441. Victor Sjöström

Skodsborg den 26/11 XXI

Jaså, kära du, jag lät besviken i telefon? Nåja, utan tvivel saknade jag lust att slå klackarna i taket. Men egentligen tror jag nog att jag lät trött. Ty när jag kvällen förut kommit hem vid tiotiden och Stina avlagt rapport, började jag naturligt nog att syna mina projekt och så var ”verkstaden” i fart och hjulen snurrade och surrade hela natten. Har man så inte kommit till gynsamt resultat, när fönstren börja ljusna, känner man sig trött och modlös. Det känner du nog till.

Vad själva saken beträffar, ska vi ju diskutera den muntligt, men jag ska först som sist erkänna, att jag skrivit ut novellen^[1] dumt. Jag vill minnas att jag i brevet sa dig att jag ”sänder en novell eller novell-skizz”.^[2] Jag borde ha nöjt mig med sistnämda ”varu-beteckning”. Jag var så angelägen att se om själva klimaxen lät sig stricte upprullas på duken – och att få höra ditt omdöme om den saken – att jag efter en säkerligen alltför ointressant och ointresserad presentation kastade mig just över detta. Det ligger kanske en fara även i att tänka alltför ”filmatiskt”. Dock – själva min strävan tror jag är riktig, samma strävan som ledde mig vid ”Labyrint-filmen” och vid ”Vem dömer -?”, nämligen den att låta själva ögat söka och finna de krafter, som komma oss människor att kretsa kring varandra stöta samman och stötas bort. Det är tror jag, enda sättet att komma framåt och att komma bort och över tysk tråkighet (och fransk!) och amerikansk sensation.

Du sa till Stina, att i mitt filmförslag elementen skulle komma att intressera mera än människorna. Nu tror jag inte det blir fallet i det ”riktiga” förslaget – men lustigt nog hade jag några dagar förut sett din anmärkning jävad, visserligen ej konstnärligt – ty konstnärligt sedt är den nog alldeles riktig – men av publiken. Vi voro nämligen och tittade på en ny Griffith-film, ”Way down East”,^[3] som går här för fulla hus på Palladsteatret och som väl antagligen gått för fulla hus jorden rundt. Det var en lika banal som ledsam historia över det outslitliga temat: den rike och gruvlige förföraren och den fattiga och outsägligt älskliga flickan plus den renhjärtade unge mannen, goda mödrar elaka tanter genomhederliga fäder etc. etc. – hela kokboken. En plumpudding och framförallt en plump-pudding. Grova pajas-element mellan sirapstårarna. I första hälvten av filmen text mellan varje bild, nästan idel närbilder med jättehuvuden à la hårvatten på ljusreklam. Det enda oklanderliga och förrästen alldeles briljanta var fotograferingen. Nåväl, publiken satt tyst och däst, tydligen rätt ointresserad, med ett fånflin här och var – ända till slutet, då den blev gripen ända till exaltation. Och vad var det, som grep och framkallade en våldsam applåd? En snöstorm! En farlig färd över bristande isar! Då var publiken (undertecknad inbegripen) med, så att lungor och lever skälvde – för att nu inte tala om hjärtat!

Häri ligger någonting riktigt och lätt förklarligt så tillvida som man efter ett långsamt och futtigt mänskligt intrigspel måste känna det som en befrielse att stöta på mäktiga om än opersonliga element. Men ännu mer tror jag dessa element vara i stånd till att förstärka en stark mänsklig handling. Icke föringa den.

Pour retourner à nos moutons^[4] – se här mina planer för den närmaste framtiden: Om måndag eller tisdag resa vi till Stockholm. Där tar jag några dagar på mig för att ytterligare pröva mitt förslag samt antagligen omskriva detsamma.^[5] Känner jag möjlighet och mod tar jag väl också och utarbetar ett annat förslag, som jag förut ”nosat på”.^[6] Sedan det är gjordt, tar jag fram din resplan och sätter pekfingret på lämplig dag och ort varefter jag telegrafiskt förfrågar mig om den är lämplig även för dig. Passar det?

Och sen får vi ju se, om lyckan står oss bättre bi denna gång.

Men skulle du inte under de närmaste dagarna och under dina långa färder i nordanskog kunna få tillfälle att skrubba ned några – hälst många! – rader till mig? I vilka du gåve mig del av alla dina betänkligheter i denna sak samt vad du eljes kan ha på hjärtat. Du begriper, att det vore ytterst värdefullt för mig.

Nu ringer de och säger att Stockholm vill tala klockan fem. Kan det vara du, det? Men du har ju börjat din turné idag. I alla fall väntar jag med att posta det här.

Jo si, att det var du ändå! Tack ska du ha! Jag hörde på dig att du tagit den första lilla middagsnubben och du lät kry och kurant. Godt. Tack än vidare för brevet, som mycket riktigt kom med 1/2 7-posten.

Din anmärkning beträffande vår, d.v.s. publikens bristande kännedom om de agerande träffar prick, men jag säger än en gång: det är den usle, late, stundom sinnesförvirrade författarens fel, ej idéns. På den punkten hyser jag ingen fruktan. Långt svårare drabbas förslaget av din publik-psykologiskt säkert riktiga invändning, att kvinnans död är farlig. Möjligen motväges den till en viss grad av ditt påpekande, att hon är alltför len och mjuk i detta sammanhang. Jag tror, att det vid omskrivningen kommer att bli betydliga förskjutningar i dessa hänseenden – om de bli tillräckligt avgörande för att tysta dina betänkligheter (som jag helt delar) – ja, det får vi se. Jag går emellertid till omarbetningen utan att vara alltför modlös. Nu har jag din resplan i plånboken och vet, var jag kan haffa dig. Du ska emellertid inte vänta något meddelande under de närmaste 8-10 dagarna. Allt, vad du kan ha att meddela mig, mottages däremot med största tacksamhet. Tänk på det, latmåns!

Apropos latmåns – har du köpt dig ditt jordagods nu, när du havt så godt om tid (för att inte tala om pengar!)? Jaså inte det!! Hör du, var vill du då, att vi ska ställa våra möbler, när jag nu tänker krångla mig ifrån min våning från och med den första januari?? Ja, se det är det värsta med dig, att du ska vara så slarvig och glömsk! Mins du inte vår överenskommelse, som vi tummade på klockan två f.m. på Eslövs stadshotel? Jag tror ändå, att jag ska kunna kalla städerskan som vittne, så du blir nog fast.

Allvarsamt sagdt ha vi revolutionerande planer på att ”millertidlig” upplösa vårt bo,^[7] vilket alltså blir Stinas sak, under det att jag knogar med annat. Och för att stå henne bi i packningens svåra värv ämna vi bortröva och medföra ett danskt pie-børn om sexton vårar, någonting bland det sötaste och raraste, jag sett i den vägen, till yrket husa hos vår förträffliga väninna, fröken Taustrup. Vi ha havt det mycket bra här och vill du någon gång i arbetssyfte söka dig ett tyst och godt ställe, så sök gärna detta – förutsatt att det sker om vintern!

I trots av vår velvaere lämna vi utan saknad det yndige landet och mitt enda kval vid avskedet är – samvetskval. Jeg har vaeret uforskammed och uartig mod Feddersen!^[8] Så länge jag behövde honom, fick han gunås släpa med mig bitti och sent – sen såg han aldrig röken av mig. Men det är verkligen ej så mycket en usel karraktär som här blottat sig utan fast mer en viss svaghet, och omständigheternas gruvliga makt. Någon gång blir jag kanske i tillfälle att reparera min ohövlighet. Hoppas jag.

Nej adjö med dig nu, min gubbe lilla. Måtte norrlandsluften bekomma dig väl! Stina ringer upp Edith, så fort vi kommit i ordning. Hon vill redan tubba mig att bjuda dem på teatersupé! Men tillsvidare har jag absolut vägrat. Tyvärr har min absolutism alltid havt den omanliga egenskapen att vara – tillsvidare.

Förrästen, i Salzburg bli vi nog nödda att bjuda dem på både middagar och supéer. Jag har 10,000 kronen stående i en Wiener-bank. Det räcker väl alltid till tandpetarna.

Hej på dig!

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.