67. Augusta Lindberg Ems den 2/6 06 Jag tackar Tante så mycket för bref ō för recension. De hade förrästen ett visst tycke; lätt ō ledigt skrifna båda. Hvad jag tycker Tante ska ha fråssat i det O.Lska nidskrifveriet.[1] Just i Tantes smak. I öfrigt förtviflar jag inte alls angående L.s framtid som kritiker. Bland det mycket puerila i hans recension, spårade jag inbillningskraft, skönhetssinne samt ett älskvärdt ō fint egensinne, som kommer en att tänka på ett bortskämdt men begåfvadt barn. Senare delen af recensionen griper mindre. L. har tydligen upplefvat massvis ō ger därför andras upplefvelser blanka tusan. Syran har bitit för mycket – säga vi kännare – nya syror ta´ inte vidare. Hans omdöme blir flyktigt ō snart förflyktigadt. Men snäll ō beskedlig förblir den vackra recensionen öfver Solivro, själf-full och fylld af Levertinskt skimmer ō behag. Till syvende ō sist ska han ha tack, att han lät romantiken ō salig Almqvist hvila i frid. Som litteraturkännare kvalificerade han sig ju tillräckligt genom att nämna France ō Topelius.[2] Det är storartadt att på en gång kunna hitta på två så skillda namn. Ja kära Tante, apropos litteratur ō sånt där, så var det ju bra märkvärdigt med den där Ibsen, som dog.[3] Det hade jag inte trott. Jag blef ganska rörd och beslöt genast att återläsa en del af gubbens skrifter. Jag kände mig energisk ō i stånd till hvad som hälst under flera timmar; och denna sinnesrörelse, denna våg af energi gladde mig ō gläder mig ännu. Hvad själfva läsningen beträffar, så slog jag den ju snart ur hågen. Den skulle ju hvarken Ibsen eller jag ha någon glädje af. Ja Tante, allt, som är stort ō skönt, slår sig igenom ō sanningen ska en gång segra. Så t.ex. tycks Tante börja uppskatta min piktur ō den tid är nära, då Tante ska beundra den. I gengälld lofvar jag att beundra Tantes. Af pur artighet förstås. Min vattengenompyrde fader ō dito jag hälsa Eder. Tantes Hjalmar Bergman [Tillskrivet ovanför texten i övrigt:] Är instruktörsplatsen väl lönad ō föga ansträngande så ska jag reflektera.[4] Reser hem i midten af nästa vecka. Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Oscar Levertins recension av Solivro var införd i Svenska Dagbladet den 26/5 1906. Se brev 64 till Hugo Christian Andersson den 8/5 1906, not 2. Den irritation Bergman luftar inför Augusta Lindberg kan sannolikt hänga samman med följande rader: ”Författaren har tydligen icke själv upplevat mycket. Livets intryck hava icke i hans själ ristat sin starka outplånliga skrift. Det allra mesta hos honom är drömmeri, vackert och vekt växelspel av sol, skugga, av flyktiga bilder och lättrörda känslor. Därför göra de allvarliga styckena så ringa verkan. Syran har icke bitit.” Erik Hjalmar Linder har påpekat att det aktuella brevet är ”en konstfull parodi på Levertins recension. Nästan varje mening i den del av brevet som rör recensionen svarar mot liknande formuleringar i denna.” [2] Den svenske romantikern Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866), den franske författaren Anatole France (1844–1924), och den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius (1818–1898). [3] Den norske dramatikern Henrik Ibsen dog den 23/5 1906. [4] Möjligen kan Bergman avse den instruktörsplats som August Lindberg vid denna tid skulle tillträda vid Gamla Dramaten. Skämtsamt säger han sig vilja konkurrera om tjänsten. |
|