852. Johannes Edfelt

Goslar, hot Achtermann 4/1 30^[1]

Käre Johannes-pojke, nu har jag visst att tacka dig för åtskilliga brev.^[2] Skrev jag någonsin och tackade dig för diktsamlingen?^[3] Det gjorde jag väl ej, det fä jag är. Åtskilligt kan jag dock anföra till mitt försvar – en överarbetad sommar med TRÅKIGT arbete, gräl med utställnings-styrelsen etc. etc.^[4] Att jag nu samlar mina sista krafter för att krångla ned dessa rader beror därpå att jag måste beröva dig en illusion – det var inte jag som skaffade dig ett Bonniers-stipendium. Jag är nämligen inte kvar i nämden. Men väl avgick jag just för din skull i fullt raseri över att de två år avvisat min ende kandidat – nämligen du. Mitt avsägelsebrev,^[5] dateradt i Berlin eller Florens, lär ha varit så fullt av grovt ovett att det på Tors begäran fogades till nämdens arkiv. Jag vill tillfoga att övriga nämdledamöters opposition mot dig uteslutande hade nämd-teknisk karraktär: du hade inte utgivit tillräckligt mycket för att kunna rätt bedömas etc. Som motor vid årets beslut antar jag Österling och kanske Tor. Övriga medlemmar: Nordström, Wägner och Siewerts^[6] läsa nämligen blott sina egna böcker samt de böcker, som de önska plagiera. Till dem hör än så länge ej dina. Men hav hopp! Om cirka två år utger kanske Siewertz en diktsamling med titeln: ”Nya Ansikten”. Recensionen ur Sydsvenska du sände, gladde mig. Träffar du någonsin gärningsmannen så kan du hälsa honom att jag har ungefär samma uppfattning om dig, ditt ung-nöt, och dina bölanden som han.^[7] Egentligen är det få idioter som [jag] läser hellre än dig.

Nå, nu ska jag avstå från skällsorden. De tillhöra en gammal mans plikt som ungdomens i-styr-hållare. Vad mig eljes beträffar har jag varit sjuk – åh du lille pojk, mer sjuk än jag tror du kan mardrömma – tror och hoppas. Jag kom efter en överansträngning ner till Köpenhamn för att fortsätta direkt till Florens. Emellertid hade jag lovat Gösta^[8] att vara med på Patraskets gen-rep. och premiär. (Publiken tycker ju om att se författaren, särskildt då han är så tjusig som jag.) Jag for med ett natt-tåg – kunde icke sova – Köpenhamn – Otto Jacobsen^[9] – gen.-rep. från elva till sex – middag hos Reumert^[10] samman med Gösta från sju till ett – därefter med Gösta på Adlon från ett till sju – därefter fullständigt nervöst ”sammanbrott” (det underliga ordets svenskt akademiska betydelse får Anders vid tillfälle ge dig.) Jag låg i sängen, lät en pojke bada mig i ett badkar, samt teladade svenska legationen och begärde läkare. En svensk doktors-pojke uppsändes och samtidigt med honom från teatern en dansk. De sågo lömskt på varann men kommo överens om att sända mig på S. Hans Hospital.^[11] Jag ringde strax i min telefon och bad Reumert komma och rädda mig. Gjorde han strax. Emellertid sa’ den danska läkaren: Endera kräver jag tvångsinläggning eller att jag får sända honom en Röda-kors-syster. Det fick han och jag fick min söster som jag är förtjust i. (Den där idioten C, D. Josefsson^[12] påstår att man inte kan sätta en preposition i rumpan – han som styv anatom borde inse att denna sats är närmast löjlig).

Hur som hälst låg jag ännu några dagar kvar på hotellet. Mina båda läkare gav mig var för sig två gånger dagligen morfin, varför jag mådde bra men sov mycket. Ibland vaknade jag och fann då min bädd täckt med blommor som folk lagt på min mage. Ibland sutto också sex sju människor vid detta älendets bädd och betraktade mig just som jag vaknade. Voro de intewieware eller av mina gamla Köpenhavnere så gjorde det ju ingenting. En gång satt där ett fullständigt obekant fruntimmer jämte dess man, som kanske av anständighets skäl medförts – du vet, hur svår jag är på fruntimmer – hon var en skådespelerska vars namn jag glömt – må ingen vara så glömsk som jag! – och hon la av ren kärlek en orkidé på min navel – lite längre ner hade det ren varit oanständigt. Men mannen var ju med – han bockade sig och sa: Käre herr Bergman – jeg är sindssygläge.– Åh, sa jag aerbördigst,^[13] reste mig i sängen och bockade. – Ja, sa han, jeg er virkeligen sindsygslaege. – Ja, sa jag, min vördnad för er och kanske än mer för er frue som sitter så dejligt stum vid min side. –Ja, men jeg – jeg er sindssygslaege, sa han och log. Då lät jag min pojke Sven^[14] komma in och köra ut dem.

Sen sa min doktor Ernst: här får ni inte ligga – pull, pull in på S. Hans. Varefter jag kallade på min och Sjöströms gamle vän Feddersen^[15] och tog hans våning i besittning. Den ligger rätt bra i närheten vid Langelinie. Jag försökte göra min Röda-kors-syster kär i mig men hon sa: åhu: blott en gång då jag dränkt av mina sovmedel skulle natte-tida gå upp på pottan – jag vet inte om du känner detta uttryck, kanske är det gammalmodigt – nåväl så tappade jag sansen, föll bröstlänges och skar på min särskildt konsturerade glaspotta sönder bröst och händer. Jag låg i en liten blodpöl men satte mig upp, åter yrvaken. Syster kom inrusande och ropade. Ja, nu kan jeg elske dem med deres smukke pyjamas! – I själva verket hade mina pyjamas fått ett krysantemmönster av mitt blod. Jag lät dem icke tvättas.

En annan gång då jag vaknade, satt ett tämligen stort fruntimmer vid min bädd. Jag satte mig upp och bockade som jag alltid gör. Sen gick hon. Jag frågade Feddersen: vem var den fruen? – Han svarade: Det var fru Betty Nansen^[16] og hon har gett dig en lille elefant av porslin att du ikke må kaede dig.^[17] Åh ne, jeg sov for meget att kaede mig. En dag var Hjalmar Söderberg^[18] uppe med sin sista bok. Vänligt, hyggligt. Men han såg ut som om han farit från Amerika i stället för från Allèvej. En annan dag kom Gösta och då han trodde att han skuule säga adjö för livet, kysste han mig på hand: Åh, Gösta, sa jag, vad du är vacker trots dina laster och framskridna ålder! Nåja, han är nu verkligen ett fenomen. Men det beror på massage och fräckhet.

En annan dag kom fruarna Hjalmar Bergstroem^[19] och Karen Michaelis^[20] på besök vid mitt pinoläger. Fru Bergstroem (änka efter Lyngard & c. m.m.) kände jag väl från Rom 1905 (var du född då, snorjersling?) och konstaterade med ogemen glädje att hon blivit vackrare och in[t]elligentare under det kvarts-sekel som skildt oss åt.

Nåja, min gosse, nu ska jag väl sluta mitt slidder, sladder. Jag befinner mig för tillfället i Gosslar och har också mycket riktigt fem gossar – ”grüne” som livvakt. Jag arbetar något litet. I Köpenhamn bombarderade Vettergren mig med tel. angående manus,^[21] som han påstod jag lovat. Reumert svarade att vid 39,5 bör man inte arbeta. (De fem var Reumerts fantasi, rästen min mages.) Sen hade jag mycken förargelse av Jacobsen. Jag spurtade nämligen upp mig och gick på Göstas tredje premiär (min egen kunde jag inte övervara) tillsamman med syster, de båda läkarna och den enes hustru. Sistnämda började klaga och förvåna sig över den dåliga plats vi fått – tjugonnde bänk vill jag minnas. Nå själv är jag inte så kinkig – bara jag får ytterplats så långt bort att jag kan sova – detta livets lycka. Emellertid retade mitt sällskap upp mig så att jag sände en vaktmästare till Gösta och Jacobsen med försäkran att de voro tvänne stora skitar. Nästa mellanakt gick jag själv till Gösta som tog deklarationen lätt – vi känner ju varann – under det att Jacobsen var stött och förbjöd mig kategoriskt att kalla honom en stor skit. Jag erbjöd honom en kompromiss – att jag skulle få kalla honom en liten skit – men även därpå vägrade han ingå. Det retade mig. Jacobsen är jude, varför jag ringde upp Tor i Stockholm och bad honom akta sig för den antisemitiska propaganda jag nu tänker sätta i gång. Han lär ha blitt vansinnigt arg på mig. Dum grabb.^[22]

Eljes lever jag stilla på hotel Achterman. En av mina tyska översätter som bor i Hildesheim, kommer någon gång och berättar förläggar-rövare-romaner. Han har en stor vacker pojke som är tjugufem år och vill mörda sin paapa. Envar har sina bekymmer. Detta har jag icke. Jag vånne^[23] jag hade.

Din

 HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Uppsala universitetsbibliotek.

Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.