Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


852. Johannes Edfelt

Goslar, hot Achtermann 4/1 30[1]

Käre Johannes-pojke, nu har jag visst att tacka dig för åtskilliga brev.[2] Skrev jag någonsin och tackade dig för diktsamlingen?[3] Det gjorde jag väl ej, det fä jag är. Åtskilligt kan jag dock anföra till mitt försvar – en överarbetad sommar med TRÅKIGT arbete, gräl med utställnings-styrelsen etc. etc.[4] Att jag nu samlar mina sista krafter för att krångla ned dessa rader beror därpå att jag måste beröva dig en illusion – det var inte jag som skaffade dig ett Bonniers-stipendium. Jag är nämligen inte kvar i nämden. Men väl avgick jag just för din skull i fullt raseri över att de två år avvisat min ende kandidat – nämligen du. Mitt avsägelsebrev,[5] dateradt i Berlin eller Florens, lär ha varit så fullt av grovt ovett att det på Tors begäran fogades till nämdens arkiv. Jag vill tillfoga att övriga nämdledamöters opposition mot dig uteslutande hade nämd-teknisk karraktär: du hade inte utgivit tillräckligt mycket för att kunna rätt bedömas etc. Som motor vid årets beslut antar jag Österling och kanske Tor. Övriga medlemmar: Nordström, Wägner och Siewerts[6] läsa nämligen blott sina egna böcker samt de böcker, som de önska plagiera. Till dem hör än så länge ej dina. Men hav hopp! Om cirka två år utger kanske Siewertz en diktsamling med titeln: ”Nya Ansikten”. Recensionen ur Sydsvenska du sände, gladde mig. Träffar du någonsin gärningsmannen så kan du hälsa honom att jag har ungefär samma uppfattning om dig, ditt ung-nöt, och dina bölanden som han.[7] Egentligen är det få idioter som [jag] läser hellre än dig.

Nå, nu ska jag avstå från skällsorden. De tillhöra en gammal mans plikt som ungdomens i-styr-hållare. Vad mig eljes beträffar har jag varit sjuk – åh du lille pojk, mer sjuk än jag tror du kan mardrömma – tror och hoppas. Jag kom efter en överansträngning ner till Köpenhamn för att fortsätta direkt till Florens. Emellertid hade jag lovat Gösta[8] att vara med på Patraskets gen-rep. och premiär. (Publiken tycker ju om att se författaren, särskildt då han är så tjusig som jag.) Jag for med ett natt-tåg – kunde icke sova – Köpenhamn – Otto Jacobsen[9] – gen.-rep. från elva till sex – middag hos Reumert[10] samman med Gösta från sju till ett – därefter med Gösta på Adlon från ett till sju – därefter fullständigt nervöst ”sammanbrott” (det underliga ordets svenskt akademiska betydelse får Anders vid tillfälle ge dig.) Jag låg i sängen, lät en pojke bada mig i ett badkar, samt teladade svenska legationen och begärde läkare. En svensk doktors-pojke uppsändes och samtidigt med honom från teatern en dansk. De sågo lömskt på varann men kommo överens om att sända mig på S. Hans Hospital.[11] Jag ringde strax i min telefon och bad Reumert komma och rädda mig. Gjorde han strax. Emellertid sa’ den danska läkaren: Endera kräver jag tvångsinläggning eller att jag får sända honom en Röda-kors-syster. Det fick han och jag fick min söster som jag är förtjust i. (Den där idioten C, D. Josefsson[12] påstår att man inte kan sätta en preposition i rumpan – han som styv anatom borde inse att denna sats är närmast löjlig).

Hur som hälst låg jag ännu några dagar kvar på hotellet. Mina båda läkare gav mig var för sig två gånger dagligen morfin, varför jag mådde bra men sov mycket. Ibland vaknade jag och fann då min bädd täckt med blommor som folk lagt på min mage. Ibland sutto också sex sju människor vid detta älendets bädd och betraktade mig just som jag vaknade. Voro de intewieware eller av mina gamla Köpenhavnere så gjorde det ju ingenting. En gång satt där ett fullständigt obekant fruntimmer jämte dess man, som kanske av anständighets skäl medförts – du vet, hur svår jag är på fruntimmer – hon var en skådespelerska vars namn jag glömt – må ingen vara så glömsk som jag! – och hon la av ren kärlek en orkidé på min navel – lite längre ner hade det ren varit oanständigt. Men mannen var ju med – han bockade sig och sa: Käre herr Bergman – jeg är sindssygläge.– Åh, sa jag aerbördigst,[13] reste mig i sängen och bockade. – Ja, sa han, jeg er virkeligen sindsygslaege. – Ja, sa jag, min vördnad för er och kanske än mer för er frue som sitter så dejligt stum vid min side. –Ja, men jeg – jeg er sindssygslaege, sa han och log. Då lät jag min pojke Sven[14] komma in och köra ut dem.

Sen sa min doktor Ernst: här får ni inte ligga – pull, pull in på S. Hans. Varefter jag kallade på min och Sjöströms gamle vän Feddersen[15] och tog hans våning i besittning. Den ligger rätt bra i närheten vid Langelinie. Jag försökte göra min Röda-kors-syster kär i mig men hon sa: åhu: blott en gång då jag dränkt av mina sovmedel skulle natte-tida gå upp på pottan – jag vet inte om du känner detta uttryck, kanske är det gammalmodigt – nåväl så tappade jag sansen, föll bröstlänges och skar på min särskildt konsturerade glaspotta sönder bröst och händer. Jag låg i en liten blodpöl men satte mig upp, åter yrvaken. Syster kom inrusande och ropade. Ja, nu kan jeg elske dem med deres smukke pyjamas! – I själva verket hade mina pyjamas fått ett krysantemmönster av mitt blod. Jag lät dem icke tvättas.

En annan gång då jag vaknade, satt ett tämligen stort fruntimmer vid min bädd. Jag satte mig upp och bockade som jag alltid gör. Sen gick hon. Jag frågade Feddersen: vem var den fruen? – Han svarade: Det var fru Betty Nansen[16] og hon har gett dig en lille elefant av porslin att du ikke må kaede dig.[17] Åh ne, jeg sov for meget att kaede mig. En dag var Hjalmar Söderberg[18] uppe med sin sista bok. Vänligt, hyggligt. Men han såg ut som om han farit från Amerika i stället för från Allèvej. En annan dag kom Gösta och då han trodde att han skuule säga adjö för livet, kysste han mig på hand: Åh, Gösta, sa jag, vad du är vacker trots dina laster och framskridna ålder! Nåja, han är nu verkligen ett fenomen. Men det beror på massage och fräckhet.

En annan dag kom fruarna Hjalmar Bergstroem[19] och Karen Michaelis[20] på besök vid mitt pinoläger. Fru Bergstroem (änka efter Lyngard & c. m.m.) kände jag väl från Rom 1905 (var du född då, snorjersling?) och konstaterade med ogemen glädje att hon blivit vackrare och in[t]elligentare under det kvarts-sekel som skildt oss åt.

Nåja, min gosse, nu ska jag väl sluta mitt slidder, sladder. Jag befinner mig för tillfället i Gosslar och har också mycket riktigt fem gossar – ”grüne” som livvakt. Jag arbetar något litet. I Köpenhamn bombarderade Vettergren mig med tel. angående manus,[21] som han påstod jag lovat. Reumert svarade att vid 39,5 bör man inte arbeta. (De fem var Reumerts fantasi, rästen min mages.) Sen hade jag mycken förargelse av Jacobsen. Jag spurtade nämligen upp mig och gick på Göstas tredje premiär (min egen kunde jag inte övervara) tillsamman med syster, de båda läkarna och den enes hustru. Sistnämda började klaga och förvåna sig över den dåliga plats vi fått – tjugonnde bänk vill jag minnas. Nå själv är jag inte så kinkig – bara jag får ytterplats så långt bort att jag kan sova – detta livets lycka. Emellertid retade mitt sällskap upp mig så att jag sände en vaktmästare till Gösta och Jacobsen med försäkran att de voro tvänne stora skitar. Nästa mellanakt gick jag själv till Gösta som tog deklarationen lätt – vi känner ju varann – under det att Jacobsen var stött och förbjöd mig kategoriskt att kalla honom en stor skit. Jag erbjöd honom en kompromiss – att jag skulle få kalla honom en liten skit – men även därpå vägrade han ingå. Det retade mig. Jacobsen är jude, varför jag ringde upp Tor i Stockholm och bad honom akta sig för den antisemitiska propaganda jag nu tänker sätta i gång. Han lär ha blitt vansinnigt arg på mig. Dum grabb.[22]

Eljes lever jag stilla på hotel Achterman. En av mina tyska översätter som bor i Hildesheim, kommer någon gång och berättar förläggar-rövare-romaner. Han har en stor vacker pojke som är tjugufem år och vill mörda sin paapa. Envar har sina bekymmer. Detta har jag icke. Jag vånne[23] jag hade.

Din

 HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Uppsala universitetsbibliotek.

Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Orts- och datumangivelsen är handskriven.

[2] Närmast föregående brev till Johannes Edfelt – nr 826 – är daterat den 21/2 1929. Den stora luckan i korrespondensen vittnar om Bergmans svårigheter att vid den här tiden upprätthålla kontakterna med sina vänner. Det nu aktuella brevet bär tydliga spår av det usla tillstånd som Bergman befann sig i. Såväl utskrift som formuleringar är i hög grad präglade därav. I originalet har Edfelt med blyerts infört vissa ändringar och kommentarer, sannolikt i anslutning till att han publicerade två brev från Hjalmar Bergman i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok 1960.

[3] Åsyftar Johannes Edfelts andra diktsamling Ansikten som publicerades hösten 1929. 

[4] Enligt en intervju i Dagens Nyheter den 3/4 1930 hade Bergman direkt skrivit ut ett färdigt manus till första delen av det beställda festspelet för Stockholmsutställningen – detta i stället för att först utarbeta den synopsis, som han ursprungligen fått beställning på. Utställningskommittén kom därmed på ett tämligen sent stadium att avböja det färdiga manuskriptet, tydligen med motiveringen att insceneringen skulle ställa sig alltför dyrbar. Bergman erhöll trots allt merparten av sitt honorar. Per Lindberg sporrade honom till att omarbeta manuset till ett hörspel, delvis på vers, som sändes i radio den 17/4 1930. Detta hade nu döpts till ”Spelet om flickan och frestelsen”. Bergman framförde avslutningsvis själv en längre epilog på prosa, där han närmare la ut texten om denna moralitets relation till modernistisk poesi och schlager. Hörspelet har publicerats av Johannes Edfelt i den del av Samlade Skrifter som omfattar radiodramatik.

[5] I brev 812 till Anders Österling, daterat Firenze den 29/12 1928, får aktionen en mindre drastisk och hjältemodig utformning. 

[6] Medlemmar i Bonniernämnden var vid denna tid förutom bokförläggare Tor Bonnier, författarna Anders Österling, Ludvig Nordström, Elin Wägner och Sigfrid Siwertz.

[7] han tillskrivet för hand med överkorsande av jag.

[8] Skådespelaren Gösta Ekman (1890–1938), tolkade huvudrollen Joe Meng i Patrasket på Dagmarteatret i Köpenhamn vid denna tid. 

[9] Otto Jacobsen (1870–1939), chef för Dagmarteatret i Köpenhamn 1929–1934. 

[10] Den danske skådespelaren Poul Reumert (1883–1968) var nära vän till Bergman och var honom behjälplig under de sista årens köpenhamnsvistelser. 

[11] S.Hans Hospital, Danmarks största psykiatriska sjukhus, beläget i Roskilde.

[12] Carl David Josephson (1858–1939), framstående läkare och författare till flera medicinska läroböcker.  

[13] ærbødig, da., aktningsfull, vördnadsfull.

[14] Syftar sannolikt på Sven Sandin, en då 21-årig biträdande portier på hotell Atlantic i Stockholm, där Bergman ibland tog in. Denne blev något av en kammartjänare och sjukvårdare åt Bergman under hans sista tid, framför allt under perioden november–december 1930 i Berlin fram till hans död.

[15] Valdemar Feddersen, kamrer vid Folketeatret i Köpenhamn, gammal vän till Bergman, som ofta tog hand om honom under hans ibland kaotiska köpenhamnsvistelser på 20-talet.

[16] Betty Nansen (1873–1943), en av Danmarks mest framträdande skådespelerskor i början av seklet. Hon blev 1917 teaterdirektör och regissör vid den teater som bar hennes namn.

[17] kede sig, da., ha tråkigt.

[18] Den svenske författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941) var sedan länge bosatt i Köpenhamn. Hans religionshistoriska verk Jesus Barabbas utkom 1928.

[19] Hustru till den danske komediförfattaren Hjalmar Bergstrøm (1868–1914). Namnet förekommer i korrespondensen m.fl. alternativa återgivanden av vokalen ö – ömsom med danskt stunget ø, ömsom med den svenska varianten ö – mer sällan som här med oe.

[20] Karin Michaëlis (1872–1950), dansk författare. Hon skrev flera internationellt uppmärksammade romansviter.

[21] Dramatenchefen Erik Wettergren (1883–1961) hade anmodat Bergman att skriva en från romanen fristående komedi med Hans Nåd som huvudgestalt. Den kom aldrig att färdigställas utan föreligger endast i manus i två och en halv akt. Se brev 819 och 840 till Gustaf Muck Linden den 25/1 1929, not 1, resp. den 17/8 1929, not 3.

[22] Angående kommentarer av judisk karaktär se brev 832 till Tor Bonnier den 18/3 1929, not 42 och brev 821 till Åke Bonnier den 1/2 1929, not 3.

[23] Jag vånne jag hade; jag önskar jag hade. Vånna, gammalt svenskt ord, gärna använt i äldre visdiktning och lyrik.

Personer:

Bergstrøm, Hjalmar (5)
Bonnier, Tor (348)
Bonnier, Åke (29)
de Wahl, Anders (25)
Edfelt, Johannes (46)
Ekman, Gösta (38)
Feddersen, Valdemar (24)
Jacobsen, Otto (2)
Josephson, Carl David (1)
Lindberg, Per (80)
Linden, Gustaf Muck (98)
Michaëlis, Karin (2)
Nansen, Betty (5)
Nordström, Ludvig (7)
Reumert, Poul (26)
Sandin, Sven (1)
Siwertz, Sigfrid (10)
Söderberg, Hjalmar (17)
Wettergren, Erik (16)
Wägner, Elin (8)
Österling, Anders (48)

Verk:

Hans Nåds testamente, komediutkast (9)
Patrasket, drama (22)
Spelet om flickan och frestelsen/Ett festspel, radiopjäs (8)

Adressat:

Edfelt, Johannes (16)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA