens-manus med väl och detaljrikt utförda scenerier. Stundom har du själv hört ej blott repliken utan även tonfallet. Och det har bland annat lockat dig till att framställa en karraktär sådan som prästens, vars subtila nyanser komma till sin rätt på talscenen men ej på duken.

Vidare: detta är ju en utpräglad tendens-film och vad du vill ha sagt, är – om jag eljes förstått dig rätt – ungefär detta: den första mer eller mindre tillfälliga förälskelsen mellan två unga personer är ej den livsavgörande faktor, som de inbilla sig. Tvärtom måste den i regel anses vara en alltför svag grundval för att därpå bygga ett livslångt äktenskap. För att styrka denna din tes anför du tvenne äktenskapshistorier. Borde icke det ena av dessa äktenskap just ha varit ett sådant, som bygts på förälskelsens lösan sand och som snart nog fallit i ruiner? I stället få vi veta, att fru Hartvig avstått från sin första kärlek (därtill tvingad) och att hennes äktenskap med Hartvig likväl blivit lyckligt. Men vad visar oss och de båda unga, att ett äktenskap med den genompräktige prästen ej skulle ha blivit minst lika lyckligt?

Sentimentala människor komma att hålla styvt på att det skulle ha blivit ännu mycket lyckligare i synnerhet då de i senare avdelningen får se, vilken hedersman och kärnkarl prästen är. Alltså: detta bevis kan ej övertyga publiken och – vad värre är – än mindre de unga.

Kommer så den andra äktenskaps-historien. Här ska vi således få se ett förbund fotadt på solid grundval: aktning, samförstånd, gemensamma intressen. Men vad vi i själva verket få^[3] se, är en täckelig ung landtflicka, som av allt att döma redan vid första ögonkastet blir kär i prästen. Och prästen själv! Han om någon borde väl ha gått till detta ”illusions-lösa” äktenskap först efter moget övervägande och ledd av fullgoda sakskäl? I dess ställe friar han i den mest uppenbara upphetsning. Han begår helt enkelt en överilad handling, och bör verkligen tacka den gode Guden på sina bara knän, att det gick som det gick. Vore jag i den unge målarens kläder, skulle jag säga: ”Min bäste prost, låt vara att jag är en spelevinker, men så lättsinnig är jag dock ej, att jag går och gifter mig, därför att några elaka kärringar sladdrat om mig och en flicka. Nej, vördig prosten, så lättsinnig kan inte ens ni^[4] ha varit – oss emellan och uppriktigt sagdt: hur förhöll det sig egentligen med det där strumpebandet?” Alltså: detta andra äktenskap, vars soliditet förrästen är väldigt roligt och träffande tecknadt i familje-scenerna!, har icke heller det någon beviskraft.

Varför fick prästen och Elna icke gifta sig? Därför att hennes far hade dåliga affärer. Men detta är ett djupt omoraliskt skäl och den poetiska rättvisan hade här krävt ödesdigra följder. Faderns beteende kan möjligen ursäktas men absolut icke gillas. Varför få de båda unga icke gifta sig? Därför att de i sin stora ungdom ej veta, vad de göra. Det kan nog vara riktigt. Men hur vill du övertyga publiken? Publiken är en Thomas,^[5] som tror, vad den kan ta på. Om målaren varit en fattig slarver, som velat ha flickan utan att kunna försörja henne, så skulle publiken ha förstått och uppskattat moderns oro. Men denne elegante unge man, som bjuder på festmiddag i en charmant villa, kommer att tjusa alla parkettens mödrar. Han är ju helt enkelt ett godt parti! Fråga fru Edit!^[6] Han är rik, han är hygglig, han ser antagligen bra ut – tror du att någon, framför allt någon kvinna, kommer att förebrå honom hans ungdom? Möjligen om du gör honom till konfirmand. Men vad publiken kommer att förebrå dig, det är att du så lättsinnigt skiljer den hygglige prästen och den rara Elna. Och där finns en detalj, som hur lustig och välfunnen den än är, tycks mig farlig. Loppan! Publiken, som strax förut sett var och hur han fått den, skall i det lilla djuret se ett verkligt äres-tecken, som ej kan på något sätt socialt disskvalificera sin bärare. Och det gör den ju icke heller i filmen. Den endast understryker det orättvisa och oförnuftiga i de bådas öde.

Där har du, utförligt och oförbehållsamt, mina invändningar. Att det scenariska arbetet är en skicklig vävnad av verkningsfulla scener, det skäms jag att säga herr Sjöström. För han förstår sig nog så pass på saken, att han sagt sig det själv. Mitt tidigare förslag att på något sätt klippa bort de båda unga, tar jag tillbaka med skammens rodnad på kinderna. Man rår ju inte för att man är dumm. Ibland, så där någon enda gång. Emellertid och allvarligt taladt, innehåller ju filmen en rad av både roliga och verksamma scener. Vid genomläsningen har jag gång på gång sagt mig: jäklar – det där kommer att göra sig. Och redan i manus är den underhållande och lättläst, vilket torde vara ovanligt. Slutligen ber jag dig komma ihog, att dessa anmärkningar dock häröra från en outsider, det har både sin positiva och sin negativa betydelse.^[7]

Tjaha. Hur mår ni? Vi må bra men flyta snart bort, vi och vår ö. Vill du ha tillbaks manus genast? Eljes kommer jag till stan den 28. Om du den dagen har någon kvällsstund ledig, kunde vi kanske träffas ett slag, skaka labb och som de gubbar vi äro, tala om flydda dagar. Vad tycker du? Kanske bilar du var kväll ut till ditt wiggwam^[8] och i så fall förfaller ju förslaget. Skriv på ett kort ja eller nej, i förra fallet med noggrant angivande av tid och ort för detta celebra möte. Och må förrästen så godt, du och ditt hus!

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.