100. August Lindberg Nordomå, Lindesberg 16/5 09 Kära Farbror! Den olycksfågeln ”Eva”[1] får nu definitivt läggas ad acta. Selander[2] har återsändt den med förklaringen: ”att hans sujetter icke besitta tillräckligt farce-humör.” Ja, tack nu, snälla Farbror för allt besvär med det förbaskade fruntimret! Det grämer mig allra mest, att hon ska ha varit så obehaglig för Farbror! Samma svar som det Selanderska ha vi visst fått en gång förr? Det vittnar ju vackert om ödmjukhet inom den svenska teatervärlden. Men för mig var det rätt nedslående, svaret – jag afslutar nämligen i dagarna ett nytt lustspel.[3] Tänk om det skulle vara farce-humör i det också! Men jag tröstar mig med, att Stina finner det en smula oanständigt. Hvarför jag – följande modernt språkbruk – kanske vågar påklistra etiketten: kommedia. Och det är ju liksom finare. Som Pelles firande i det rätta ögonblicket ju inte blef af, ha vi tyckt det vara bättre att få komma upp lite längre fram, då vi kunna stanna några dar – ifall det nu också passar Er? [4] Hälsa Pelle, är Farbror snäll. Jag hoppas han förstod, att jag endast med den allra största motvilja gaf efter för rimmets obevekliga fordran – och kallade honom valp! Vi poeter – Stina och jag – äro ju inte alltid fullt tillräkneliga! Med många hälsningar till Er alla Farbrors tillgifne Hjalmar Bergman I fredags kväll läste vi Macbeth.[5] Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers familjearkiv. [1] Lustspelet Eva skrevs vid årsskiftet 1907–1908. August Lindberg engagerade sig för att få stycket placerat. I ett oavslutat, aldrig avsänt brev till Stina och Hjalmar Bergman den 27/11 1908, berättar han att han skall läsa upp dramat för kollegan Gunnar Lundberg, som var souschef på Södra teatern alltsedan denna inlemmats i det Ranftska teaterimperiet. Inför mötet ”har jag sedan i middags varit sysselsatt med ytterligare affilning och polering. Om Hjalmar rätt kunde komma att lära sig huru en teaterledares ögon ser på en text, så skulle han spara sig sjelf från missräkningar och vinna framgångar lätt. Nu tror han, för det han har ljungelden inom sig, att det är nog om den bara slår ned och sprakar. Tala med honom om en vanlig åskledare. Om en vanlig kakelugn der stycke efter stycke måste sammanfogas först, i det yttre, innan man kan göra upp någon brasa der. Alltså, han måste bli kakelugnsmakare. Men nu är jag trött på att klandra och han bör vara trött på att höra det.” Brevcitatet vittnar om hur långtgående samarbetet mellan svärfadern och hans nyblivne svärson kunde utvecklas. [2] Teaterdirektör Hjalmar Selander (1842–1927) som ledde ett välaktat resande teatersällskap. [3] Kan möjligen åsyfta den numera förlorade pjäsen ”Tanterna”, vars existens man känner till genom ett refuseringsbrev från Dramaten. Se brev 95 till Augusta Lindberg våren 1909, not 3. [4] Åsyftar sannolikt Per Lindbergs firande i samband med studentexamen. För närmare presentation av denne se brev 142 till Per Lindberg den 29/12 1910. [5] August Lindberg regisserade Shakespeares Macbeth, som hade premiär på Dramaten den 14/5 1909. |
|